Pilgrimsfalkens ägg är lite mindre än ett hönsägg och tätt översållat av leverfärgade fläckar. Skalet är 0,36 millimeter tjockt.

Det är ingen slump.

I hundratusentals år har den biologiska utvecklingen gynnat falkhonor som lägger ägg med just så tjocka skal. Är det tjockare orkar falkungen inte ta sig ut i livet när det är kläckningsdags. Är kalkhöljet 0,25 millimeter eller tunnare kan ägget krossas under den ruvande honans tyngd.

En tiondels millimeter. Det är en livsavgörande skillnad för den okläckta falkungen. Och för pilgrimsfalken som art.

Pilgrimsfalken är kanske den vassaste jägaren i vår natur. En kompakt och knivskarp attackflygare i stålgrått och tusch, som fångar sina byten i flykten i vinande störtdykningar och som dessutom inte nöjer sig med långsamma och tröga fåglar, utan gärna låser siktet på änder, duvor, vadarfåglar och andra skickliga flygare.

För hundra år sedan fanns det mellan 500 och 1300 par pilgrimsfalkar i Sverige. För 35 år sedan hittade man 13 häckande par. Bara sex av dem lyckades få flygfärdiga ungar. Falken balanserade på utrotningens brant.

SNF slog larm och drog igång Projekt Pilgrimsfalk. Det var 1972 och boplundringen var i fokus. Den sällsynta fågelns ägg var eftertraktade dyrbarheter.

– I början hade äggsamlarna bättre koll än vi på var falkbona fanns, minns Peter Lindberg, som lett Projekt Pilgrimsfalk allt sedan starten.

Vid den här tiden hade kampen för falkens framtid redan pågått några år. Några av de sista bona bevakades, dag och natt, från tidig vår till högsommar.

Jag var en av dem som satt där. Och många gånger sedan dess har jag funderat på varför dessa stilla dagar vid falkarnas sjö, någonstans i Västergötland, har stannat så klara och ljusa i minnet. Jag minns ingenting särskilt, säkert därför att ingenting särskilt hände. Jag minns sjöns vattenspegel, falkarnas branta bergvägg på andra sidan, kanske ekot av deras hårda, gälla rop. Och självklart lyckan över att få vara i naturen, att äga dygnets alla timmar och kunna vänta ut de magiska ögonblicken.

Det måste ändå ha varit någonting mer.

Jag spårar de gamla falkjournalerna, dagböckerna där alla bevakare antecknade sina iakttagelser. Claes-Göran Ahlgren, bevakningschef de där åren på sjuttiotalet, rotar fram dem på sin vind och skickar några böjda och tummade kollegieblock med posten. Jag bläddrar ivrigt, återser namn på vänner och bekanta på sidorna, och möter mig själv och mina minnen klockan 05.30 den 20 april 1972. ”En falk sitter i berget, solar sig och putsar sig. Den andra inte synlig.”

Fyra sidor redovisar falkarnas liv denna dag, timme för timme och ibland minut för minut. De sitter i berget, flyttar sig, jagar bort några kråkor, inspekterar en tänkbar bohylla, parar sig kanske. Minnet får hjälp av anteckningarna, några ögonblicksbilder i tubkikarens synfält framkallas. Falkhannen i en trädtopp, med det ljusa bröstet lysande i morgonsolen. Kråkorna som handlöst låter sig falla ned bland träden under branten när falken behärskat sveper in mot dem i en nonchalant maktdemonstration.

Noteringarna i kollegieblocket vittnar om fascinationen över att få vara nära en ytterligt sällsynt, nästan mytisk fågel. Varje rörelse, varje läte är värt att beskriva.

Men det måste ha varit något mer. Annars skulle jag inte ha burit den 20 april 1972 med mig genom 30 år, så tydlig att jag ännu kan känna den svala vårluften mot mitt ansikte.

Dagen vid falkberget var förstås en symbolhandling.

Boplundrarna skulle hållas borta. Det var ett verkligt hot, bon hade tömts år efter år, repstegar hade hittats i falkberg. Samtidigt visste vi nog att det fanns faror som inga vakter i världen kunde hålla på avstånd.

