ETT RESONEMANG AV AL GORE ur filmen En obekväm sanning fastnar i huvudet. ?Alltför många går från fönekelse till förtvivlan utan att stanna på vägen däremellan. Utan att inse att det faktiskt går att göra något?, säger den före detta presidentkandidaten.

Jag hade gått till filmen med förväntan om ett domedagsscenario. Visst, det finns där. Isbjörnar som drunknar i ett isfritt Arktis. Havsströmmar som vänder. Gastkramande simuleringar av kustlinjer som flyttar inåt land i tättbefolkade kusttrakter. Torka, miljontals miljöflyktingar.

Men det som filmen lyckas med är faktiskt ändå att bygga hopp. Det är bråttom, men det går också att göra något. Möjligheterna finns – ett litet tag till.

Egentligen bygger filmen på ett traditionellt föredrag med bilder. Ändå har den blivit en kassasuccé i hemlandet USA och nått stor uppmärksamhet världen över.

Mycket beror på personligt engagemang. I presidentvalet mot Bush anklagades Gore för att vara färglös, fyrkantig. Jag vet inte om det är förloraren som vuxit eller om det är samma egenskaper som i stället inger förtroende i det här sammanhanget. Med lågmäld intensitet och stänk av humor lyckas han göra det beska pillret smältbart.

Så har Gore också finslipat föredraget genom mer än tusen framträdanden. Varje gång har han vägt in förnekelsens funktioner, sökt vägar förbi spärrarna som gör det så svårt att ta till sig det otänkbara: att vi står inför en världsomspännande katastrof om vi inte minskar koldioxidutsläppen drastiskt inom de närmaste tio åren.

Gore kom själv i kontakt med forskningen om klimatförändring redan under studietiden och förmedlar effektivt insikterna från den förkrossande majoritet av forskarsamhället som anser scenariot sannolikt.

Samtidigt gick svenska The Planet upp på biograferna i en långfilmsversion (sänds nu också som tv-serie). Tema och budskap är likartade även om greppet är vidare: klimatförändringen är ett av flera tecken på den rovdrift som en ökande och alltmer krävande människomassa utsätter klotet för.

Om Gores film har ett lite långsamt och resonerande angreppssätt väljer The Planet motsatta vägen. Redan den animerade öppningsscenen, där stora stycken slits loss ur ett förskräckt jordklot tills bara en köttig, nästan aväten kebabsnurra återstår, sätter tonen.

Till hårt pumpande soundtrack presenteras sedan mardrömsbilder av urbanisering och miljöförstöring världen över. Klippen är snabba, påträngande och experterna många (och onödigt ofta västerländska medelålders män – särskilt som Kina, Indien och Afrika står i fokus).

KULTURGEOGRAFEN JARED DIAMOND ger den kusligaste metaforen för vår globala framtid: det öde som drabbade den isolerade befolkningen på Påskön sedan de huggit ned sista trädet. Med eroderande jordar, utdöda djur och inget trä att bygga båtar av kollapsade samhället i strider och kannibalism.

Jordens ekosystem är exploaterade fullt ut, det finns inte längre någonstans att flytta, menar Will Steffen, den forskare som får störst utrymme i filmen. Precis som Gore understryker han att det är viktigt att se budskapet som en väckarklocka och inte sjunka ned i depression.

Vilken film som fungerar bäst i det avseendet är kanske en fråga om läggning. För mig känns En obekväm sanning mindre svart, mer lösningsinriktad. Men förhoppningsvis väcker båda engagemang. För som aktivisten och miljöforskaren George Monbiot konstaterar i The Planet finns det bara ett sätt att få politiker med korta mandatperioder att fatta rätt beslut inför ett långsiktigt problem som klimatförändring: att folket kräver handling nu.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.