Ett par mil nordväst om Skövde ligger naturreservatet Klyftamon. Fyra kvadratkilometer vildvuxen naturskog i Västergötland, i ett av Sveriges mest kulturpåverkade landsdelar. Ronja Rövardotter-land granne med Arnland.

Mina ciceroner är Lidköpingsbon PO Johansson och Tage Fransson från Skövde. Hade det inte varit för deras västgötska envishet hade sannolikt delar av Klyftamon vid det här laget varit hugget och genomkorsat av skogsbilvägar. Men det är inget de talar brett om.

Via en knappt skönjbar stig kommer vi direkt in i ett av Klyftamons så kallade värdekärnor. Ett gammalt domänreservat med högresta och grova gammeltallar, somliga närmare 200 år gamla. En hög och bred stenmur vittnar om forna tiders möda med att markera ägogränser. Uppe i en grov asp gapar mörka hålor i den ljusa stammen, kanske bebodda av pärluggla?

Vi lämnar stigen och ger oss rakt ut bland träden. Solen bryter fram och det glittrar till i vattengölar som skymtar mellan stammarna. På marken ett virrvarr av stenblock, nedfallna gamla grenar och halvt förmultnade trädstammar, allt övervuxet av ett grönt täcke husmossa. Plötsligt hörs ett gällt skratt från en träddunge och strax därpå ekar en trumvirvel från vänster. Här finns enormt gott om större hackspett, berättar PO.

Så kommer vi upp på en hällmark. Under fötterna knastrar renlaven och mellan raka tallstammar är sikten vid. Tage visar på en nattall, där tjädern har suttit och sovit. Under ligger spillning tätt, som små torra brunaktiga ostbågar prickade av svarta tuvullsfrön.

Klyftamon är inte något artrikt och högproduktivt skogsområde. I Sverige är områden av denna typ överrepresenterad bland arealen skyddad skog. Men sett i sitt sammanhang har det stora naturvärden. Stort, vildvuxet och väglöst, omgivet av Skaraslättens starkt människopräglade kulturlandskap. Här finns också några av länets mest betydelsefulla lekplatser för tjäder.

I juni 2002 blev Klyftamon naturreservat. Men vägen dit var långt ifrån spikrak. När vi slagit oss ner på en berghäll och tagit fram matsäcken berättar PO historien om hur Klyftamon fick lagligt skydd.

Den börjar våren 1992. PO läser i länstidningen om en planerad motorcrossbana; en insändare där skribenten oroar sig för hur detta ska påverka ett intilliggande rekreationsområde, en riktig vildmark med sjöar och stup.

– Jag blev så förvånad, minns han. Och nyfiken. Kunde det verkligen finnas vildmark här, mitt i kulturbygden.

PO skruvar locket av termosen och häller upp kaffe. Funderar. En talgoxe filar försiktigt uppe i en tall, i övrigt är det tyst, mycket tyst.

– Jag höll på med ett bygge i Götene, fortsätter han så småningom. Jag skulle gjuta ett golv, men betongen var för blöt för att kunna bearbetas, så medan jag väntade tog jag bilen och åkte en sväng för att försöka hitta det där vildmarksområdet.

– Någon karta hade jag inte utan det var ren tur att jag kom rätt. Naturen liknade den i norra Dalsland där jag ofta vistades under min uppväxt, och därför tyckte jag att den såg intressant ut.

Så han kom tillbaka. Vid ett tillfälle åkte han in mellan Bjursjöarna. Vägen kantades av vanlig kulturskog och såg inte så märkvärdig ut frånsett en grov granstubbe med tickor.

– Jag parkerade bilen och skulle bara ta en snabbtitt på stubben, berättar han. Men så fortsatte jag en bit längre in i skogen och kom fram till ett vackert blockhav med lite äldre tallskog. Här har jag för mig att jag stötte på en tjäder…

Efter att ha besökt området flera gånger fick han klart för sig att det handlade om ett stort och mycket säreget naturskogsområde. Till en början tog PO för givet att det var uppmärksammat och känt för den skaraborgska naturvården. Men när han kontaktade länsstyrelsen verkade man där inte känna till naturskogsvärdena utan bad honom skicka in en karta över områdets läge och storlek.

– Men jag fick aldrig något svar.

I april året därpå bröts en traktorväg in i området. Ett bestånd gammeltallar avverkades på en udde i Stora Gåsemossen, en mosse i högsta värdeklass och upptagen i landets myrskyddsplan.

– Då blev jag rädd, säger PO. Jag kontaktade åter länsstyrelsen och fick beskedet att de hade full koll. Men någon traktorväg kände de inte till.

Han fnyser till.

– De hade inte ens varit här och tittat!

Det var då han lyfte telefonluren och ringde Naturvårdsverket. I rent vres. Till Rolf Löfgren som ansvarade för urskogsinventeringarna.

– Där fick jag ett helt annat mottagande, Löfgren lyssnade och tyckte det hela lät märkligt men bad mig göra en dokumentation och skicka in.

Hösten 1994 ägnade PO åt att fotografera och samla information om Klyftamon. När han ville veta hur viktigt området är för tjädern kom han i kontakt med Tage Fransson.

– Jag hann knappt säga ?Klyftamon? förrän han sa ?Det borde vara reservat?!

Sedan många år inventerar Tage Fransson tjäderlekplatser i Västra Götalands län. Han kände väl till Klyftamon och dess naturvärden. Även han hade varit i kontakt med länsstyrelsen men liksom PO inte fått något gehör för sina synpunkter.

Den 15 mars 1995 skickade PO sin dokumentation till Naturvårdsverket. En skriftlig rapport där området var noggrant inritat på kartor jämte 84 fotograferingspunkter och medföljande pappersbilder.

– Samma dag Rolf Löfgren fick mitt brev ringde han och berättade att han kontaktat länsstyrelsen och uppmanat dem att sätta igång en reservatsutredning. Det skulle bli en inventering, precis som jag förespråkat. Och tre månader senare fanns förslag på gränsdragningar!

Motorcrossbanan blev förstås aldrig av. Varken vägar eller hyggen är tillåtna, området ska få utvecklas fritt enligt länsstyrelsens skötselplan. Inte en stig ska anläggas.

Och PO Johansson och Tage Fransson har inte längre hjärtat i halsgropen när de närmar sig Klyftamon.

– Det känns betydligt lugnare nu, säger PO. Man slipper känna sig orolig för vad som kan hända.

Men han tycker att länsstyrelsen begick tjänstefel när den ignorerade information som kom in från olika håll. Att skogsvårdstyrelsen i sina inventeringar identifierat flera nyckelbiotoper i området, tycktes inte heller spela någon roll.

– Hade någon ringt till mig och sagt att det finns 400 hektar vildmark skulle kanske inte jag heller ha trott på det, men jag hade åtminstone åkt ut och tittat. En skog ser aldrig märkvärdig ut från utsidan, man måste ge sig in i den!

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.