Annons
Insatserna i skogen räcker inte

Insatserna i skogen räcker inte

Hur går det med naturvårdsåtgärderna i skogen? Bra insatser görs. Goda viljor finns. Men den som vill ha biologisk mångfald i skogen kan inte vara nöjd.

Glädjeämnen till trots registrerar SNFs skogsaktiva så gott som dagligen problem. Skogsnätverkets exempelsamling på gammelskogar som faller i överavverkade landskap är diger.

På senare år har anslagen till naturreservat ökat kraftigt efter påtryckningar från miljörörelsen. Men i relation till det långsiktiga skyddsbehovet, 9-16 procent av skogsmarken, räcker inte ens dagens anslag. Totalkostnaden för att skydda denna areal lär uppgå till mellan 30 och 40 miljarder. Än viktigare på kort sikt är att omvandla dagens anslag till skydd. Då krävs minst en tredubbling av antalet tjänster på länsstyrelserna, vilket förutsätter mer resurser och bättre styrning. Med nuvarande takt nås inte ens riksdagens kortsiktiga mål.

Samtidigt är skydd av levande skogar bara ena sidan av myntet. Den andra heter miljöanpassat skogsbruk.

FSC-certifieringen har inneburit ökad naturvårdshänsyn under systemets fem första år. Samtidigt har brister i efterlevnaden motverkat systemets potential och gjort många rejält besvikna. Revisionen av FSC-standarden är därför viktig. Men minst lika viktigt är att förbättra FSC som praktiskt fungerande system.

Övertramp måste beivras mer effektivt och omgående leda till skärpningar. FSC-rådets roll och certifierarnas oberoende måste stärkas. Lojaliteten till FSC-systemet måste förbättras. Här gäller det att alla aktörer drar sitt strå till stacken.

Medan de stora bolagen i olika takt vandrar så sakteliga i rätt riktning, så går utvecklingen inte särskilt fort på annat håll.

Den skog vi alla äger – svenska folkets skog – vårdas ännu inte alls som svenska folket vill. Medan det helstatliga bolaget Sveaskog antagit en lovvärd policy som genomförd ger skydd för 20 procent av innehavet, så slokar Fastighetsverkets flagga betänkligt. Ett självpåtaget lönsamhetsmål har fått verket att gå genom värdefulla fjällnära skogar som blinda elefanter i porslinsbutik. Den statliga fjällnära skogen måste omgående skyddas och fastighetsverket bör inte bedriva skogsbruk.

Statsskogsutredningen har föreslagit att föra det splittrade statliga skogsinnehavet till en samlad förvaltning som tar ökad naturvårdshänsyn. Huvudinriktningen är klart sympatisk, men skyddade områden måste även framgent förvaltas av myndigheter skilda från vinstdrivande verksamhet. Där skogsbruk bedrivs däremot, bör innehavet föras samman och Sveaskogs ambitioner tas som förebild. I dessa ryms också ökad hänsyn till sociala värden.

Tyvärr domineras fortfarande skogsreformeringen av gårdagsfolk, vars syn på mångsidiga värden skyms av kalkylblad för snävekonomisk lönsamhet. När det nu sker i strid med statsministerns skogslöften blir det faktiskt riktigt pinsamt.

Pinsamt är också att se hur en annan stor markägare – kyrkan – motverkar sina egna ambitioner. Som om tabben med den – i världshistoriens kortaste evinnerlighet – välsignade Bråtaskogen inte vore nog håller flera stift fast vid halvmesyren PEFC*. Dessa stift bör inte nöja sig med en sådan moralisk nitlott, utan istället ta nya tag.

När det gäller de små privata markägarna bär deras arbete bakom dokumentet kallat Skogsduvan ännu på löften. Dokumentet visar på vilka punkter PEFC-standarden måste skärpas. Denna möjlighet att förstärka PEFC kan införas omedelbart – om viljan finns.

Sammanfattningsvis: Utvecklingen är positiv vad gäller åtgärder till gagn för naturvård. Men det är helt annorlunda med själva tillståndet i skogen. Skogarna är sargade sedan länge och utvecklingen är överlag negativ. Ungefär 2000 skogslevande arter är rödlistade i Sverige. Om siffran ska minska krävs mer och omfattande skydd och avsevärt bättre bruk. Vad som hittills skett räcker inte.

* Pan European Forest Certification är Skogsägarnas eget certifieringssystem.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Artikeln publicerades i