Fritidsresor, Ving, Apollo, SAS och British Airways samt DNs resebilaga erbjuder resenärerna att klimatkompensera sina resor. Folksam erbjuder sina hemförsäkringskunder att kompensera för utsläppen från deras hus. Företagen köper in kompensationen från organisationer som Climate Care, U&W Zeroemission, Atmosfair och Green Seat. Dessa förmedlar i sin tur intäkterna till olika biståndsprojekt i tredje världen som ska minska utsläppen av växthusgaser. Ofta handlar det om trädplantering eller projekt kring förnybar energi.

Tanken är lockande, att kunna fortsätta flyga till fjärran semesterorter och enkelt kunna döva sitt miljösamvete med klimatkompensation. Men riktigt så enkelt är det tyvärr inte.

– Dessa program för klimatkompensation innehåller i regel högtidliga maningar om att företagen i första hand ska minska sina egna utsläpp på hemmaplan. I realiteten är de nästan alla helt inriktade på att någon annan ska minska sina utsläpp, säger Magnus Nilsson, trafikhandläggare på Naturskyddsföreningens kansli.

Fristående projekt utan oberoende certifiering förefaller vara vanligast. En del är av tvivelaktig kvalitet. Några exempel: Climate Care stödjer ett projekt med fotdrivna! bevattningspumpar i Indien, som sägs ersätta inhyrda dieselpumpar. Tyska Atmosfair stödjer en reningsanläggning för processvattnet från ett palmoljekokeri i Thailand, vilket ska minska metangasutsläppen (man bortser då från att oljepalms¬plantager på före detta regnskogsmark har ett rejält negativt klimatnetto). Holländska FACE planterar tall och eucalyptus i Ecuador och planterar skog i Uganda på åkermark som tidigare odlades av lokalbefolkningen. Utsläppsbesparingen från dessa och andra liknande projekt beräknas och säljs som klimatkompensation.

– Klimatpåverkan från fattiga länder är ju räknat per capita radikalt lägre än från de rika länderna. Därför har riksdagen lagt fast i det svenska klimatmålet att ska vi klara vårt åtagande utan hjälp av kolsänkor eller utsläppsminskningar i andra länder. De som köper klimatkompensation från Syd bidrar då till att undergräva det svenska klimatmålet, säger Magnus Nilsson.

KVALITETEN PÅ kompensationsåtgärderna kan enligt Magnus Nilsson också ifrågasättas. Trädplanteringar har tveksam klimatnytta och leder inte sällan till konflikter med lokalbefolkningen. Ibland har projekten mer karaktär av allmänt utvecklingsbistånd, vilket är behjärtansvärt men inte någon klimatkompensation. Det också svårt att veta i vilken grad projekten är additionella, det vill säga om de skulle ha blivit av ändå eller om pengarna från klimatkompensationen är avgörande för att utsläppsminskningen ska uppstå.

– Det finns många bra och viktiga anledningar till att plantera träd i Syd, säger Magnus Nilsson, men som klimatåtgärd är det en mycket osäker metod.

Priset för klimatkompensationen är ofta väldigt lågt. Climate Care tar exempelvis 110 kronor per ton koldioxid, eller elva öre kilot, varav 40 procent går till administration. Dessutom svarar koldioxiden bara för mellan 20-50 procent av flygets totala klimatpåverkan. Det ger ett reellt pris på mellan två och fem öre per kilo koldioxid som kompenseras.

– Så låga priser ger orimligt svagt stöd för egna åtgärder inom företagen och ger bara utrymme för de allra billigaste åtgärderna i Syd, säger Magnus Nilsson.

Det finns dock klimatprogram som bättre klarar en granskning. Hos Myclimate och brittiska statsförvaltningen sker kompensationen enbart genom CDM-projekt. Clean Development Mechanism ingår i Kyoto-protokollet och står under en jämförelsevis strikt granskning. Brittiska regeringen säger sig också bara använda så kallade ”Gold standard”-projekt inom CDM för sin kompensation. Gold standard har kommit till på initiativ av WWF som en reaktion på den låga kvaliteten på många CDM-projekt.

Konsultföretaget Respect Europe bedriver ett trestegsprogram för företag som vill bli klimatneutrala,

– Det första steget är att beräkna företagets klimatpåverkan, med beräkningsmetoder enligt internationell standard, säger projektledaren Gunilla Hadders. Både direkta utsläpp och indirekta från köpt energi och tjänsteresor beräknas. Nästa steg är att lägga fast en åtgärdsplan för att minska utsläppen. Inget av de drygt 100 företagen i programmet är nere på noll. Därför är det tredje steget klimatkompensation. Men vi väljer bort kolsänkor (trädplantering) och förmedlar endast CDM-projekt inom energieffektivisering eller förnybar energi. Vi väljer också ut de bästa projekten bland dessa och vill helst ha ”Gold standard”-projekt.

Inte alla företag i programmet går vidare till det sista steget, men det är bara dessa som kan marknadsföra sig som klimatneutrala. Företagen inom nätverket Blicc (Business Leaders Initiative on Climate Change) har hållit på längst, sedan år 2000, och flera av dem kan uppvisa väsentliga utsläppsminskningar, vissa har mer än halverat sina egna utsläpp.

– Privatpersoners klimatkompensation för flygresor sker däremot utan föregående eget arbete, säger Gunilla Hadders. Resebolagen måste göra sitt eget klimatarbete först, sedan kan de erbjuda resenärerna att hjälpa till att kompensera. De kan inte lägga över hela ansvaret på resenären.

Naturskyddsföreningen säljer också koldioxidminskning till företag och privatpersoner, men då bara i form av ”inlåsning” av utsläppsrätter från det europeiska handelssystemet för koldioxid. Merparten av försäljningen har varit som julklappar och gåvor. Några företag har dock passat på att använda tjänsten för klimatkompensation av flygresor, vilket föreningen avråder ifrån.

I stället för klimatkompensation vill Naturskyddsföreningen se ett ambitiöst arbete med energieffektivisering och bränslebyte hos de svenska företagen. Åtgärder utanför det egna företaget ska vara en sista utväg när man gjort allt man kan på hemmaplan. Det bästa är då att köpa europeiska utsläppsrätter och ”frysa” dem.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.