DET TOG TVÅ dödsskjutningar, mängder med demonstrationer och möten, och tio års förhandlingar. Men nu har räk­företaget lärt sig respektera oss fiskare!

Don Enrique Bonilla hugger med god aptit in på de stekta räkorna vid en liten strandservering i byn Champerico. Räkorna är små, vilket tyder på att de är vildfångade av lokala fiskare: de odlade räkorna är mycket större, och går i huvudsak på export till USA och Europa.

Champerico är en fattig liten fiskeby på Guatemalas västra kust. Med knallblått hav och en gnistrande vit sandstrand hade den kunnat bli ett mecka för turister om det inte varit för värmen: över 35 grader i skuggan gör det svettigt hett. Därför är räkföretaget den enda stora arbetsgivaren i byn. De många arbetslösa lever bland annat av husbehovsfiske i mangroveträsket.

Det var detta småskaliga fiske konflikten gällde för drygt tio år sedan. Räkföretaget Camarsa hade börjat ta vatten till sina dammar från Ixtánflodens mangrovedelta, och lokalbefolkningen såg sig plötsligt utestängd från sina traditionella fiskeställen. Taggbuskar blockerade stigarna, och beväpnade vakter patrullerade vattnet i motorbåtar. En demonstration i byn möttes med vapen av polisen, som sköt ihjäl en 14-årig pojke.

– Folk blev förstås rasande. Vid ett senare tillfälle anföll man Camarsas kontor, och då blev en 23-årig man ihjälskjuten av vakterna, berättar Enrique Bonilla och Sergio Maldonado. De är båda med i ledningen för byföreningen Avedichamp (Asociación de Vecinos para el Desarrollo Integral de Champerico), som startade i samband med kampen mot räkföretaget.

Avedichamps ledare möttes av både mutförsök och mordhot, men gav sig inte. De fick så småningom stöd av både Green­peace, en spansk miljöorganisation i Guatemala och mangroveorganisationen Red Manglar (se faktaruta) som i sin tur stöds av Naturskyddsföreningen. De internationella kontakterna ledde till en berättelse i New York Times om hur »några av världens allra fattigaste invånare strider om naturresurserna med några av de rikaste konsumenterna på jorden«.

Camarsa tvingades till förhandlingsbordet, och den amerikan som beordrat säkerhetsstyrkorna att beskjuta folkmassan förflyttades. Räkodlingen fick en ny chef i den före detta fiske­båtskaptenen Mike Corser, som försöker jämka samman företagets, byns och miljöns intressen.

Med Mike vid ratten åker vi i en jeep över deltats mynning. Det var här, lite längre uppströms, som företaget förr både tog vatten till och släppte ut avloppet från sina räkdammar.

– Deltavattnet är inte särskilt rent, för mycket av byns avlopp går också dit. Därför ville jag både för fiskarnas och räkornas skull hellre ta vatten från havet, förklarar Mike.

Med teknisk uppfinningsrikedom och 150 mans arbete är nu ett halvkilometerlångt rör på plats, förankrat vid botten med två ton ballast på var tredje meter. Här tas rent havsvatten in till de 75 odlingsdammarna. Eftersom dessa klätts med plast läcker inte vattnet ut, och eftersom det är så rent behöver Camarsa inte använda antibiotika för att hålla sina räkor friska.

– Vi producerar 14 ton räkor per hektar, mer än sju gånger mer än andra räkodlingar. Fast vi tjänar inte mer pengar, eftersom luftningsaggregaten drar mycket el, säger Mike. Han pekar ut över dammarna, där det bubblar i alla hörn av luftarna som förser vattnet med syre.

Camarsa har också minskat andelen fiskmjöl i räkornas foder, som nu innehåller huvudsakligen majs och spannmål. Men även om metoderna här är mindre miljöskadliga utgör de ingen universallösning på alla konflikter kring räkodlingar i tropiska länder. Om nya odlingar anläggs på nedhuggen mangrovemark blir nettot ändå ett minus för miljön.

Ett negativt exempel möter man mitt inne i Manchón Guamuchal, ett naturreservat som utgör Guatemalas största mangroveområde. Här åker vi i en liten båt genom de slingrande vattenlabyrinterna, medan vadare och hägrar lyfter från stränderna. Över vattenytan skuttar som en flygfisk den egendomliga fisken »quatro ojos«, vars ögon är tudelade för att kunna se både i luft och vatten.

På ena sidan av en av kanalerna växer man­grovens långa luftrötter rätt ner i vattnet och gyttjan. På den andra sidan däremot är det kalt i ett brett bälte närmast kanalen. Här har träden huggits ner av räkföretaget Camaronera Internacional, som tar vatten ur kanalen och hävdade att denna höll på att växa igen.

