Annons

Källa till magi

En källa mitt i storskogen. Folksägner berättar om styrka och magi i vattnet som strömmar fram ur underjorden. Finns kraften kvar?

Skribent Annika Olofsdotter

LÅNGT UTE I SKOGEN, en plötslig bäck som springer fram, eller en tjärn, en källsjö. En fjällbrant där bäckar plötsligt forsar fram från ingenstans. En liten damm utan synligt tillflöde. Källor är av olika slag men oavsett platsen där vattnet strömmar ur underjorden kan de trollbinda oss.

Som Ingbo källor utanför Tärnsjö. Bland den trolska sump¬skogens smala granar ligger de två källdammarna inne i den uppländska grönskan. En bäck länkar den södra till den norra. Några klibbalar med bara rötter lutar sig över det stilla vattnet. Uppe på det tunna glasgolvet har några blad lagt sig till vila. Under glaset korsas botten av trädstammar som någon gång gett vika för en storm.

Här råder lugn, stillhet. Solen strilar ner mellan bladverk och barr. En vind hörs i trädens toppar, men når inte ner hit. Vattnet är så orörligt och genomskinligt att det verkar vara luft. Ingenting bryter den skarpa bilden. Träden, molnen och himlen ovanför avbildas i spegeln.

Bottnen är mörk. Mörkt brunt mot svart bryts tvärt i partier av intensivt grönt mot turkos. Genom ett tjugotal hål kokar lera fram ur små kratrar. Oregelbundet pumpas den upp ur hålen, väller ut i cirklar, lägger sig till rätta och blir stilla på en, två sekunder. Men inte en krusning på ytan. Ändå rinner 50 liter per sekund till i de bägge dammarnas lerkratrar.

Vattnet har en märklig dragningskraft. Kanske är det något med botten? Det är svårt att avgöra dammarnas djup. Är det en meter, eller kanske mer än två ner till leran?

Jag får lust att dyka i. Simma mellan stammarna. Känna om huden kan förnimma vattnets klarhet.

Hur uppkom den här källan egentligen? Ond bråd död är enligt folktron, många gånger anledningen till att källor sprungit fram och varför de fått sin kraft. En senare helgonförklarad person har bragts om livet, en kvinna kan ha våldtagits, en man ha begått självmord.

Numera menar experterna sakligt att vattnet kommer ur rullstensåsen intill.

Regnvatten, som inte tagits upp av växter, andra organismer eller av markpartiklarna i en törstig rotzon sjunker nedåt i markens öppna porer och sprickor tills det når grund¬vatten¬ytan någonstans i underjorden. I de övre delarna av marken förs bakterier med, men de flesta fastnar efterhand i marken eller bryts ned när syrgasen i marken tagit slut efter ytterligare några meter.

Om regnet däremot hade nått en moränmarks hårt packade steniga jord, rinner vattnet först lätt genom de översta jordlagren som blivit uppluckrade av tjäle, växter och djur men stoppas upp längre ned och blir till ytligt grundvatten. En källa kan uppstå där vattnet rinner fram i en dalgång. Grundvattenmagasinen blir mindre och källornas flöde ofta betydligt lägre än i rullstensåsarna. Lager av lera eller lerskiffer är också effektiva barriärer mot vattnets fortsatta rörelse nedåt och kan få det att i stället flöda utåt och tryckas ut i en källa. I berg där vattnet rinner i sprickor kan täta gångbergarter hejda dess vidare färd.

FOLKTRON KRING KÄLLORNA HAR DJUPA RÖTTER. Asken Yggdrasil fick sin näring från tre källor och om dessa sinade skulle världen gå under. Men den isländska Eddan berättar också att jorden kan väckas till liv igen när källorna åter ¬flödar.

