Det var en småkall januaridag 1991 som de tyska tidningsköparna häpet tittade på kioskhyllorna.

Där låg en helt ny tidning, Das Plagiat. Formen var förvillande lik Der Spiegel, samma typografi, liknande stil – helt enkelt ett plagiat.

Tidningen kom från Greenpeace och är kanske den miljöaktion som snabbast förändrat spelreglerna för en hel industri. Pappersindustrin hade nämligen i åratal hävdat att det som tidningsköparna nu kunde ta på var helt omöjligt.

En tidning tryckt på helt klorfritt papper.

Drygt ett år senare, hösten 1992, trycktes Der Spiegel på klorfritt papper, segertåget för den klorfria pappersmassan (TCF) kunde börja. Trodde alla.

Men miljöchefen Björn Nylén ser lite ledsen ut när vi står på toppen av det jättelika kokeriet och blickar ut över Södras massafabrik i Mörrum. Veden, blekeritornen och sodapannan skiner i höstsolen. Fjärdens vatten ser inbjudande blått ut och rädslan för den jättelika tarm på havsbottnen där avloppsvatten och kemikalierester dygnet runt pumpas ut från fabriken glöms lätt.

– Det skulle bara ta en natt, säger Björn Nylén. Tryckte vi på startknappen i kväll skulle vi kunna packa klorfri TCF-massa i morgon. Investeringarna är gjorda, allt är förberett, men uppenbarligen finns ingen efterfrågan.

Något har hänt, marknaden har förändrats och istället för att göra segertåg över världen har den klorfria TCF-massan blivit en nischprodukt, som framförallt säljs i Norden och norra Europa.

Därför tillverkas fortfarande klorblekt massa på den ena av Södras två linjer i Mörrum. Därför släpper bruket fortfarande ut klor i miljön.

Första larmet kom 1974. En kanadensisk forskarrapport visade på organiska klorföreningar i fisk, ämnen som troligen kom från massafabrikers blekerier. En vetenskaplig bekräftelse på farhågor som ventilerats i svensk miljödebatt sedan 1960-talet och resulterat i allt hårdare utsläppskrav på massaindustrierna. Avfall och rester från den klorgas som användes i blekerierna var farligt för miljön.

Riktigt hur farligt stod klart 1987 då vetenskapsmännen presenterade dioxinerna, i dag kända som de giftigaste ämnen människan någonsin framställt. Dioxiner bildades av det klor som släpptes ut från massablekerierna. Nu kunde man visa att det hittats i krabba utanför Värö bruk. Fortplantningen var störd, ämnet anrikades allt högre upp i näringskedjorna.

Reaktionen från miljörörelsen blev omedelbar. I en enkätundersökning om vad bra miljö är svarade en överlägsen majoritet av svenska folket ”klorfritt papper”. Samhället ställde allt hårdare miljökrav, människor ville ha en produkt som inte fanns och massaindustrins rykte rasade i botten.

För lilla Aspa bruk vid Vättern blev det för mycket. 1990, mitt i en lågkonjunktur, fick bruket oerhört hårda krav på minskade utsläpp, de skulle ner till under 0,5 kg klorföreningar per ton massa. Bruket hade med befintlig teknik lyckats sänka nivåerna från åtta ton till ett ton. Det nya målet var omöjligt.

Aspa satte allt på ett kort. De satsade på ny teknik, att ta bort kloret helt från blekprocessen. Logiken var självklar, då liksom nu. Ingen klor i processen ger naturligtvis noll organiska klorföreningar i utsläpp.

Det gick. Det var massa från Aspa bruk som användes till papperet i Das Plagiat trycktes. TCF-massan, Totally Chlorine Free, var född.

Oro på en stabil industrimarknad är ungefär som när en grupp människor går vilse i skogen. Alla ser sig förvirrat omkring, söker lösningar, ser kanske lösningar. Men att våga gå från platsen och tro på den väg som väljs, det är en annan sak. De flesta blir stående, väntar på att någon annan ska våga. När det sker följer de flesta efter.

Lilla Aspa rubbade stabiliteten och den förste av de stora aktörerna som vågade följa efter var skogsägarägda Södra Cell. Södras vinst hade minskat dramatiskt 1990 och rapporter från den tyska marknaden visade att företaget tappade marknad mot TCF-massan. Södras vd Helge Eklund valde att satsa, under kort tid satsades 300 miljoner i en gigantiskt omställning av produktionen. Södra blev på några år världens största tillverkare av TCF-massa och redovisade 1995 sitt bästa resultat någonsin. På stämman 1996 kunde Eklund därför berätta att allt nu var klart för att helt gå över till TCF-massa.

