DET ÄR FORTFARANDE mörkt under myggnäten i det enkla trähuset. Men nu börjar tupparna gala. En granne låter ballader skölja ur spruckna högtalare. Andréa Quintera och hennes tre söner sover.

Här på ön Bolivar utanför Ecuadors kust i regionen Esmeraldas saknar man rinnande vatten. När sönerna vaknat ger Andréa Quintera dem order om att hämta vatten i dunkar. Elen kommer och går. Befolkningen på drygt 700 personer, består mest av kvinnor. Många män helgpendlar från andra orter. Flera av männen som är kvar flyr gärna till byns barer. Om dagarna talar de uppgivet om att få fisket – en gång en trygg försörjning – att räcka till.

I århundraden har mangroveträsken vid byns utkant gett liv åt bland annat räkor, kräftor, musslor, musslor och en oändlig mängd fiskarter, som i sin tur kunnat livnära kustfamiljerna.

Sedan 80-talet har det även funnits en blomstrande industri på Bolívar – dryga dussinet räkodlingar omgärdar ön. Räkodlarna som etablerat sig på kusten är ofta nära lierade med regeringsmakten, ljushyade och blåögda ecuadorianer från städer långt bort. Ortsbefolkningen är till stor del en grupp fattiga svarta vars förfäder var afrikanska slavar.

I och med räkodlingarnas inträde har man i tre decennier omvandlat de kilometerbreda bältena av mangroveskog till trådtunna stråk. I Ecuador finns 2 000 räkodlingar på över 200 000 hektar.

Räkodlingsindustrin har inte främst de lokala familjernas intressen i åtanke. Några gånger vid skörd ber ägarna byborna om hjälp. Men oftast föredrar odlarna arbetskraft från sina egna orter. Varje år tvingas familjer ur kustbefolkningen till storstädernas slum eller att söka jobb utomlands.

På Bolívar är det kvinnorna som får hushållens ekonomi att gå ihop. För en armslängd ner i mangrovens gyttja finns delikata, proteinrika musslor som drygar ut familjernas middagar och inkomster. För 20-30 år sedan kunde familjerna få ihop 700-800 rejäla musslor dagligen. I dag krävs en arbetsvecka för samma mängd.

Vid en vit strandremsa sitter Lilian och Norma Jama, 28 och 25. Musselförsäljningen går dåligt berättar de.

– Uppköpare klagar på att musslorna är för små. Det beror på alla kemikalierna som räkodlarna öser ut i naturen, säger Lilian Jama.

Tills nyligen var Lilian Jama som en av få ur lokalbefolkningen anställd på en räkodling. Pesticider, desinficeringsmedel, hormoner, antibiotika, blekmedel och enorma mängder kalk var något hon ofta hanterade i sitt arbete vid räkdammarna.

Hennes fyraårige son var med då hon jobbade, och fick bronkit. Själv fick hon näsblod. En läkare sa att det berodde på alla kemikalierna.

– Jag tjänade 100 dollar i månaden, männen 280. Jag sa upp mig själv. Mina chefer behandlade mig hur som helst, säger hon.

Nu är Lilian Jama hushållerska åt folk med lite mer pengar.

För tillfället har bekymren lagts på hyllan. Det är Barnens dag. Andréa Quinteras söner paraderar med skolans andra barn i nystrukna kläder, glittriga fantasimasker och med plakat om barns rättigheter utmed skolgården. Till lunch serveras risotto med korv, kyckling och – musslor. Den har Andrea Quintera varit med och lagat. Hon har en central roll på ön. Om en vecka blir hon vice borgmästare. Hennes mor, Gladys Cortez, är sedan flera år högsta hönset.

Det var på Bolívar som kvinnorna 1982, för första gången i Ecuador, organiserade sig mot räkodlarnas mangrove­skövling.

– Utan mangroven hade vi aldrig överlevt på denna ö. Vi behövde försvara de tillgångar som räkodlarna nekade oss, säger Gladys Cortez.

