Det finns landskap som vi alla är mer eller mindre förbundna med. Åkrarna, fälten, grödorna, fåglarna och odlingslandskapets övriga rikedom har en självklar plats i våra hjärtan. Men hur det ska gå med det landskapet beror i mycket på bonden. Och bonden styrs av Bryssel. I varje fall har det varit så.

Efter år av funderingar stakade EUs jordbruksministrar i somras ut en ny kurs för de närmaste åren. Med lite välvilja kan beslutet beskrivas som ett pyttesteg framåt. Men det finns problem.

Jordbrukspolitiken har delvis växlat ur den felriktade produktionsväxeln till friläge. Den frikoppling som EU föreslår innebär att man kan vara lantbrukare utan att bruka jorden. Stödet baseras nämligen på vad bonden gjort de senaste åren, inte på vad som nu görs på gården. Det lönar sig att vara tomgångsbonde.

Bättre än tomgång är att snabbt lägga in en första grön växel. Stöden till djurproduktion får inte helt frikopplas, utan bör även fortsättningsvis ställa krav på betande djur. Lyckligtvis kan den svenska regeringen själv besluta om graden av frikoppling. Det möjliggör ett vägval. Korvstoppade djur i trånga stall kan bytas mot betade öppna landskap. Varje ko ska få uppleva gröna ängar och blå himmel innan slaktbilen kommer.

Regeringen kan stödja kraven på att släppa ut djuren och helst låta dem beta värdefulla naturbetesmarker. Det behövs för att nå miljömålet ?ett rikt odlingslandskap?. Vi vill att jordbruksminister Ann-Christin Nykvist visar lite kokramarvilja. Och hon behöver inte vara rädd för att bli tagen i hampan av EU. För efter den 26 juni har de enskilda länderna en nyvunnen frihet att själva välja och vraka i regelverken och plocka ihop den jordbrukspolitik man själv föredrar. EU-politiken har blivit ett ganska löst bygge beroende på att jordbruksministrarna hetsades att komma i mål med något slags beslut före WTOs möte i Cancun.

En andra grön växel som EU-ministrarna kunde lagt in hade varit att skifta produktionsstöd till stöd för miljö- och landsbygdsutveckling. Länge verkade ett miljöinriktat genombrott vara på väg. Men mot slutet kallnade fötterna. Föreslagna ökningar på 20 procent krympte till fem. Ministrarna försatte sin chans. Man vill väl men orkar inte ta beslut.

En tredje grön växel som kunde lagts in hade varit att knyta tydliga miljökrav till de olika stödformerna. Men också här slirar politiken.
Med den utveckling som råder i dag riskerar den ökade användningen av kemiska bekämpningsmedel och det fortsatta läckaget av kväve till våra hav ge irreparabla skador på vår miljö. Här skapar inte EU:s jordbrukspolitik tillräckliga förbättringar och miljömålen äventyras.

Beslutet i somras leder heller inte till att dumpningen av europeiska jordbruksprodukter på tredje världens marknader upphör. Mjölksektorn som lever på importerad soja från Syd får fortsätta att dumpa sitt överskott av mjölkpulver med stöd från EU. Detta ger en bitter smak i munnen. Här finns överhuvudtaget inte någon växellåda att tala om.

Exportbidragen måste omedelbart tas bort. Stödet till mjölksektorn ska istället fokusera på att behålla betande djur i områden med värdefulla natur- och kulturvärden. Utan mjölkkor i våra skogs- och mellanbygder växer Sverige igen.

I princip tycks alla ? beslutsfattare, myndigheter, miljörörelsen och många lantbrukare ? vara överens om att dagens system inte håller i längden. Lantbruket måste få betalt för den samhällsnytta det producerar, istället för att med stöd sporras till miljöskadlig överproduktionen.

Alla vi som bor i Sverige har nytta av ett jordbruk som är miljöanpassat och som producerar det vi vill ha. Men jordbruket ger oss också biologisk mångfald, ett vackert semesterlandskap, kulturminnen i markerna och en levande landsbygd. Detta är vad politiken skall gynna. Att växla grönt är att köpa ängar för pengarna.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.