Vi hade sett tv-bilderna på förgiftade fasaner och falkar, döende i kramper. Vi hade upplevt hur gulsparven nästan försvunnit från odlingslandskapet. Vi hade lärt oss varför det var nödvändigt att skydda utsädet mot svampangrepp med kvicksilver.

Vi hade läst ”Tyst vår”, Rachel Carsons flammande anklagelse mot de kemiska bekämpningsmedlen och kemiindustrin. ”För första gången i världshistorien utsätts numera varenda mänsklig varelse för kontakt med farliga kemikalier från avlelsens ögonblick till dödens”, skrev hon.

Vi visste inte att falkhonan där på andra sidan sjön skulle lägga ägg med skal som var någon tiondels millimeter för tunna. Men vi visste att svenska pilgrimsfalkar ofta misslyckades med häckningen. Och vi kunde misstänka att de hade höga halter av diklordifenyltrikloretan – DDT – i sina kroppar.

Å andra sidan hade de farliga kvicksilverpreparaten stoppats och DDT var förbjudet sedan något år tillbaka, åtminstone i Sverige. Om vi kunde skydda den sista spillran av falkstammen från boplundrare under några kritiska år skulle den kanske återhämta sig när effekterna av förgiftningen började klinga av.

Så kunde vi ha tänkt. Eftersom ingen av oss visste att textilindustrierna längs Viskan, några mil från falkarnas berg, just lärt sig att de kunde brandsäkra sina produkter genom att behandla dem med polybromerade difenyletrar, PBDE. Eftersom vi omöjligt kunde förutse att kemister i något laboratorium någonstans snart skulle uppfinna exempelvis perfluoroctansulfonat, PFOS.

Eftersom vi inte förstått att vi levde i kemisamhället.

Redan i början av 1950-talet hade den brittiske ornitologen Eric Ratcliffe hittat krossade ägg i pilgrimsfalkbon i Skottland. Han började söka efter en förklaring genom att gå till museerna och mäta skalen på gamla falkägg. Mönstret blev snart tydligt. Fram till slutet av 1940-talet höll äggskalen ungefär samma mått, 0,36 millimeter. Sedan blev de allt tunnare. De trasiga ägg Ratcliffe samlat in hade skal som var 0,25 millimeter eller ännu tunnare.

Nu råkade Ratcliffe känna till historien om pelikanerna vid Californiens kust. De lade mycket tunnskaliga ägg, ibland saknades det hårda kalkskiktet nästan helt och hållet. Problemen var värst utanför Los Angeles. Där hade Montrose Chemical Corporation en fabrik som släppte sitt spillvatten i havet via Los Angeles’ kommunala avloppssystem. Fabriken tillverkade ett insektsbekämpningsmedel, DDT.

Ingen hade kopplat samman kemifabriken med pelikanernas problem, i varje fall inte offentligt. Ratcliffe gjorde det. Han påpekade att DDT hade börjat spridas i stor skala några år innan falkarnas äggskal började bli tunnare. Han vågade sig rentav på att förmoda att DDT hade spridit sig till den grad i livets väv på jorden att det bar skulden också för de krossade falkäggen i Skottland.

Kemibranschen förringade och förnekade. Det fanns inga direkta bevis för samband mellan kemifabrikens utsläpp och pelikanernas öde. Till exempel.

Det tycktes vara självklart för alla var bevisbördan låg. Samhället mobiliserade arméer av kemister och biologer och pumpade in miljoner i forskningsanslag. Bilden klarnade, långsamt, medan kemiföretagen höll grytan kokande.

Vi lärde oss att DDT bryts ned mycket långsamt i naturen. Det läcker till atmosfären från de marker där det spridits och förs med vinden över land och hav. Det lagras i fettvävnad och förs vidare från bytesdjur till rovdjur. Ett årtionde av mödosam kartläggning visade att DDT på bara ett par decennier tagit sig in i snart sagt alla levande varelser på jorden. Det fanns i Antarktis’ pingviner. Och i människor på alla kontinenter.

