DET VAR STOJ OCH GLAM, höjda glas och champagne. På nyårsnatten den sista december förkunnande Staffan Lindberg sitt nyårslöfte för några vänner. Han skulle under hela 2007 leva så klimatsnålt som det anstår en medborgare som inte vill bidra till ökade halter av växthusgaser.

Nästa dag vaknade han upp som klimatbantare. Han var inte helt oförberedd, men så här efteråt säger han ändå att han inte riktigt visste riktigt vad han hade gett sig in på.

Bara detta att slå fast ett mål för bantandet blev en svår nöt. Staffan Lindberg kom efter mycket räknande fram till att han borde sätta sitt koldioxidmål på cirka 2,5 ton per år. Han siktar då in sig på sådant som rör det individuella livet: Maten, transporterna, boendet och en slatt övrigt. Det är inom de sektorerna han för sin bantningskamp. Att han sedan via skatten är delaktig i en del offentlig konsumtion räknar han inte in.

Medelsvensson totala förbrukning ligger på cirka 10 ton växthusgaser per år när den offentliga konsumtionen räknats bort. Staffans mål ligger alltså på cirka en fjärdedel av medelsvenssons utsläpp.

– Alla är med på att minska utsläppen, men vidden av den utmaning vi står inför har nog inte alla tagit in än, säger Staffan.

Ändå borde han kanske sikta högre. FNs klimatpanel säger att varje världsmedborgare inte bör förbruka mer än 1,6 ton koldioxid per år för att växthuseffekten ska avstanna.

– Men den nivån är nära nog omöjlig att klara. Målet 2,5 ton har bland annat Göteborgs stad räknat fram som ett rimligt mål. Det är tufft nog.

Staffan Lindberg som är musiker, textförfattare och underhållare såg i detta projekt möjligheten att få in nytt material till sina shower. Men detta blev inte bara en fråga om material:

– Det blev början till ett helt nytt liv, och det har samtidigt varit en fantastisk samhällslektion.

En stor del av året har nu gått och han tror att han kommer att nå målet att bli en 2,5 tons man. Han har fixat med sladdar och strömbrytare för att inte låta apparater stå i stand-by-läge därhemma. Han har köpt nya supersnåla Led-lampor. Familjens etanolbil rullar bara i extrema lägen. Den användes dock till landstället i Bergslagen i somras. Staffan åker numera mest tåg och elmoppe. De två äldsta barnen Lovisa och Lukas får då och då moppeskjuts till basketen.

Flyg är det inte tal om, men han tvingades göra ett avsteg en gång då han skulle uppträda på Gotland.

– Vi sa också snabbt nej när släktingar ville bjuda hela familjen på en resa till USA, berättar han.

När vi hälsar på i det fjärrvärmda (värmeformen ger många goda klimatpoäng) och nybyggda huset i centrala Uppsala doftar det av stekt lamm och timjan när vi stiger in. Hustrun Maria Pettersson och dottern Sofie, 2 år, är också hemma. I köket finns på något sätt hela världen. För praktiskt klimatbantande innebär självklart att matens alla tentakler ut i världen blir synliga.

– Häromdagen behövde jag till exempel kolla upp några av GBs glasspinnar. Jag ville veta vilka som var gjorda i Sverige och vilka som kom från Italien. De medgav motvilligt att glassen Solero inte var svensk.

Den lunch som Sveriges Natur blir bjuden på består av lammracks (revbensspjäll), kokt potatis, lingonsylt och gröna ärtor. Potatisen kommer från en ekologisk kärngård (stöds av beredskapsskäl) alldeles utanför Uppsala, lammet kommer från en gård i Roslagen och levererades i Marias föräldrars etanolbil, bönorna är från butiken som säljer närodlat och lingonen köptes på torget.

Staffan har haft kontakt med experter från Tekniska Högskolan och Försvarets Forskningsinstitut. Universitetet

i Groningen i Holland ligger bakom det beräkningssystem där han kan bokföra sitt liv i form av inköp och klimatpåverkan. På köksbordet ligger en välfylld kvittopärm. Principen är att alla varor och tjänster fått ett koldioxidindex. Det är inte alltid helt korrekt, men det ska ändå träffa ganska rätt sett över tiden.

Han lägger mycket tid på att kolla upp varifrån maten kommer. Den får inte vara belastad med långa transporter. Särskilt inte flyg.

¬- Ibland kan man nästan bli knäpp på det här. Och jobbig för andra som får alla våra frågor. Många kassörskor har nog undrat om det står riktigt rätt till hos mig. Och det kan vara besvärligt att gå på restaurang, säger han och skär bort den centimetertjocka fettsvålen som bäddar in strimlorna av kött mellan revbenen.

Staffan som är road av mat har nu efter månader av klimatbantande lärt sig var de ekologiska och närproducerade varorna finns att köpa. Varje vecka handlar han i en liten butik i stan som säljer lokalt framtagen mat. Mot slutet av veckan kan det bli till att trolla lite för att barnen ska bli nöjda.

– Pasta fungerar alltid. Barnen har klarat matsedeln förvånansvärt bra. Hamburgare med älgkött är en favorit för dem.

Men är det så enkelt att man alltid ska välja svensk mat?

– Nej kanske inte, men till exempel bröd är vansinnigt att köpa från utlandet, produktion och transporter belastar miljön hårt.

Nu behövs mer politik, anser Staffan och efterlyser en koldioxidskatt utifrån en livscykelberäkning på alla varor. Det är också dags att maten får någon slags klimatmärkning.

– Man kan inte begära att medelsvensson ska hålla på så här.

Finns det då inget som spökar som förbjuden frukt i Staffans huvud efter snart ett år som klimatbantare?

– Jo, jag kan drömma om skaldjur. De är bannlysta, men på vår bröllopsdag slog vi faktiskt till med hummer. Och en charterresa skulle ju vara kul. Nästa år ska vi se om vi inte kan ta oss till Medelhavet med tåg.

Nästa år ja, Staffan kommer inte att sluta som klimatbantare bara för att hans nyårslöfte går ut. Nu ska han ut med en egen show på temat. I den har han ibland också med tv-meteorologen Pär Holmgren. Staffan vill inte ge bilden av att det är tråkigt att rädda världen.

Men kommer du då verkligen att klara att inte flyga?

– Det blir tåg, om jag så ska till Kiruna. Men jag är ingen perfekt typ, ibland orkar jag inte. Jag tappar koncepterna ibland. För det är svårt. Jag brukar säga att det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än det är för en normal svensk att klimatbanta. Ju rikare desto högre utsläpp säger statistiken.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.