UNDER VÅREN PRESENTERAS en ny rödlista över hotade arter i Sverige av Artdatabanken, en institution som lyder under Lantbruksuniversitetet och Naturvårdsverket. Hotstatusen har utvärderats för sammanlagt 20 000 svenska arter. Den svenska rödlistan bygger helt på det globala system för bedömning av hotade arter som utvecklats av internationella naturvårdsunionen, IUCN.

– Vi har hjälp av fjorton expertkommittéer med hundra av Sveriges bästa artexperter, säger Ulf Gärdenfors, ansvarig för rödlistningsbedömningen vid ArtDatabanken. Nytt för i år är dessutom ett databassystem för artfakta som stöd för att räkna ut vilken hotkategori en art skall placeras i. Ändå har det tagit ett och ett halvt år att gå igenom alla arter.

Några av de hotade arterna är välkända, som fjällräv och tornuggla, men de flesta är små, mycket små och okända för en bredare allmänhet. Men rödlistan är grunden för bedömningar i nästan allt naturvårdsarbete. Fynd av hotade arter är ofta ett viktigt motiv för att skapa nya naturreservat. I skogsbrukets naturvårdshänsyn är de rödlistade arterna också viktiga, liksom för miljöersättningarna till hävd av ängs- och hagmarker. För Naturskyddsföreningens skogsinventerare är fynd av rödlistade arter ett viktigt argument för att få stopp på planerade avverkningar av värdefulla skogar.

För närmare 200 av de hotade arterna finns speciella åtgärds­program som tas fram av Naturvårdsverket, fler är på väg. Men programmen är nya och i de flesta fall har man ännu inte hunnit göra så mycket konkret. Andra arter står med på artlistorna i EUs habitatdirektiv och kräver därmed särskild hänsyn.

– Arbetet med rödlistan innebär en massiv insamling av kunskapsunderlag om olika arter, säger Ulf Gärdenfors. Genom dataläggning av informationen har vi nu fått en helt annan överblick över var arterna finns, sådant som tidigare mest fanns i experternas huvuden. Artportalen på nätet har också gett en helt annan fart på rapporteringen. Nu finns där 22 miljoner observationer av 21 000 arter som underlag.

DE MEST HOTADE ARTERNA är som regel kräsna typer med väldigt stränga krav på sin omgivning. Den smalfotade taggsvampen trivs bara under minst hundraåriga förkolnande lågor av tall och sådana finns det ju inte många av i dagens skogar. Många arter befinner sig i utkanten av sitt utbredningsområde och är därför ”naturligt” sällsynta i Sverige men kan finnas i livskraftigare populationer på annat håll. Om en art är sällsynt men inte minskar i antal eller utbredning så finns den inte med i rödlistan. Relativt vanliga arter som torsk och ål finns däremot med eftersom de minskar så snabbt.

– Det vi värderar är arternas nationella utdöenderisk, inte hur sällsynta de är i sig, säger Ulf Gärdenfors.

I arbetet med rödlistan tar forskarna hänsyn till olika former av osäkerheter. Alla arter är inte lika väl undersökta. Max- och minimigränser sätts för skattningarna av antal individer och förekomster, utbredningsareal med mera. Om expertsystemet i datorn visar att osäkerheten är för stor så hamnar arten i kategorin kunskapsbrist.

– Om vi bara skulle gå på det vi vet om förekomster av dåligt kända arter skulle vi hamna i för höga hotkategorier. Vi försöker göra realistiska bedömningar och skatta storleken på ”mörkertalen” för våra kunskapsbrister, säger Ulf Gärdenfors.

I den förra rödlistan från 2005 var totalt 1 783 av jordbrukslandskapets arter listade. En hel rad hagmarks- och ängsväxter är hotade, liksom de fjärilar, humlor och steklar med flera som livnär sig på dessa växter eller lägger sina ägg där. Gotlandssäfferotplattmalen är ett exempel, den finns nu i hela världen bara kvar på en enda plats i Sverige. Arten föder upp sina larver på den mycket sällsynta säfferoten. Mnemosynefjärilen är ett annat exempel. Den hotas av att dess värdväxt, nunneörten minskar eftersom den är så känslig för både, bete, gödsling och igenväxning.

1 875 skogslevande arter fanns med på rödlistan 2005 som hotade eller missgynnade. De flesta av dem hotas av bristen på gamla träd, död ved och skogsbränder. Många är svampar, lavar och mossor. Den storporiga brandtickan är ett exempel, den lever på lågor efter mycket gamla grova granar i fuktig ängsgranskog och är akut hotad.

Vad har hänt sedan den förra rödlistan 2005, kan man se några trender?

– Situationen varierar stort mellan landskapstyper och artgrupper, men vi ser inget kraftigt hejdande av artförlusten, säger Ulf Gärdenfors. Det är en fortsatt dålig situation. Vi förlorar ständigt populationer av hotade arter, även om det inte är många arter som utrotas under ett så kort tidsperspektiv som fem år. Men för de arter där man gjort insatser det går bättre. Groddjuren var illa däran i slutet av 90-talet, men de har fått det bättre genom det arbete som gjorts med att skapa dammar och förbättra vattenkvaliteten i vattendragen. Sötvattenarter har generellt en bättre situation, tack vare minskade utsläpp, mindre försurning och förhindrad utbyggnad av vattendrag.

Minskar eller ökar hoten mot den biologiska mång­falden?

– Situationen i havet är fortfarande problematisk, främst genom överfiske. Bottentrålningen är en gigantisk störning av bottenfaunan, säger Ulf Gärdenfors. I skogs- och jordbrukslandskapet hinner inte så mycket hända på fem år. Men nu hugger man allt fler skogar med lång kontinuitet i Norrland, det får effekter för många krypto­gamer och vedinsekter. I södra Sverige hotas många arter i stället av igenväxning.

Förändringar i kunskapsläget är den vanligaste orsaken till att arter förs upp eller ner i hotkategorierna mellan de olika utgåvorna av rödlistan.

– Rödlistekategorierna är ganska breda, det ska hända ganska mycket innan en art byter kategori på grund av förändringar i naturen, det tar oftast längre tid än fem år, avslutar Ulf Gärdenfors.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.