Det är tidig vinter vid den gamla prästgården i Härna, Jan Töves hem. Luften är full av små fuktiga flingor som bildar raster mot skog och fält. Just ett sånt motiv som skapade magi i fotoboken Bortom redan för några år sedan.

Boken var något nytt inom svenskt naturfoto – inte vackra utsikter utan snarare insikter. Inspirationen kom från den vetenskapliga kaosteorin: naturen utvecklas efter komplicerade matematiska lagar, men på ett sätt som inte kan förutsägas. Symmetri och slump i skön – eller oskön – förening.

– Egentligen började det i boken innan, Speglingar. Där hade jag koncentrerat mig på färg och form. Bilderna var ut¬snitt av natur, essensen av starka naturupplevelser, berättar han.

Men en bild bröt mot mönstret: en stökig studie av hopblåsta näckrosblad vid sommarens slut, i påbörjad nedbrytning.

– Hur ska jag få ordning, en komposition, i detta? tänkte jag först. Samtidigt såg jag en möjlighet att visa den subtila skönheten i oreda och vissnande, i vardagsmiljöer som sump¬¬skogar och kärr.

Kaosbilderna blev ett nytt spår mitt i karriären, som hade rullat på raskt efter en lite trevande start under 80- och tidigt 90-tal då han också jobbade som mellanstadielärare. Bland annat placerade Jan Töve sig flera gånger i BBC Wildlife Photographer of the Year, utsågs till årets nordiska naturfotograf 1995 och årets svenska naturfotograf 2004. Han tog bilder för internationella byråer i storslagna landskap som Grand Canyon, Svalbard och Namibias öknar.

– Men det började kännas som om jag berättade samma historia som andra före mig. Nu ville jag visa något som inte var så monumentalt och häftigt, gräva i det som är nära istället.

NÄRA, SOM MILJÖN HÄR runt Härna by strax utanför Hökerum i Västergötland. Vi tar på oss jackor och går genom stilla beteshagar nedanför den lilla medeltidsskyrkan. Siste mjölkbonden sålde för något år sen, men hästar och köttdjur håller det brutna landskapet öppet. Nere i dalgången flyter Viskan, den nordligaste av de stora Hallandsåarna.

Närmare stranden balanserar vi på tuvor. Mörkt vatten luckrar upp snön i svackorna. Viskan, våtmarkerna, den lilla fågellokalen Gärdsjön och skogen på andra sidan var Töves tassemarker när naturintresset vaknade i tonåren.

– Här finns ofta sångsvan, den har en särskild plats i hjärtat. Jag har aldrig varit en sådan fågelskådare som jagar arter, det finns ett slags prestige i det som jag har lite svårt för. Det blev ett gift att vara ute jämt. När jag var nitton ville jag helst bo under en sten ute i skogen. Då hade jag just läst Thoreaus Skogsliv vid Walden och ville fly civilisationen.

Fast egentligen kom fotointresset före fältbiologin. I tolvårsålden fick han en plastkamera som premie för jultidningsförsäljning. Sedan lånade en kompis ut en Rolleiflex och tillsammans framkallade och kopierade de svartvita bilder i en bastu.

Även om Jan Töve jobbar en del digitalt i dag så föredrar han fortfarande den gamla tekniken.

– Det är som med musik: många keyboards kan sampla pianoljud fantastiskt, men det är ändå inget som slår en riktig flygel. Vill man ha ett riktigt nära, organiskt uttryck tycker jag att det digitala känns lite artificiellt. Eller också är det bara jag som börjar bli gammal ?

50 fyller han i år. På andra sidan ån och skogen ligger Töve, den lilla by där han växte upp och som han senare tog sitt namn efter.

– Det är lustigt, när jag tittar på de allra första bilderna jag tog – sånt som farbror Sture på traktorn, en grusväg runt ladugården, grannfrun på väg till affären – så påminner de mycket om de senaste i boken om Viskan.

RIVERSIDE VISKAN KOM 2007 och är en fjorton mil och fem år lång fotoresa längs ett vattendrag. Töve har inte beskurit bilderna och storformatskameran med långsam slutartid ger ett speciellt uttryck, tänjer ut tiden lite.

– Jag hade gjort mycket uppdrag en tid och nästan gått in i väggen. Nu ville jag göra något helt utan uppdragsgivare eller deadlines, inifrån mig själv. Viskan blev en sorts mental ledstång.

Naturlandskapet var utgångspunkten, men under resans gång blev det sociala landskapet lika viktigt. Möten med människor, som var nyfikna på fotografen med stor kamera och skynke, men också att skildra hur människan påverkat och påverkar sin omgivning.

Textilindustrin har gått hårt åt Viskan och flera sjöar och dammar längs flödet är starkt förorenade. I boken ställs en oskuldsfull vinterbild av Guttasjön mot en bildtext om mängden av dioxin, dieldrin och DDT som döljs under den vita ytan. Samma ?dubbelexponering? finns i bilder som den med en färgstark valaffisch med texten ?Giftfri mat och miljö? – placerad vid en bro över ett av Sveriges mest förgiftade vattendrag.

– Jag hade kunnat följa Ätran i stället, men då hade det nog mest blivit en serie vackra bilder. Viskan är tjurigare, mer utmaning.

Det är spänningen mellan natur och samhälle som laddar bilderna. En inspirationskälla är amerikanska landskapsfotografer som Joel Sternfeld som tog avstånd från idylliserande naturbilder på 70-talet. Han och andra fotografer inom gruppen New Topographics backade kameran från det till synes opåverkade naturlandskapet och släppte in fabriker, bensinstationer och kraftledningar i bilderna.

JUST NU FUNDERAR JAN TÖVE mycket kring sätt att fotografera klimathotet utan klichéer. Det publiceras för många bilder av isbjörnar och smältande ismassor, tycker han, precis som rykande skorstenar blev 60-talets förenklade ikon för miljöförstöring.

– Jag tänker ofta att man underskattar det oförutsägbara i klimatdiskussionen. Hur bra modeller man än gör så måste man räkna med kaos, det icke-linjära. Plötsligt säger det pang och Grönlandsisen smälter på tio år – eller något helt annat som ingen räknat med.

Det är vi människor som måste protestera: landskapet, naturen kan inte berätta om vad den utsätts för. Eller kan den det? I början av detta nummer visar Jan Töve ett urval bilder från ett nytt projekt som han kallar Silent landscape. Ett nytt spår, kanske en ny bok vad det lider.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.