Nyligen presenterade SMHI en ”uppdatering av det vetenskapliga underlaget för klimatarbetet” som sammanfattar ny kunskap som tillkommit sedan den senaste rapporten från FNs klimatpanel år 2007.

Havet försuras av all koldioxid som löses i havsvattnet. Sedan 1990 har pH-värdet i världshavet i genomsnitt minskat med 30 procent (0,1 pH-enheter). Forskarna räknar med en fortsatt minskning med 150 procent till 2100. Störst förändring väntas i haven kring polerna.

– Delar av ishavet kan bli ogästvänliga för organismer med kalkskelett redan kring 2040, säger Markku Rummukainen, professor vid SMHI. Effekterna på de marina ekosystemen är svåra att beräkna. En mängd arter påverkas, andra inte. Konsekvenserna i näringsvävarna är särskilt svåra att utreda.

Livet i havet kommer också samtidigt att utsättas för högre temperaturer och ökad syrebrist, en minskning av den marina mångfalden ter sig enligt rapporten som ”mycket tänkbar”.

FNs klimatpanel förutsåg 2007 att havsnivån skulle komma att öka med mellan 18 och 59 centimeter till 2100 i de olika standardscenerier man räknat på. Sedan dess har det tillkommit mycket ny forskning.

– Merparten av de nyare studierna ger mellan 0,5 och 1,5 meter som resultat, med 1,0 meter som genomsnitt. Osäkerheten i studierna handlar om hur fort de stora landisarna smälter, säger Markku Rummukainen.

Vad gäller effekter på den biologiska mångfalden så konstateras att redan vid 2-3 graders höjning av den globala medeltemperaturen riskerar 20-30 procent av alla jordens arter att dö ut. Redan vid 1,5 graders temperaturökning riskerar upp till 1,7 miljarder fler människor att drabbas av vattenbrist, samtidigt som skördarna i torrområden på låga latituder minskar kraftigt.

Man kan fråga sig om ny kunskap påverkar tidigare slutsatser om klimatet, i synnerhet som arbetet inom FNs klimatförhandlingar lutar sig helt mot slutsatserna i klimatpanelens rapport från 2007.

– Kunskapsläget om klimatets känslighet för högre halter av växthusgaser står sig väl sedan 2007, säger Markku Rummukainen. Vi har dock nya insikter om främst kortlivade klimatpåverkande ämnen, som på kort sikt kan ge västentliga bidrag till utsläppen. Vi vet också att riskerna för allvarliga klimateffekter är generellt större än vad som antogs 2007.

Forskarna på SMHI har också gjort nya beräkningar av vilka utsläppsminskningar som krävs globalt och i Sverige för att nå tvågradersmålet. För att klara det målet med en sannolikhet på cirka 70 procent krävs att de globala utsläppen av växthusgaser minskar med minst hälften till 2050 och når noll senast år 2100. Utsläppen måste kulminera inom de närmaste fem-tio åren. Sverige måste minska sina utsläpp med minst 70 procent till 2050 och EU i genomsnitt med 80 procent. Med ett alternativt mål om max 1,5 grader högre temperatur krävs globala nollutsläpp redan till kring 2050.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.