APRIL 2009. Pressvisning om effekthöjningen i Oskarshamn 3. Det är vår överallt, men extra mycket här eftersom havet värms av de tre reaktorerna.

– Det är ett säkert vårtecken när man ser barnen cykla ned för att bada, säger informatör Annika Carlsson.

Projektledaren Mats Ekblad visar upp målen. Reaktorn ska bara stå stilla åtta procent av tiden, det vill säga knappt mer än för de vanliga sommarstoppen för bränslebyte.

Planen innefattar cirka 100 fysiska ändringar i reaktorn. Sammanlagt 30 000 aktiviteter ingår i projektplanen. Den 25 år gamla reaktorn ska inte bara få effekten höjd med 20 procent, och därmed bli Sveriges i särklass största reaktor. Den ska vara i skick som ny den 30 maj, redo för ytterligare 30 års drift.

Och detta utan något extra stopp?

Jodå … så när som på en försening på några dagar.

– Och budgeten? Man brukar ju säga att alla projekt blir drygt tre gånger dyrare än ursprunglig budget, säger jag konversationsvis till projektchefen Bjarne Norén.

– Nej, nej. Kanske tio procent, säger han förskräckt.

– Jaså, det är väl inte så farligt, säger jag uppmuntrande.

– Säg det till Eon, du.

Och tio procent på 4,5 miljarder är ju ändå 450 ­miljoner.

Men detta var alltså april. I december står Oskarshamn 3 fortfarande stilla. Full effekt väntas först i februari.

Optimistiska kalkyler, följt av förseningar och fördyringar är inget specifikt för den reaktorn.

Det har hänt förr, bara några hundra meter bort. Oskarshamn 1 rustades upp från 1992 och tio år framåt. Den stod stilla 1992-95 och igen hela 2002. Och det händer igen och igen.

När den finska reaktorn Olkiluoto 3 började byggas i augusti 2005 hälsades den som flaggskeppet för en armada av nya reaktorer, byggd av privata aktörer för ett privat företag, på marknadens villkor. Det var den Europeiska tryckvattenreaktorn, som efter många års förberedelser äntligen skulle lämna ritbordet – en ny generation kärnkraft med mycket bättre säkerhetsegenskaper. Världens största reaktor, Finlands största industriprojekt någonsin. Reaktorn skulle ge ett stort bidrag till att klara Finlands klimatmål enligt Kyoto-avtalet.

”Glöm domedagsprofetiorna, glöm Tjernobyl och tänk i stället Olkiluoto! Här bygger man för framtiden”, skrev Svenska Dagbladet i en tidstypisk ledare den 11 maj 2007.

Reaktorn skulle ha varit i drift i somras, men är nu minst tre år försenad. Troligen mer enligt ett pressmeddelande från beställaren TVO i oktober 2009.

Det började inte bra. En timme efter att man börjat gjuta betongfundamentet upptäckte arbetsledare att det lät fel. Betongen var inte homogen eftersom man glömt att skydda säckarna med krossad sten mot regn.

Sedan kom det ena efter det andra. Undermåliga svetsar. För tunn plåt i inneslutningen. Grundläggande fel

i konstruktion av de automatiska säkerhetssystemen.

Trots att tusentals personer jobbat år efter år har det knappt rört sig framåt. Det är något att tänka på för nästa presumtiva köpare, och säljare, av kärnkraft. Och för deras aktie­ägare, försäkringsbolag och banker.

Våren 2001 bestämde den då nye presidenten Bush att ny kärnkraft var en strategisk prioritet, och backade upp detta med stora pengar för de första projekten.

Men nio år senare har inte ett enda bygge påbörjats. Visst pågår det projekt, men de tenderar att ge allt högre kostnadsuppskattningar. För några år sedan påstods ny kärnkraft kosta 2000 dollar per kilowatt. Senare uppskattningar ligger kring tre gånger så mycket, och flera av projekten har en allt osäkrare status.

Det speciella med kärnkraftsprojekt är inte att de kan gå snett. Det kan alla projekt. Problemet är att projekten är så stora och komplexa.

Stora. Det går att bygga små reaktorer, men det finns inte en chans att få ekonomi i dem. Därför blir reaktorerna gigantiska.

Komplexa. Säkerhet mot olyckor betyder att allting måste göras rätt, både på riktigt och på papperet. Allt måste kontrolleras och verifieras. Innan arbetet A är helt klart kan man ofta inte fortsätta med B. Myndigheternas krav ändras också under tiden, i ljuset av tillbud och ny forskning.

Det är inte heller så att man först bygger en reaktor och sedan kopierar ritningarna till nästa projekt. Varje projekt är unikt utifrån risk för brand, jordbävning, sättningar, orkaner, översvämning, vattenbrist, störtande flygplan och terroristangrepp.

Allt har en prislapp, särskilt om brister ska åtgärdas i efterhand.

Det som slår en i Oskarshamn är den oerhörda mängden nya taggtrådsstängsel, diken och hinder.

De har kostat en miljard.

