I våras avlossade Naturskyddsföreningen en bredsida mot svenska kyrkans skogsbruk. Kyrkan är sämst bland offentliga skogsägare. Många stift saknar klara naturvårdsmål för sitt skogsbruk och har inte miljöcertifierat sig enligt FSC. De ansvariga stiftsjägmästarna reagerade med sårade brev och arga insändare. Bara en stiftsjägmästare log. Hon hamnade nära toppen på listan, en bra bit framför kollegerna. Där hamnar hon ofta. Åsa Thams jägmästarnatur avslöjas snabbt när vi träffas. Vem, tänkte både fotografen och jag, skulle vara bättre lämpad att hitta rätt träd att ha på bild än en skogsexpert? Men Åsa Tham ser faktiskt lite vilsen ut i strövskogen, några hundra meter från prästgårdshemmet i Skultuna.

– Jag ser ju på träd med lite speciella ögon. Att bedöma vilka som är bra för virkesproduktion är ingen match, men går vi in på skönheten blir det genast svårare.

Den estetiska förvirringen kontrasterar mot hennes sätt att röra sig i terrängen. På skogsfolks vis går det snabbt och smidigt framåt. Vi vanliga dödliga stapplar fram, koncentrerade på att parera grenar, rötter och några miljoner hungriga mygg. ­ Hoppsan. Fast det gör inget, störningsdynamiken är viktig. Utan störningar skulle skogen inte vara så vacker som den är, säger hon med ett flin när jag oförsiktigt river upp ett tjockt lager trollskogsmossa.

Störningsdynamik, ja. Ett nytt ord att drämma i huvudet på framtida picknicksällskap. Och ganska typiskt för Åsa Tham. För det är så jag uppfattar henne. Pratglad. Akademisk, men med glimten i ögat. Efter mer än tio år i universitetsmiljö blir jargongen som den blir. Men hur är det egentligen att jobba som kvinna bland idel skogsmän?

– Jag har alltid bemötts med respekt. Men det ligger något i vad jag fick höra när jag började: för att trivas som kvinna i skogen gäller det att vara lite av en exhibitionist. Du får räkna med att alla håller ett extra öga på vad du gör, och det har jag ingenting emot. Jag är inte direkt rädd för uppmärksamhet, säger hon med ett pillemariskt leende.

Åsa Tham kan kosta på sig att le. Hon och övriga drivande i Kyrkans Miljövärn har just vunnit en seger. Kyrkomötet har beslutat att kyrkans skogar inte bara ska skötas för att dra in så mycket pengar som möjligt. Skogen ska dessutom förvaltas i enlighet med kyrkans grundläggande värderingar. Hur det nu låter sig göras. Åsa Tham är övertygad om att det ska gå bra. Det är nu hon lanserar sin kakfilosofi. Den där om att både äta upp och ha kvar, ni vet.

– Det är något av min livsfilosofi. Det är det nog för oss lite till mans, men det vill man inte prata om. Det låter så glupskt, säger hon, utan att slå ned blicken. Det handlar om att medvetet våga vägra välja. Att fixa och stöka så att man får både och. Att kombinera miljötänkande med hög avkastning inom skogsbruket. Att hitta utvägarna som gör det möjligt att kombinera karriär med en trebarnsfamilj. Eller att i sista stund greja ett stipendium som gör det möjligt att ta med både mormor och spädbarn till forskarseminarium på andra sidan jordklotet. ­ Jo, visst tar jag för mig, ibland för mycket. Det är dumt att välja i onödan, men man måste också acceptera att man går på pumpen emellanåt.

Åsa har lärt sig hantverket från grunden. Som 20-åring fick hon praktik som skogsarbetare vid Bornsjön i Stockholm, vid 22 kom hon in på jägmästarlinjen i Umeå. Efter en kortare tids arbete blev hon doktorand vid lantbruksuniversitetet i Uppsala. Som en av pionjärerna undersökte hon förutsättningarna för att bedriva blandproduktion av björk och gran. Och fann att det skulle gå alldeles utmärkt. ­ Låt helt enkelt björken komma upp, bruka den och invänta granen. Varför nöja sig med gran när man kan få både och, och på samma gång ge flora och fauna en chans? Då, på 80-talet, kunde man knappast svära mer högljutt i den svenska skogskyrkan. Björken betraktades som ett besvärligt ogräs, jägmästarkåren sörjde fortfarande förbudet mot bekämpningsmedlet Hormoslyr. Åsa Tham hade debuterat i hetluften. Nästa gång var det AssiDomän som blev varse hennes nyskapande idéer. Hon lyckades övertyga cheferna om att pröva så kallad höggallring på Bogesund. I stället för att gallra ut de minsta träden gjorde hon tvärtom och gallrade ut de största och äldsta. En så revolutionerande metod att den rentav var olaglig. Rabaldret var oundvikligt. ­ Men det gick ju knappast att väcka åtal. Jag hade belägg för att den här metoden fungerar. Viktigast är att skogens omloppstid ökar, ekonomiskt innebär det bara att man skjuter på slutavverkningen. Numera kallas tekniken för kvalitetsgallring, konstaterar Åsa nöjt.

Och nu har hon slagit till igen. Bara ett av svenska kyrkans stift har ”miljömärkt” sina skogar enligt FSC: Västerås, med Åsa Tham som ansvarig stiftsjägmästare. Och medan kyrkan på andra håll i landet umgås med tanken att byta ut skogsinnehav mot värdepapper har Västerås dessutom beslutat sig för att inte sälja någon skog.

– Visst har jag varit drivande, men stiftet har hela tiden varit med på noterna. Här har vanligt folk alltid ägt skog, och den vårdar man. I kulturen ingår att man bara säljer mark om man är konkursmässig, förklarar Åsa stiftets särställning.
Samtidigt vet hon att det är just ekonomin som styr. Och i ett lite längre tidsperspektiv ser Åsa inget problem med det. ­ Det går inte att hyckla med att vinsten går före allt annat. På lång sikt är det med miljöhänsyn och variation i skogsbruket som vi får ut allra mest ekonomisk nytta av skogen, säger Åsa och förklarar att hon till nyttan då räknar sånt som bär, vilt och biologisk mångfald. I Västerås stift blir nästa utmaning att i större utsträckning förädla skogen. Redan nu tillverkar och säljer stiftet FSC­-märkta fågelholkar, skärbrädor och utställningsskärmar, men mer ska det bli. Tillsammans med Naturskyddsföreningen i Orsa planerar stiftet att dra igång träkolstillverkning som ett alternativ till den nuvarande importen från Sydafrika. ­ Det viktigaste nu är att öka efterfrågan av FSC-märkta produkter och göra den synlig för näringslivet. Det blir helt avgörande för certifieringens framtid, menar Åsa och får mig åter att tänka på den välgörande störningsdynamiken. Den skadar säkert inte kyrkan och skogsbolagen heller.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.