Nu när klimatångesten kommer smygande lockas många av kärnkraften. Det är ytterst okunskapen om de förnybara alternativens potential och låga priser som får många att krama något de egentligen inte gillar. För att inte åter hoppa i galen tunna är detta temanummer en nyttig påminnelse om att dagens kärnkraftsteknik leder oss in i en dyr och riskabel återvändsgränd.

Varje krona som investeras i kärnkraft innebär en krona mindre till hållbara energisystem. När svenska skattepengar via statliga Vattenfall går till dyra reparationer av svenska kärnkraftverk fördröjs utvecklingen av förnybara energislag och effektivisering i förbrukarledet. Efterfrågan på energi ökar snabbt i många utvecklingsländer, där är kärnkraft inte ett alternativ. Ju snabbare västvärlden utvecklar de förnybara energislagen desto snabbare sjunker priserna så att även fattiga länder kan få råd att köpa tekniken >

Alla länder som minskar beroendet av ändliga resurser har mycket att vinna. Priset på uran ökar snabbare än priset på olja och det finns en tydlig länk mellan kärnkraft och kärnvapen. Västvärldens försök att förhindra Iran att bygga kärnkraft är tydligt exempel på att kärnkraften bara fungerar hyggligt i fungerande öppna demokratier. Lägg därtill den växande globala terrorismen som bara gynnas av fler reaktorer.>

Kärnkraften är också beroende av enorma subventioner och verkar inte på marknadens villkor. Det försenade finska reaktorbygget är anmält till EU för otillåtna stöd. Kärnteknologin lever på skattefinansierade förmånliga lån vid utbyggnad och att reaktorägarna slipper betala korrekta olycksfallsförsäkringar.

Till detta kommer frågan om reaktorsäkerhet. Medan de gamla reaktorerna i öst är notoriskt osäkra så är de lika gamla västreaktorerna slumpmässigt osäkra. Tanken att den svenska kärnkraften är säker eftersom reaktorerna nyligen klarat både bränder och oförutsedda elavbrott känns inte särskilt betryggande. Argumentationen kring Forsmarksolyckan är lika hårresande som att påstå att trafiken är säker bara för att någon hade turen att överleva en allvarlig trafikolycka. Likheten mellan trafik och kärnkraft är snarare den att man i båda fallen förtränger de dagliga riskerna för att man inte orkar leva med dem ständigt och jämt.

Kärnkraften är på väg ut. Tyvärr gäller inte detsamma för de radioaktiva resterna. Inget annat avfall är lika farligt och problemen kvarstår i hundratusen år.

Kärnkraftsindustrins förslag om ett ?ytligt? förvar (på 500 m djup) är djupt tveksamt i ett miljövetenskapligt perspektiv. Sedan metoden lanserades på 70-talet har säkerhetsbrister visats och alternativ föreslagits. På 3-5 km djup slipper man rörligt vatten och där är tåligheten klart större. Ändå söker industrin tillstånd utan att noga undersöka andra alternativ. Oansvarigt! Kanske skall vi dock vara tacksamma för att exploatörer nu vill bryta uran i Sverige så vi tvingas se hela kedjan från brytning till djupförvar på nära håll och påminnas om kärnkraftens konsekvenser för människa och natur.

Fler reaktorer stängs än öppnas. Snabbast växer vindkraften: Under 2000-talet har det byggts mer effekt i nya vindkraftverk än i ny kärnkraft. Några påstår att vindkraft är ett marginellt energislag, men 22 TWh årlig vind-el i Tyskland motsvarar redan en tredjedel av svensk kärnkraftsel. Och i Sverige har tillväxten av kraftvärme från biobränslen varit snabb, med kraftigt minskade utsläpp av koldioxid som följd.

Än bättre är effektiviseringar. Potentialen är enorm men har i Sverige blockerats av ett subventionerat lågt elpris. När priserna på internationaliserade marknader allt bättre återspeglar miljökostnaderna så vinner effektivisering alltmer.

Framsynta länder som vill bidra till klimatarbetet gör därför bäst i att helt och fullt satsa på hållbara lösningar. Vilket vägval den svenska regeringen vill göra framgår inte av kärnkraftskompromissen vilket ökar den osäkerhet som den själv vill motverka. Att som regeringen gör, sopa frågan under mattan, är som att bädda för en regeringssmälta kring nästa val.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.