Att omplantera legenden om franska medeltidshelgonet Jeanne d’Arc till svensk nutid och politisk verklighet låter som ett vågspel. Men författaren Mirja Unge och regissören Jenny Andreasson lyckas göra något alldeles eget med sin Johanna. En blandning av drömspel och nyskapande politisk teater där miljö vävs ihop med andra heta frågor som konflikten mellan stad och landsbygd, flyktingar, tiggeri, aktivism och psykisk press på ungdomar.

Premiären hyllades med stående ovationer, låt vara att en stor del av publiken hade miljöanknytning och anledning att uppskatta strålkastarljuset på sina hjärtefrågor. Inte minst ett gäng unga fältbiologer på första bänk som kunde se sin egen kamp för Ojnareskogen (och mot gruvplanerna i Kallak) passera revy i första akten.

Precis som förlagan helgonet växer Johanna upp på landet i enkla omständigheter och hör röster. Men det är inte änglar hon hör, utan naturens röster, Moder Jord själv talar genom henne.

Nina Zanjani i huvudrollen brinner rent och klart och får folk med sig, först människorna runt den avverkningshotade skogen som hon växer upp vid, senare väljarna när hon flyttar till stan för att påverka hela politiken i miljövänlig riktning. Där ger hennes budskap – mot konsumtionshets och för ett samhälle i samklang med naturen – ett trött parti ny kraft, en framgångsvåg som bär hela vägen till regeringen. På vägen kolliderar Johannas idealism mot kompromisser och korruption.

Premiärtajmingen mitt i regeringskrisen efter ett par månaders hård press på Miljöpartiets ministrar kunde inte ha varit bättre. Eller? Där samtidskopplingen löper risk att bli övertydlig räddas helheten av det suggestiva skådespeleriet: Zanjanis eteriska Johanna balanseras av sin jordnära, charmige bror (Adam Pålsson), mamman (Marie Richardson) och burleske raggargrannen Morgan (Danilo Bejarano), men också av en genialt flexibel scenbild med projektioner som fungerar både som levande urskog och urban maktmiljö. Och kanske allra mest av Unges speciella språk som Zanjani förvaltar suveränt: uppbrutet, visionärt, växlande mellan enkelhet och bråddjup.

Pjäsen vågar helt enkelt vara existentiell på ett sätt som känns ovanligt och lite befriande i dag. Redan från start är Johanna egentligen mer mystiker än kollektivmulle med artkoll. En oreligiös kristusgestalt eller ”helig dåre” som dem man möter i rysk tradition hos exempelvis Dostojevskij och Tarkovskij: profetiska förmedlare av djupare sanning i en hotad värld.

Var går egentligen gränsen mellan galenskap och klarsyn? Vilka medel är acceptabla i ett demokratiskt samhälle? Frågorna är många och svåra i den andra akten. Om den första går hem hela vägen så lyckas den andra inte helt med att knyta ihop alla trådar. Utan att gå in på detaljer i upplösningen kan man konstatera att det är svårt att matcha originalhelgonets död på bålet och kanonisering 500 år efteråt.

Man kan också ha invändningar mot en del förenklingar: den tjechovske greven som skogsägare (Jon Karlsson) känns till exempel lite klichémässig jämfört med verklighetens stora skogsbolag eller multinationella exploatörer. Men som helhet lyser Johanna starkt i det kompakta svenska vintermörkret.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.