Andra följde efter. På några få år moderniserades nordiska massafabriker för gigantiska summor. De blev världsledande och de tog marknad. Men det blev oroligt på världsmarknaden.

I USA var läget delvis annorlunda. Miljödebatten var förvisso densamma och redan 1990 utlovade miljömyndigheten EPA hårda regler för massaindustrins klorutsläpp. Men den amerikanska massaindustrin var gammal och nedkörd. Där den svenska tvingats till ständiga miljöinvesteringar efter miljöskyddslagens tillkomst, 1969, hade den amerikanska lugnt kunnat köra sina anläggningar i botten. Branschen såg enorma investeringar framför sig. Pengarna fanns inte.

Industrin gick till motattack. På kort tid växte en rad lobbyorganisationer fram:

· ARCC (The Alliance for the Responsible use of Chlorine Chemistry), som hävdar att klordioxidteknologin hjälper till att säkra 600 000 amerikanska arbetares jobb.

· C-3 (The Chlorine Chemistry Council) som säger att en övergång till TCF-produktion skulle kräva investeringar för 9,4 miljarder dollar och att hälften av bruken skulle tvingas lägga ner.

· AET (The Alliance for Environmental Technology), klorlobbyns starkaste och mäktigaste aktör, som helt krasst menar att TCF inte har några miljöfördelar mot ECF.

ECF, Elementary Chlorine Free, blev den amerikanska massaindustrins alternativ. Metoden, som använts i Sverige sedan 1980-talet, går ut på att klorgasen i blekningen ersätts med klordioxid. Bara genom att rakt av ta bort klorgasen reduceras utsläppen av organiska klorföreningar dramatiskt.

Och nu kunde lobbyisterna starta den debatt som pågår fortfarande, ECF mot TCF. Att ECF ger mer klorutsläpp än TCF är helt klart, frågan är om det som kommer ut är farligt.

De mest extrema ECF-förespråkarna menar att det som kommer ut är helt ofarligt, närmast att jämföra med vad som redan finns naturligt i miljön.

TCF-anhängarna menar att så länge det används klor i processen bildas organiska klorföreningar som kommer ut i miljön. Dessutom bildas små mängder dioxin vid tillverkningen av klordioxid.

Men ett är säkert: enorma lobbyinsatser påverkar opinionen. Det visade Das Plagiat och det visar försäljningen av TCF och ECF-massa. TCF-massans segertåg har stoppats, det klorfria papperet har blivit en nischprodukt.

Och de omoderna nordamerikanska bruken har överlevt och kör vidare. Förra året såg Björn Nylén en rapport om deras utsläpp.

– Om den stämmer ligger de i dag där vi var 1976, säger han.

– Människor tycks tro att klorfrågan är löst, borta, säger Roland Lövblad på Södra, vi har haft politiker på bruket. När vi berättar att vi fortfarande använder klor i tillverkningen blir de helt bestörta. Nästan arga. Men det har vi ju stoppat, säger dom.

För Södra är klorfrågan avgörande. De vill växa, de har investerat stora pengar och det hela har fastnat, hamnat i ett dödläge. Därför har Södra gett sig in i debatten och pekat på att något som innehåller klor, i hur små mängder som helst, inte kan kallas klorfritt.

Den debatten har framför allt förts på Södras största marknad. Ty i Tyskland finns det klor i klorfritt papper.

Det är frågan om en definition. Det är Papiertechnische Stiftung in Deutschland (PTS) som bestämmer vilken massa och vilket papper som får kallas klorfritt.

Två kriterier gäller.

· Slutprodukten, papperet, får innehålla högst 30 mg organiska klorföreningar per kilo.

· Massa som används i klorfritt papper får innehålla högst 30 mg per kilo.

Nu uppstår ett intressant räkneexempel. Nästan allt papper som säljs i Tyskland märks som klorfritt, men 60 procent av den massa som importerades förra året var ECF, som innehåller minst 80 mg klorföreningar per kilo – alltså långt över gränsen.

Hur går det ihop?

