Kanske måste man vara en riktig vårivrare för att se ?tecknen? mitt i vintern. Men visst finns de där. Titta på träden! Så här års är klibbalen som allra vackrast, och egentligen är den värd ett lämpligare vinternamn: blåal. Det är knopparna som får ett blåaktigt skimmer. Går man längs en bäck lyser alarna som en blå hägring. Det är vackert, det är lovande. Det är ett av vinterns allra första vårbud.

Ibland klänger grönsiskor och gråsiskor i träden. Fåglarna hänger upp-och-ned i de smala grenspetsarna. Det är nu alens kottar öppnar sig, och siskorna söker efter de små, fettrika fröna inuti dem. Klibbalen blommar på bar kvist redan i

mars-april. Men först året därpå är kottarna mogna, och fröna kastas ut på snö och is för att blåsa iväg till nya växtplatser.

Klibbalen har en dragning till vatten och växer vid sjöstränder, åar och kärr. Den som fäller ett träd ser att veden har en överraskande stark och mycket vacker gulröd färg. Veden står emot väta bra och används ofta till träskor. Det påstås att en del av Venedigs vackra palats och många hus i Amsterdam vilar på alepålar.

På hösten får trädet aldrig några vackra färger utan de fäller gröna. Alen tillverkar näring i kvävefixerande bakterier på rötterna, och behöver inte återvinna lövens energi.

Men så här års är trädet ett färgstarkt inslag i landskapet. Vissa vintrar är lysande blåvioletta, andra år märks färgömsningen av någon anledning mindre. Men ofta inträffar en höjdpunkt kring månadsskiftet februari-mars.

Restaurang fågelbordet

Nu är det är högsäsong på fågelborden. Den som varierar kosten i serveringen, ökar chansen att få göra nya bekantskaper. Den färgstarka steglitsen har de senaste åren

blivit en allt vanligare ?stadsfågel? och dyker ibland upp vid fröautomaterna. Som ogräsälskare tycker den om riktigt små frön. Kirskolvar rekommenderas! Det är klokt att fortsätta utfodringen vintern igenom. Ju närmare våren kommer, desto större blir märkligt nog risken för fåglarna. Precis när våren börjar är de, liksom andra djur, i sämst kondition. Förr tolkades den första lärkans sång därför som ett illavarslande bud, förebud till död och elände.

Ärende i naturen

För den som vill ha ett ärende i naturen kan enbär vara ett säkert kort. De är mogna nu, och lyser ljuvligt duvblå. Enbär sjunger, liksom enen själv, långsamhetens lov. Det tar hela tre somrar för bären att mogna. Det första året liknar de små gulaktiga ?knoppar?. Andra året blir de gröna men först på senhösten efter den tredje sommaren blånar de. På buskarna brukar man kunna se alla stadierna samtidigt. Enbär är en förbisedd krydda som är värd en renässans. Nordens ?blåpeppar? har en fyllig och mustig smak som passar ypperligt till lamm, vilt, färs- och kålrätter samt i marinader. Tänk att njuta av en vintermiddag kryddad med en essens av tre svenska somrar – alldeles gratis!

En tid för teckentydare

Stjärnorna tindrar som starkast under vinternätterna. På dagarna ligger markens snötäcke som en vit bok, full med anteckningar om nattens händelser. Räven är aktiv så här års. Och ofta ser man spår av rådjur, skogs- eller fälthare, ekorre, sorkar och möss. Och kanske vildsvin, älg, lo, iller, mård,

hermelin, varg, mink, utter. Riktigt milda nätter händer det att grävlingen tar sig en sväng. För att nu bara nämna några av dem som ?skriver? i snön.

Februaris fågel

Mitt i vintern tar sig talgoxen ton. Vissa dagar ekar sången mellan husväggarna. Talgoxen kan konsten att tränga igenom städernas ständiga brus. Det sägs ju att den blivit allt mer av en musikalisk ?tvåtaktare?, (?ti-ty?) för att det tidigare vanliga, tretoniga lätet (?ti-ti-ty?) hävdar sig sämre i bullriga miljöer. Ibland låter talgoxen nästan som en mekanisk fågel, eller som om någon står och ?klämmer? på den, så ihärdigt upprepar den sin önskan ?bli-vår, bli-vår, bli-vår?! Det är ganska lätt att skilja olika individer åt på utseendet.

De äldre hanarna har breda svarta slipsar, honornas slipar är smalare och ungfåglarna har bara ett ?snöre? på bröstet.

Vinterns vinnare

Det är något visst med istappar. Det är så vackra att se på när solen, deras skapare, speglar sig i dem. Mitt på dagen hörs det där befriande ?plinke-plonk-ljudet? som stämmer så väl ihop med talgoxarnas musik. Istappar är nästan det enda som ?växer? om vintern. Sånt kan man fundera på, när kvicksilvret faller mot kvällen.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.