Men det är klart att Eon, Fortum och Vattenfall har råd att betala. Värre är det för Tepco, Tokyo Electric Power, som slarvat med jordbävningsskydd. Kashiwazaki-Kariwa är världens största kärnkraftverk med 8 212 megawatt med sju reaktorer. Det drabbades i juli 2007 av en jordbävning av större styrka än den byggts för att tåla. De sju reaktorerna stängdes genast. Arbetet på att analysera och åtgärda skador pågår fortfarande.

Vid nyår 2010 hade bara två av reaktorerna återstartat, och den ena av dessa stod ändå stilla.

Anställda på ett kärnkraftverk, från svetsare till vd, lever ständigt under dubbla budskap. Det ena budskapet är att säkerheten alltid ska sättas först, att man ska vara systematisk, följa alla regler och titta överallt. Det andra budskapet är att kostnaderna måste hålla nere och att budgetar och tidplaner ska hållas. Problemet är inte vad man gör, utan vad man inte gör, var man inte tittar, frågor som inte ställs.

I början av 1990-talet låg de kanadensiska reaktorerna i världstopp när det gällde produktion. Men högmod går före fall. 1996 stängdes sju reaktorer för att ledningen skulle fokusera på de kvarvarande. Några av dem återstartade efter många år, men fyra står fortfarande. Det går inte fort och det är inte billigt att komma tillbaka.

Det borde ha sänt ett varningstecken, men det nådde inte fram till Forsmark.

– Vi trodde vi var i världsklass. Indikatorerna visade det. Men vi skulle ha behövt gå djupare under ytan, sade Per-Olov Waessman, chef för Vattenfalls kärnkraftsäkerhet till mig i våras.

Indikatorerna var hög produktion och låga stråldoser. Men i juli 2006 ledde ett fel på elnätet till att reaktorn stoppade och så när blev utan el. Två av fyra reservkraftverk fungerade, helt slumpvis.

Det var ren tur att det inte blev härdsmälta.

Den störningskänslighet som uppdagades fanns inte där från början, utan hade introducerats med ny digital teknik på 1990-talet.

Kärnkraftinspektionen satte Forsmark under ”särskild tillsyn” fram till våren 2009. Först då såg inspektionen, nu Strål­säkerhetsmyndigheten SSM, tecken på ett trovärdigt förbättringsarbete.

I MARS 2009 FRAMKOM ATT Ringhals 1 körts i flera månader utan att det automatiska ventilstängningssystemet kopplats in. Det fanns alltså ingen fungerande inneslutning i händelse av olycka, för inneslutningen innesluter inte värst mycket när det finns 30 centimeter stora hål öppna i den.

Denna miss berodde enligt SSMs utredning på att under­hålls­personal och driftspersonal missförstod varandra, och på flera fall av bristande dokumentation. Man sparade någon timme, men till ett högt pris för säkerhet och ekonomi.

Ringhalsverket är nu under särskild tillsyn.

Ringhals 1 skulle återstartats i maj 2009, återstart är skjuten till februari 2010.

Följden av dessa och andra långa stopp är att svensk kärn­kraft år 2009 bara gav 50 terawattimmar el. Det är den i särklass sämsta siffran sedan de sista reaktorerna togs i drift. 1985. Produktionen har minskat fem år i rad från 2004. I genomsnitt brukar kärnkraften ge 67 terawattimmar.

Skillnaden är som om Lule älvs alla vattenkraftverk skulle försvinna.

Det allvarliga är att dessa minskningar inte beror på planerade åtgärder. Redan 2008 låg Sverige på en föga hedrande tredjeplats från botten av världens 31 kärnkraftsländer för oplanerad stopptid, enligt FNs atomenergiorgan IAEA. Svenska reaktorer förlorade drygt tio procent av sin produktionsförmåga, dubbelt mot världsgenomsnittet och att jämföra med 1,3 procent i USAs över 100 reaktorer. Siffrorna för 2009 finns inte än, men Sverige ligger bra till för att ta bottenplatsen.

Det kan bli bättre igen senare, men inte snart.

Per-Olov Waessman på Vattenfall talar om en resa på fem år för att komma upp i toppklass.

Världen fick mindre el från kärnkraft 2007 än 2006, och minskade lite till 2008, av allt att döma också 2009.

Bara två nya reaktorer har startats sedan sommaren 2007, medan fem reaktorer stängts

Det finns en äkta kärnkraftsboom i Kina och Sydkorea, men i Europa kommer kärnkraften att minska de närmaste åren, eftersom fler reaktorer stängs än vad som byggs.

Det finns ”planer” på kärnkraft i ett otal länder: Italien, Polen, England, Litauen, Vitryssland. Men då ska man erinra sig att ”planerade” reaktorer tidigare oftast inte visat sig bli av. Hösten 2009 gav Sydafrika upp sina visionära planer, liksom Turkiet.

Historien är lång, minnet kort. Glädjekalkyler och fiaskon avlöser varandra. Kärnkraften försvinner inte, men någon renässans är inte heller inom synhåll.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.