Fysiologerna samlade kunskap om vad som hände när de livsfrämmande kemikalierna kommit in i levande varelser. Hur till exempel DDE, som bildas när DDT bryts ned, stör det kemiska signalsystem som beordrar falkhonans skalkörtel att under loppet av några timmar kapsla in det halvfärdiga ägget i ett skyddande lager av kalk. Kalken finns i fågelns blod, men kommer inte fram till körtelvävnaden i honans äggledare. Det kemiska transportsystemet fungerar inte som det ska. Ägget läggs, men skalet är för tunt. Det fattas någon tiondels millimeter kalk. Därför att starar någonstans fångat daggmaskar på mark som blötts av regn ur moln som bildats över besprutade fruktodlingar på en annan kontinent. Därför att skrattmåsarna i sjön nära falkarnas berg i vintras plockade i sig tusentals småfiskar i en grund havsvik där ett avloppsrör från en kemifabrik mynnade ut.

Så kan det ha gått till. Och på tusen andra sätt. Fast det finns inga direkta bevis för några samband.

Peter Lindberg började leta efter miljögifter i svenska pilgrimsfalkägg 1972.

– Vi hittade höga halter av DDE, men också andra bekämpningsmedel. Vi mätte också äggskal och fick fram precis samma bild som Ratcliffe. Skalen började bli tunnare i slutet av 1940-talet.

När DDT förbjöds hade det gått närmare 30 år sedan preparaten togs i bruk i stor skala och ungefär 20 år sedan de första varningssignalerna.

Mot slutet av 1980-talet sjönk DDE-halterna i de svenska falkäggen kraftigt. Pilgrimsfalken började så sakta återerövra sina övergivna jaktmarker. Förra året häckade 34 par i södra Sverige, och sammanlagt kom 56 falkungar på vingarna. Nästan en tiodubbling jämfört med bottenåren på 1960-talet.

Samtidigt kan Peter Lindberg konstatera att svenska pilgrimsfalkars ägg i dag innehåller höga halter av PBDE.

– Det är samma mönster som går igen. Precis samma …

PBDE ingår i den grupp av ett sjuttiotal ämnen som kallas bromerade flamskyddsmedel. De används för att brandsäkra bland annat textilier, plaster och elektronisk utrustning, som datorer, TV-apparater och mobiltelefoner. De började användas i stor skala i början av 1970-talet. Tio år senare rapporterade svenska forskare att de funnit bromerade flamskyddsmedel i gädda i Viskan.

Och samhället mobiliserade arméer av kemister och biologer och pumpade in miljoner i forskningsanslag. Bromindustrin höll grytorna kokande

I dag har PBDE hittats i mer än 50 djurarter på alla kontinenter. Röding i Ellasjöen på Björnöya, en liten obebodd markplätt i havet mitt emellan Nordkap och Svalbard, innehåller ganska höga halter. Och alla barn får i sig PBDE med modersmjölken.

Å andra sidan finns det ännu inga dokumenterade dödsfall till följd av bromerade flamskyddsmedel, medan däremot 160 människor dör till följd av bränder i TV-apparater varje år, bara i Europa. Som Mr Michael Spiegelstein från The Dead Sea Bromine Group så riktigt påpekade vid den andra internationella konferensen om bromerade flamskyddsmedel i Stockholm våren 2001.

The Dead Sea Bromine Group är en av världens ledande bromproducenter. Om någon skulle undra.

Man dör inte av bromerade flamskyddsmedel. Det vet Mr Spiegelstein och brombranschens övriga professionella förnekare och förringare mycket väl. De vet också att råttor som utsatts för medlen på fosterstadiet får hjärnskador och beteenderubbningar som blir bestående hela livet. Råttorna tycks bland annat få svårare att tolka sin omgivning, att lära sig saker. Om samma sak händer med människor vet ingen. EU väntas ändå förbjuda ett bromerat flamskyddsmedel, penta-PBDE, från år 2003. Det blir i så fall 30 år efter att ämnet togs i bruk i stor skala och ungefär 20 år efter de första varningssignalerna.

Precis samma mönster. Till och med i tidsskalan.

Och tillverkarna byter ämne, ännu en gång. Högbromerade flamskyddsmedel – med fler bromatomer – är bättre än de lågbromerade, de tas inte upp av levande organismer och anrikas inte i näringskedjorna. Påstår några för ändamålet inhyrda Spiegelsteinar. Och så kan grytorna hållas kokande några år till.

