MARK LYNAS infernoberättelse om vad som väntar allt eftersom jorden blir varmare är skräckinjagande läsning. Massmedia har det senaste året också fyllts av bilder på smältande isberg och nya forskarrapporter presenterar allt mer övertygande bevis för att klimatförändringarna går snabbare och är allvarligare än vi tidigare trott. Hur reagerar vi på sådana budskap? Förmår vi börja ändra våra liv eller förgås vi av klimatångest?

En sökning på ordet ”klimatångest” på google gav 26 000 träffar, många av dem gick till privata bloggar där människor uttrycker sin oro för framtiden. Uppenbarligen finns en utbredd klimatoro.

Psykologen Maria Ojala från Örebro universitet har undersökt graden av oro inför globala miljöproblem hos svenska ungdomar mellan 16 och 29 år. Hon fann att de som oroade sig mest paradoxalt nog också är de med mest framtidstro och högst tilltro till att de själva kan göra något åt klimatförändringarna. Denna grupp har också stor tilltro till att forskarna och miljöorganisationerna kan göra något åt problemen.

– I studien fanns olika grupper av högt oroade ungdomar, vissa mådde dåligt, andra mådde bra, säger Maria Ojala. Oro kan vara positiv eftersom den gör att man engagerar sig, men miljöproblem kan också vara en tung börda för den enskilde.

Oroliga ungdomar som ändå mådde bra hade en stark känsla av existensiell mening med livet, med ett starkt framtidshopp och en tilltro till att problemen kan lösas.

– Ungdomar som är hoppfulla har en förmåga att vända på perspektiven, säger Maria Ojala. De ser problemen men också att vi tidigare har lyckats lösa andra miljöproblem. Ökad medvetenhet och kunskap är också hoppingivande, liksom tron att andra aktörer, främst miljörörelsen och forskningen, ska kunna lösa problemen.

UNGDOMARNA TROR PÅ tekniken, men också på informationen via internet som gör att miljöproblemen inte längre kan döljas. De litar till att de själva ska kunna göra något för att minska klimatkrisen och tror att även små handlingar har betydelse. Aktiva inom miljörörelsen verkar må särskilt bra av att kunna påverka och få mer kunskap. Men medvetenhet föder också krav på aktion.

De som mådde sämre hade mindre framtidshopp och förde resonemang av typen ”det är ingen idé att jag gör något, eftersom ingen annan gör något”.

– Många människor stöter ifrån sig alltför negativ information, att förneka är en kraftigare reaktion än oro, säger Maria Ojala. Men slutsatsen av min avhandling är ändå att det inte är fel att väcka oro, bara man samtidigt visar på vägar ut, vad var och en kan göra och vad som händer i samhället. Oro är en negativ känsla, men den bidrar till att föda fram engagemang, som i sin tur ger hopp.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.