– Papperstillverkarna blandar massa, säger Roland Lövblad och kastar sig över en penna. Snabbt skissar han en ekvation hur en blandning av sextio procent TCF-massa kan blandas med delar av annan massa för att sluthalten ska hamna under de 30.

– Det finns ingen kontroll av klorhalten i massan, säger han sedan, bara av slutprodukten.

Man fuskar alltså?

Då rycker bara Roland Lövblad på axlarna och ler lite.

Marknadschefen Björn Hamilton talar om att ingen vill lägga alla ägg i samma korg. Man kanske har en huvudleverantör men vill inte låsa sig vid ett pris. En del av massan köper man från andra leverantörer.

Det finns vinst i detta. Få saker kastar upp och ner så hårt som massapriser. Och Björn Hamilton talar med fasa om 1996. Det var då de amerikanska massatillverkarna samlade sig till en attack mot hela världsmarknaden. De sänkte priserna, och sänkte, och sänkte… Målet var uppenbart, de papperstillverkare som under tidiga 90-talet dragit på sig stora investeringskostnader skulle sopas av banan.

För massaköpare finns det vinster i att kunna utnyttja priskonkurrensen. Men det finns också ett inslag av konservatism. Rädsla att störa industriprocessen. Den gamla massan har fungerat väl, varför då satsa på en ny?

Speciellt som konsumenterna tycks nöjda med dagens papper. Den aggressiva efterfrågan på klorfritt papper har så att säga tonat ut i allmän liknöjdhet.

I dag kan papper tillverkat av ECF-massa till och med miljömärkas med Svanen.

Miljöpåverkan av skogsindustriella utsläpp. Så hette en rapport som naturvårdsverket gav ut 1997. Den avgjorde klordebatten i Sverige. Den vetenskapliga expertgruppen bakom rapporten kunde inte fastslå att utsläppen från ECF-bruken gav större miljöbelastning än utsläpp från TCF-bruk.

Frågan tycktes avgjord och efter 1997 har inte heller tillverkningen av TCF-massa expanderat i den takt alla förväntade sig.

Men det finns en hake. Mätningarna gjordes i Sverige, på världens modernaste massabruk. Resultaten användes däremot internationellt för att bevisa att ECF-processen inte är miljöfarlig.

Men ECF är ett samlingsnamn för processer där man använder klordioxid istället för klorgas. Utsläppen från en gammal fabrik som bara byter kemikalie är mycket större än i en modern anläggning, där man minimerat mängden klordioxid i processen.

Södras vd Helge Eklund visade detta redan i mars 1995 på en konferens i lejonets kula, USA. I en gammal massafabrik som tillverkar ECF-massa kan utsläppen ligga 1–2 kilo per ton massa. I en modern intrimmad ECF fabrik är utsläppen nere på 0,2–0,4 kg/ton.

Bra värden från moderna nordiska fabriker får tjäna som alibi för gamla och betydligt sämre anläggningar runt om i världen. Om kraven höjs från lagstiftare eller om konsumenterna åter väljer klorfritt öppnas världsmarknaden för de moderna nordiska TCF-fabrikerna.

På Mörrums bruk väntar miljöchefen Björn Nylén på att få trycka på knappen, att få ställa om. Han är tekniker och förstår liksom inte hur det kan komma sig att en produkt som är garanterat klorfri, lika bra och som kostar lika mycket ändå inte säljer. Han är besvärad av de klorutsläpp han tvingas ta upp i miljöredovisningarna. Det handlar om små mängder och han vill inte uttala sig om det är farligt. Kanske tror han det inte.

– De klorutsläpp vi redovisar kommer uteslutande från ECF-linan, säger han, och det bildas dioxin i processen. Små mängder, knappast mätbart, kanske inget att prata om. Men det är onödigt när vi inte behöver.

Kanske är det ofarligt, i Sverige, i de små mängder det handlar om. Men på något sätt känns hela diskussionen onödig. Som att ställa en människa framför två godisbitar med samma utseende och smak och säga att den ena innehåller ytterst små mängder arsenik, det bildas i min gamla godismaskin men det är helt ofarligt. Ta gärna den så slipper jag köpa en ny godismaskin.

Så ligger de två bitarna där, lika frestande och goda. Vilken väljer man?

FOTNOT Utsläpp av organiska klorföreningar är normalt en blandning av många hundra ämnen. De mäts vanligen med en metod som kallas AOX. Utsläppssiffrorna i den här artikeln avser AOX.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.