Filmen De dansande andarnas skog som hade biopremiär i december tog 13 år att göra. Dokumentärfilmaren Linda Västrik ignorerade UD:s varningar och gick ensam ut i regnskogen. Trots att hon inte hade något annat att bidra med än allt hon gjorde fel så togs hon emot som en vän.

– Jag kan inte klättra i träd, hittar inte i regnskogen, vet inte vad som är mat och kan inte göra upp eld med fuktig ved. Men jag kunde få människor att skratta, trots att det ibland kändes jätteförödmjukande. Att dela med sig av glädje är grundläggande hos akafolket.

Det tog ett år innan hon alls kunde börja filma, då återstod ändå kampen för finansiärer och att få ett stort filmteam att acceptera långvarigt arbete under krävande villkor.

– Vi var noga med icke-kolonial struktur i teamet. Inte bara anställa män utan hela familjer. Lika lönevillkor för lokalbefolkning och vita på ansvarsposter, ingen som passar upp på den andre.

Processen skapade ett förtroende som känns redan från start i filmen: vi kastas rätt in i en förlossning mitt ute bland de väldiga träden. Ingen ”vit” berättarröst förklarar, historien byggs i stället upp på befolkningens eget sätt med deras röster.

Ett par som förlorar ett barn står i centrum. Vi får se när barnet läggs ned i en öppen grav utan kista och följa parets upprivande sorgeprocess där hela samhället deltar. Konflikter och starka känslor visas öppet och ofta låter det brutalt. Linda Västrik menar att samspelet ger förutsättningar att klara även katastrofala livshändelser.

– Att det känns naket beror på att vi inte blottar våra känslor så. För oss är sånt privat, eller något man ser på tv.

Hos aka är andra saker hemliga. Till exempel mycket kring skogens dansande andar, som är centrala i religionen. Dansen, som alla måste delta i, är också en väg tillbaka till livsglädje.

Den första grupp Linda levde med innan filmen spelades in har redan så gott som utplånats och de flesta är döda. Ändå är våldet och den hotande skogsavverkningen inte centrala i filmen.

– De flesta vet redan att vi skövlar globala naturtillgångar. Det var inte den historien jag ville berätta. Den är också svår att berätta utan att göra aka till offer eller exotiska bagatellartade människor. Det är de inte.

Forskning har visat att folket har den äldsta genetiska koden av alla, berättar Linda Västrik.

– De är våra levande förfäder, men ändå väldigt moderna. Bland annat genom sin rika sociala kunskap.

Hennes viktigaste lärdom är att gemenskap är avgörande.

– Både mellan människor och med naturen omkring oss: växter och djur, luft och vatten. Och att vi behöver väldigt lite för vår mänskliga överlevnad. Vi kallar det utveckling att hela tiden hitta på nya grejor. De är helt ointresserade. Deras kreativitet handlar i stället om nya sociala lösningar som gör livet roligare. Vi skulle behöva en sådan helomvändning innan vår besatthet av det materiella förstör planeten. 

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.