Organisationen Fundecol, som via det nationella nätverket C-Condem får bidrag från Naturskyddsföreningen, upptäckte de målmedvetna kvinnorna på Bolívar. Bland annat har organisationen hjälpt kvinnorna plantera mangrove i övergivna eller uppköpta räkdammar. En grupp har just medverkat vid en kvinnokonferens för rätten till att bo kvar och verka i mangroven.

Där berättades det om det rika livet för både natur och människor i mangoven tidigare. Men på åttiotalet började problemen. Folk började sälja sin mark med mangrove till räkodlarna.

– Jag lever av mangroven, älskar den och är beredd att slåss för den. Men det vi äter i dag från mangroven är bara kemikalier, sa en kvinna på konferensen.

Även Pastora Moreno Cheme deltog vid konferensen. Nu glider hon obemärkt iväg från barnens firande vid skolan. Hemma åker den rosa festkjolen av och ersätts av ett par joggingbyxor. Medan tidvattnet är lågt ska hon samla musslor – till kvällsvarden. Hennes dotter Yaletsi, 8, och sonen Klever, 15, följer med. Och familjens hund.

Bybornas samägda kanot är upptagen. Med en hink dinglandes mot låret promenerar i stället Pastora Moreno till mangroven på öns södra sida.

På vägen mot fiskeområdet rusar några av dammägarnas vakthundar emot dem. Men Yaletsi lyckas skrämma iväg dem med en tjock trägren.

Sedan barnsben har Pastora Moreno samlat musslor. Snart står Pastora Moreno i gyttja upp till låren. Hon sticker på måfå ner händerna runt om sig, för att få tag på musslor. Prruttsmack, ljuder gyttjan. Numera bär hon handskar för att skydda sig mot krabbor, rötter eller giftig fisk. Det gör hon efter en smärtsam upplevelse.

– En gång bet mig en fisk. Hela armen svällde upp, säger hon och visar ett ärr på långfingret.

Efter en stund berättar Pastora Moreno att hon måste samla musslor för att dryga ut maten.

– Jag är både mor och far.

Pastora Morenos berättar om vad som hände med hennes make. Han var anställd vid en räkodling när han en dag bad en pojke som skulle korsa dammområdet att försvinna. Senare kom pojkens pappa till räkodlingen, med ett skjutvapen. Ett skott rakt genom huvudet dödade Pastora Morenos make. Sonen Klever, då åtta år, såg på. Räkodlaren lovade Pastora Moreno anställning som köksa. En ny ägare struntade i löftet och gjorde sig av med personalen.

Våldet är aldrig långt borta. Oftast är det kustbefolkningen som drabbas värst.

Efter ett par timmar är hinken inte ens halvfull med musslor. Vid floden stannar mor och barn upp för att noga tvätta bort lera från armar och ben.

I solnedgångens dis stämmer Pastora Moreno upp en kamp­sång mot räkodlarna. ”Det är dom som till och med vill döda oss.”

PÅ KUSTEN I EL ORO i södra Ecuador har fyra ur lokalbefolkningen dött av hundangrepp. Ytterligare två har dött på andra orter. Lokalbefolkning som organiserat sig tar strid för att kunna leva kvar på hemorten. Vid ön Muisne – platsen för kvinnokonferensen – raserade organiserade öbor i juli 1998 för första gången i Ecuador en dammvall. Ett år senare raserades en annan dammvall i El Oro. Med myndigheternas bifall. Räkdammarna har anlagts i naturskyddade områden och strider mot landets egen fiskerinärings- och miljövårdslagstiftning. Men i skenet av de förtjänster som kan göras inom räkindustrin ignoreras landets lagar. President Rafael Correa med flera ministrar skrev 2008 under ett beslut som tillåter räkdammar i de skyddade mangroveekosystemen, se faktaruta.

