Nordkalks ansökan om att få öppna ett nytt stort kalkbrott för industrikalk vid Bunge på norra Gotland har utvecklats till en kamp mellan domstolar. Miljödomstolen i Nacka avslog 2008 i första instans, vilket var en stor seger för Naturskyddsföreningen, som drivit ärendet. Året efter gav miljööverdomstolen dock Nordkalk klartecken i tillåtlighetsfrågan. Det blev en mycket omdiskuterad dom. Några veckor före domslutet hade regeringen påpassligt fått till stånd en lagändring som gjorde det lättare att öppna täkter på platser där det finns hotade arter. Naturskyddsföreningen överklagade till Högsta domstolen, men fick inte prövningstillstånd. Domen vann laga kraft förra året.

Men domen innehöll också direktiv till miljödomstolen att meddela tillstånd med villkor för bergtäkten och för på­verkan på vattenflödena i omgivningen. Miljövillkoren brukar vara rent tekniska frågor, men den nya domen överraskar, den innehåller kritik mot den högre rättens hantering av ärendet. Miljö­domstolen förkastar också helt frankt flera av Nordkalks förslag till villkor för verksamheten och bedömer att det inte är möjligt att ge tillstånd till kalktäkten. Det innebär i praktiken att täkten stoppas i väntan på eventuellt överklagande och förnyad domstolsprövning.

Bungetäkten är inritad kant i kant med två naturreservat och Natura 2000-om­råden med höga naturvärden och påverkar ett område med en oerhört komplex och känslig hydrologi. Bästeträsk, Gotlands reservvattentäkt, ligger nära intill.

– Äntligen börjar svenska miljödomstolar lära sig vad EUs art- och habitatdirektiv innebär, och att det måste tillämpas vid prövningar som direkt eller indirekt påverkar Natura 2000-områden, säger Jan Terstad, chef för Skogs- och naturvårdsavdelningen på Naturskyddsföreningens kansli.

I domen lyfts de skyddade naturtyperna i de angränsande områdena fram, som gräsmarker på kalkhällar, nordiskt alvar och kalkkärr med gotlandsag. Enligt domstolen är det rimligt att sökanden till en så stor och oåterkallelig exploatering så tidigt som möjligt skaffar sig ingående kunskap om de naturtyper och arter som berörs av exploateringen.

– Det här var den enda rimliga utgången. En verksamhet som riskerar att påverka ett Natura 2000-område får godkännas först efter att tillstånds­myndig­heten försäkrat sig om att området inte kommer att ta skada. Det framgår av såväl EU:s art- och habitatdirektiv som EU-domstolens praxis, säger Joanna Cornelius, miljöjurist, Naturskyddsföreningen.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.