– Detta är ett dubbelt brott. Dels är mangrovenaturen faktiskt skyddad enligt lag i Guatemala, dels är området ett naturreservat. Men när de höga herrarna vill komma undan med något tar de bara på sig finkostymen och har ett enskilt samtal med lämpliga tjänstemän, säger José Luis Leiva Gomez bistert. Korruptionen genomsyrar både polis och rättsväsende i Guatemala, så den som har råd kan ofta köpa sig fri från anklagelser.

Nu har dock byföreningen Avedichamps vunnit åt­minstone en halv seger över det mangrove-nedhuggade räkföretaget. Camaronera Internacional har ålagts att återplantera ett område av samma storlek som det kalhuggna, och även om man i praktiken inte gjort riktigt så mycket och inte heller gjort det särskilt bra, så är även en halv seger ett fram­steg.

Trots att ledarna för Avedichamps inte har lika fina kostymer som de makthavande, så har föreningen nått förvånande långt under sina tio år. Medlemmarnas vältalighet och engagemang är påtagligt, och föreningen är numera ofta remissorgan i miljöfrågor i sin trakt.

Nu står dock byborna och deras mangroveskogar inför en ny och värre utmaning.  Klimatförändringarna gör att det inte längre lönar sig för jordägarna kring Champerico att låta små arrendatorer odla sesam och majs. I stället har man sagt upp arrendena och ersatt småodlingarna med enorma sockerfält. Det är en katastrof både för arrendatorerna, fiskarna i Champerico och miljön.

– Jordägarna leder bort vatten från Ixtán och andra floder för att bevattna sockerrören. De har ställt beväpnade vakter på post vid fördämningarna för att hindra oss från att riva dem, berättar Enrique Bonilla.

Sockerfälten sprutas också rikligt med både pesticider, herbicider och ett särskilt bladmogningsmedel. En stor del av kemikalierna hamnar i vattendragen, och resultatet i form av ett försämrat fiske börjar redan märkas.

Till saken hör också att sockerbaronerna har mycket makt i Guatemala. En konflikt med dem är därför inget lätt åtagande.

– Vi hade velat dra fallet med sockerbesprutningen inför Interamerikanska Vattendomstolen. Men att skaffa juridisk hjälp för en så stor uppgift kostar alltför mycket. Just nu vet vi inte vad vi ska göra, säger Don Enrique lite uppgivet.

Mangrove

Är inte en enda växt utan ett samlingsnamn för saltvattenståliga träd och buskar vid flodmynningarna i tropiska länder. Namnet kommer av »manglar«, ett ord på indianspråket guaraní. Mangroveträsken är barnkammare för både fiskar, kräftor, krabbor och musslor, vilket i sin tur ger underlag för ett rikt fågelliv.

Det finns mangroveträsk i både Latinamerika, Afrika, Asien och Stillahavsområdet. De fyller en viktig funktion både för den biologiska mångfalden, för lokalbefolkningen som får mat och ved från mangrove­skogarna, och för att skydda kusterna mot stormar och översvämningar.

Mangroven är dock ett hotat ekosystem världen över. På många håll utgör räkodlingar det främsta problemet, vilket är ­skälet till Naturskyddsföreningens kampanj mot jätteräkor. Men de märkliga saltvattensskogarna möter också andra hot som turistanläggningar, boskapsfarmer vars ägare vill dika ut mangroven, och socker-, oljepalms- och gummiplantager som dels använder mycket kemikalier, dels tar vatten från de floder som rinner ut i mangrove­träsken.

Red Manglar

Det betyder mangrovenätet, och är ett nätverk av organisationer i Latinamerika som vill skydda den viktiga mangrovenaturen. Tio länder deltar: Mexico, Guatemala, El Salvador, Honduras, Colombia, Venezuela, Ecuador, Brasilien och Kuba. Naturskyddsföreningen har i flera år stött Red Manglar.

– Det finns andra organisationer och informella nätverk som arbetar med samma frågor. Men i Red Manglar har de lokala »gräsrotsorganisationerna« en ovanligt stark ställning, säger Kajsa Garpe, sakkunnig på Naturskyddsföreningen.

Red Manglar arbetar med informations- och lobbyverksamhet via webben, Youtube,  Facebook och ett nyhetsbrev. Man stödjer också lokalorganisationerna i deras arbete med juridiska processer, politiska kampanjer, miljöupplysning och återplantering av skövlad mangroveskog.

– I hela Latinamerika minskar mangroveområdena i snabb takt. Guatemala har 22000 hektar mangrove men förlorar årligen omkring 500 hektar, enligt landets eget miljöministerium. Andra länder har mer mangroveskog, men också större områden som försvinner varje år, säger Red Manglars koordinator Carlos Salvatierra.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.