I en övergiven damm intill Bolívar planterade ett sextiotal unga som äldre lokala och nationella miljöaktivister efter avslutad konferens mangroveskott. Det tar tre år för skotten att bli drygt 1,5 meter höga. Lourdes Proaño, jurist och generaldirektör för Fundecol var en av deltagarna vid planteringarna.

– Att bygga en räkodling i ett naturreservat är som att vem som helst bestämmer sig för att bygga en pool mitt i en park, säger hon.

Efter att miljökonferensens deltagare planterat några dryga hundra skott bär det av i båtar till Bolívar. I en marsch skallar slagorden över ön: ”Utan mangrove, ingen hemort, utan mangrove, inget liv.” ”Ner med de korrupta räk­odlarna.”

Samtidigt, tas räkodling efter räkodling åter i bruk i utkanten av byn . ”Den vita fläcksjukan” – en virussjukdom som härjade på mitten av 90-talet – fick nämligen räkodlarna att lägga ner dammarna i många år. Men industrin har börjat odla en räkvariant, vanamei, som står emot det mesta i virusväg.

För vissa av Ecuadors fattiga kan det verka som om räkdammarna för med sig viss utveckling. Väktaren Angel Ostaiza som vi träffar vid en enorm räkodling på Muisne ­tjänar 350 dollar i månaden – cirka två och en halv gånger så mycket som han tjänade på jordbruk i Manabítrakten, längre in i landet.

Men räkodlingarna har inget med utveckling att göra, enligt Líder Góngora, C-Condems ordförande, den nationella paraplyorganisationen för mangroverörelsen i Ecuador.

– Räkodlingar betyder utveckling för politiker och regeringen. Inte för folket. Vi levde väl av mangroven. Räk­industrin lämnar efter sig förgiftad natur, torka, försaltning av jordbruksmark och kulturförstöring. Om detta är utveckling vill vi inte ha den, säger han.

På flera orter har mangrovefolken börjat se sig om efter alternativ. Flera timmar söderut från Bolívar, i La Boca nära San Jacinto, välkomnar Edita Caballero besökare från balkongen till ett gästhus. Här har fem familjer startat turism bland mangroven på sina egna villkor. Fisk, kräftor, pelikaner, hägrar och leguaner fascinerar besökare som får guidade båtturer bland mangroven. Efter kurser i service och matlagning får turister komma och bo i bybornas egna hem.

– Vi försörjde oss genom att sälja räkyngel till räkodlingarna. Men så kom C-Condem och lärde oss att vi hade en skatt i mangroven. De gav oss styrkan att kämpa för att överleva, berättar Edita Caballero med stort engagemang.

Utanför Editas Caballeros fönster sträcker en strandtunga ut sig mellan havet och en lagun omgärdad av mangroveträd. Men mitt i detta syns ett par tjocka cementrör. De pumpar upp syresatt vatten till de skrymmande räkdammarna. Dessutom ligger hushållssopor och drivved på stranden. Förutom att hon organiserar strandstädning varannan vecka, försöker Edita Caballero tala byborna längre upp vid flodsystemen tillrätta om sina sopvanor.

KUSTBORNAS RÄTT TILL EN fortsatt existens i mangroven och räkodlingsbranschens jakt på stora förtjänster är en konflikt med en del motsägelser.

Och att motstå en stunds njutning av vad trakten har att erbjuda är inte självklart. Efter torftiga måltider med kokta matbananer, ris och stekt ägg tar värdinnan Andrea Quintera fram en påse färska räkor till reporterns sista middag på Bolívar.

– Är de från räkodlingarna? frågar reportern, på skämt.

– Ja, jag har fått dem av en vän. Äter ni inte sådana? frågar Andrea Quintera.

Så inser hon det komiska och skrattar till.

– Ja, ja. Vi må föra vår kamp mot räkodlingarna. Men deras räkor äter vi gärna. Det får de ju aldrig reda på.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.