Ingbo källor rinner mot norr och sådana källor ansågs förr vara de mest kraftfulla, eftersom vattnet tog med sig sjuk¬domar till sitt ursprung i norr varifrån kylan, mörkret och ondskan härstammade. När trollen inte stod ut med kyrkklockornas klang drog de norrut. Vissa källor med nordligt flöde ansågs ha särskild kraft vid trefaldighet, första söndagen efter pingst, och kallades därför just Trefaldighetskällor. Även vid midsommar hade källvatten starkare egenskaper och bästa boten mot sjukdomar och krämpor kunde ges vid dessa tidpunkter. Källorna firades genom att göras rena och prydas. Man hade fester och dans, ibland rena fylleslag. Silver¬penningar, glasbitar och knappar offrades och de firande tvättade sig.

KÄLLORNAS MAGI GÅR INTE ATT utplåna ur människornas psyke. Under 1500-talet ville Gustav Vasa utplåna traditionen att dricka hälsa vid källorna som han ansåg var en katolsk vidskepelse. Sverige skulle bli protestantiskt, han ville få makt över kyrkan och gav prästerna förhållningsorder om att förbjuda pilgrimsresor och offer vid källorna. Källor lades igen, men många blev senare iordningsställda på nytt och tron gick inte ur.

Det vore måhända inte märkligt om vattnet får oanade egenskaper då det uppehåller sig i marken under långa tider. Ibland bara några veckor, men i andra fall i tusentals år. Vattnet från källan du dricker kan vara smältvatten från vår senaste inlandsis. I en rullstensås är det vanligt att vattnet befunnit sig i en långsam rörelse flera år.

Jag fyller en tom pet-flaska med vatten direkt ur dammen. Är det verkligen rent? Anders Carlstedt, hydrogeolog på ¬Sveriges geologiska undersökning, SGU, har en gång sagt mig att man kan utgå från att en källas vatten är drickbart så länge den inte ligger i anslutning till någon industri.

Jag är ändå fundersam. Vad finns mer i det klara vattnet än de små amerikanska bäckrödingar som planterades in på 1910-talet och som jag ser simma omkring?

Här finns kanske encelliga smyckesalger som nog är den mest artrika gruppen i svenska näringsfattiga sjöar, en miljö som liknar källornas. I mikroskop är de, som namnet säger, som smycken, till exempel en limegrön stjärnalg, eller en länk av silverrektanglar som inrymmer tillsynes gröna och silverfärgade kulor i olika storlekar, som kiselalgen Diatoma Mesodon som hittats i Ulebokälan i Heby, en källa nästgårds. Kanske dricker jag upp några mikroskopiska hjuldjur.

JAG KAN INTE SE NÅGRA INSEKTER, men de måste finnas här, bland annat som rengöringspatruller. Svenska källor är jämfört med sjöar och andra vattendrag tämligen artfattiga, men bland de källälskande arterna, de krenofila, ska bäcksländorna vara några av de vanligaste både i källor och i fjällbäckar. Kanske finns de även här? Kanske finns även någon exklusiv källart, en krenobiont. De räknas som relikter från kallare eller varmare perioder i historien och tål inga stora variationer i temperaturen.

Även om källornas vattenflöde till synes är evigt, kan det försvinna sakteliga eller plötsligt. Vattenytan når numera inte upp till markytan i Svinnegarns källa utanför Enköping, som i århundraden var känd i hela Sverige för sitt kraftfulla vatten. Orsaken är landhöjning och utdikning. Men källor försvinner eller förstörs också av att bebyggelsen brer ut sig eller att industriområden gör vattnet odrickbart.

Bland många andra källor är Ingbokällorna påverkade av vägsaltningen om vintern. Den närbelägna Ulebokällan har visat på så höga halter av klorid i grundvattnet att planer finns att dra om den högtrafikerade vägen på åsen intill.

Uttaget av dricksvatten från åsarna kan också vara så stort att grundvattennivåerna i dem sänks, vilket i sin tur leder till att många källor sinar.

Solen går i moln. Den nyss så fridfulla platsen byter plötsligt tonart, en bris krusar ytan. Det är dags att ge sig av. Tack för den stilla stunden!


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Annika Olofsdotter
Artikeln publicerades i