Men Peter Lindberg fann även högbromerade medel i falkäggen. Högt upp i näringskedjan. Första varningssignalen, år 2001.

Perfluoroctansulfonat, PFOS, har han inte letat efter ännu.

PFOS ger en yta som stöter bort både vatten och fett. Det används för att ytbehandla bland annat tält, arbetskläder och barnoveraller, men också i exempelvis golvpolish och hårschampo.

PFOS bryts ned mycket långsamt i naturen, betydligt långsammare än till exempel de bromerade flamskyddsmedlen. Det lagras upp i levande varelser. Nyligen har man hittat PFOS i Östersjösälar och i isbjörnar. Laboratorieförsök har visat att råttor som utsatts för PFOS får problem att fortplanta sig.

Om samhället mobiliserar arméer av kemister och biologer och pumpar in ytterligare ett antal miljoner i forskningsanslag kan vi sannolikt få bekräftat att PFOS finns i levande varelser över hela jordklotet och att halterna i våra kroppar ökar sedan ett par decennier. I bästa fall kan vi också ta reda på om ämnet kan tänkas ha samma effekt på människor som på möss.

Politikerna bör i så fall kunna fatta beslut om ett förbud år 2020. Tidigast.

DDT, PBDE, PFOS. Tre kapitel i berättelsen om kemisamhället. Ett har just börjat. Inget av dem är tillnärmelsevis slut.

– Det finns fortfarande DDT i alla falkar och deras ägg, säger Peter Lindberg. Så kommer det nog att vara i princip för all framtid. Det vi hittar i analyserna i dag kan ha spritts på 1950-talet, på andra sidan jordklotet. Äggskalen är tunnare än normalt, men tillräckligt tjocka för att hålla.

Det som får falkhonan att producera precis lagom tjocka kalkskal runt sina ägg är ett av de tusentals finstämda kemiska system som måste fungera i alla levande varelser för att hålla dem – oss – levande, friska och fortplantningsdugliga.

Det finns ett 70-tal olika bromerade flamskyddsmedel och ett hundratal perfluoroctansulfonater. Det finns klorparaffiner, nonylfenol, BCPS och ytterligare någonstans mellan 10 000 och 30 000 kemikalier i omlopp i industrisamhället.

Det finns ett närmast oändligt antal möjligheter för någon av alla dessa främmande molekyler att kugga in i något av naturens kemiska samtal och orsaka störningar. Störningar som får våra egna kroppsceller att löpa amok och växa till tumörer. Som lurar vårt immunförsvar så att vi blir allergiska. Som stör våra signalsystem, hormonerna, så att vi blir lite dummare, fumligare, aggressivare eller mindre fruktsamma. Och de flesta av alla dessa mer eller mindre sannolika konsekvenser av att vi lever i kemisamhället är så subtila att ett sprucket äggskal, en tiondels millimeter kalk mindre, framstår som en skrällande varningsklocka i jämförelse.

Pilgrimsfalken är tillbaka. Inte som för hundra år sedan, inte på långt när. Man jag kan ändå möta den då och då i mina västsvenska hemmamarker. Jag har sett den svepa över vägen framför bilen. Det är ingen sensation längre. Men jag blir glad, och lite stolt.

Kanske är det den stoltheten – blandad med ett stänk av vemod – som hållit den 20 april 1972 så levande i minnet. Det gick att göra något. Det fanns en tid när man kunde möta miljöhot genom att sitta på spaning vid en sjö. Och när vi kanske till och med kunde tro att det värsta snart skulle vara över.

Var ska vi hålla vakt i dag?

Om pilgrimsfalken blir bara aningen mindre effektiv som attackflygare så kommer den kanske inte att kunna föda upp tillräckligt många ungar för att säkra artens överlevnad. Inget enskilt miljögift kommer någonsin att kunna ges skulden för det.

Om vi människor får lite svårare att lära oss saker eller att minnas så kommer aldrig någonsin The Dead Sea Bromine Group att ställas till svars för det.

Trots att vi redan har alldeles för svårt att lära oss.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.