EN 60 KILO TUNG säck med guldmalm svischar genom luften strax ovanför mitt huvud. Linbanan börjar en bit upp på bergssidan, som är perforerad av drygt 50 små gruvhål.

Platsen är Itogon i provinsen Benguet. Här har guldbrytningen gamla anor: den sägs ha börjat långt innan spanjorerna kom till Filippinerna på 1500-talet. Men de traditionella metoderna för guldbrytning förändrades i grunden på 1950-talet, då man började använda kvicksilver.

Kvicksilvermetoderna är enkla och billiga och blev snabbt populära bland de småskaliga guldgrävarna. Malmen krossas och blandas med vatten och kvicksilver (kan ske vid olika steg i processen). Kvicksilvret reagerar med guldet och bildar ett amalgam, som sedan hettas upp. Kvicksilvret har låg kokpunkt och avdunstar, kvar blir guld som sedan kan renas ytterligare.

Utsläppen är mycket giftiga, både för den som arbetar med det och för miljön i stort, eftersom kvicksilver inte bryts ned utan lagras i näringskedjorna och sprids vidare globalt. Akuta förgiftningar förekommer, men skador på nervsystem, fortplantning och hjärna kommer smygande (läs mer i artikeln om småskalig guldbrytning och kvicksilver i Camarines Norte i förra numret av Sveriges Natur, finns även på www.sverigesnatur.org).

Fyrtio procent av befolkningen i provinsen försörjer sig på guldbrytning, ofta i liten skala. Men bara tio procent av de småskaliga gruvarbetarna har tillstånd.

– Vi arbetar för att alla ska uppnå legal status. Så länge de flesta arbetar olagligt är det svårt att öka säkerheten och kontrollera användningen av kvicksilver, säger ingenjören Lomino Kaniteng. Han leder Benguet Federation of Small Scale Miners, en paraplyorganisation med 62 medlemsorganisationer som totalt samlar över 10 000 gruvarbetare.

Målet är helt kvicksilverfritt i provinsen till år 2015 och organisationen kampanjar också för att få bort ämnet ur guldbrytningen på hela Filippinerna (tillsammans med miljörörelsen Ban Toxics, samarbetspartner till Naturskyddsföreningen).

– Vi har lyckats minska användningen här med 90 procent. Det är särskilt viktigt eftersom barn ofta är inblandade. Småskalig guldbrytning har sin drivkraft i fattigdom och ofta arbetar hela familjer med guldet, berättar han.

EN EFTER EN DUNSAR malmsäckarna ned strax intill oss, för att sedan bäras vidare till en kvarn som matas med malm. En laddning på fem säckar tar fem timmar att processa.

– Varje säck ger ungefär ett gram guld, säger gruvarbetaren Jestone Bogtong.

Hans grupp använder ränna och cyanid för att rena guldet. Men inget kvicksilver. En annan gruvarbetare, Saturnino Bauang, berättar att han använder kvicksilver ibland.

– Men bara lite, efter att malmen koncentrerats. Vi matar inte in det i kvarnen. Det går åt ungefär ett gram kvicksilver för att utvinna två gram guld.

Precis som i Camarines Norte överskuggar de synliga riskerna med själva brytningen de osynliga med kvicksilvret. Under tyfonsäsongen dör 7-10 gruvarbetare i området när grävda hål i bergssidan rasar.

Det är med viss bävan jag tar på mig en hjälm och följer med Jestone in i ett av dem. Vi kryper på knäna genom pölar av fuktig lera. Själva hålet är inte högre än dryga metern, för att spara in på timmerstöttor. Svaga lampor lyser upp mörkret med långa mellanrum, men elen slår på och av lite som den vill. Då och då rasar lerkokor från taket. En svart plast­slang löper längs väggen, en livlina som kan pumpa in syre vid behov.

I änden av gången, cirka femtio meter in, finns en nisch i väggen med ett hål som går rakt ned. Det är där själva brytningen pågår. Hålet ger mellan tio och tjugo säckar malm per dag, berättar Jestone.

Arbetspassen här inne i mörkret och fukten varar åtta timmar. Själv brottas jag med klaustrofobi och kramp i lårmusklerna från första stund, efter en halvtimme dryper svetten.

EN KORT BILRESA FRÅN bergssidan med hålen ligger grindarna till storskaliga gruvföretaget Benguet Corporation. I början av 90-talet hade företaget 4 500 anställda gruvarbetare, men efter en jordbävning vattenfylldes många gångar. De flesta arbetare avskedades och efterhand tog småskaliga guldletare över stora delar av området.

– För tio år sedan insåg vi att vi måste göra något för att samexistera med dem, berättar företagets vice vd Maria Mignon de Leon.

Företaget utarbetade ett system för samarbete, det första på Filippinerna, och skrev kontrakt med sju entreprenörer som var och en ledde 50 till 100 småskaliga gruvarbetare.

Utbildning i säkerhet och miljö är obligatorisk och genom kontrakten får arbetarna legal status, grundläggande social trygghet och sjukvård. Systemet har kopierats på andra håll, särskilt finns intresse hos stora gruvföretag på södra Filippinerna.

I dag har företaget kontrakt med 22 entreprenörer, och Maria Mignon de Leon menar att levnadsstandarden höjts väsentligt i området.

En förutsättning för samarbetet är att inget kvicksilver används, i stället sköter det storskaliga bolaget utvinningen av guld ur malmen (med hjälp av cyanid). Företaget tar 40 procent av vinsten när guldet säljs vidare till filippinska centralbanken, resten går till arbetarna.

De flesta småskaliga guldletare kan inte sälja guld direkt till centralbanken eftersom de inte kommer upp i tillräcklig volym och renhet. I stället säljer man till mellanhänder.

En av dem finns i trappuppgången bakom marknadsplatsen i staden Baguio, strax norr om Itogon. En ung kille håller på att sälja en platt guldkaka, stor som en halv handflata, när vi kommer dit.

– Resultatet av tre månaders »wild search« berättar Sheldon Caloza nöjd.

Guldet ska finansiera ett husköp. Totalt får Sheldon betalt för 111 gram guld: 160 000 pesos (drygt 23 000 kr). För honom är det självklart att använda kvicksilver i reningen, han kan köpa det direkt här hos guldköparna eller under bordet på lokala tandkliniker. Priset är måttligt: 4 pesos per gram.

– Det finns flera tekniker som är överlägsna kvicksilvret, utmaningen är att få folk att använda dem, berättar Leoncio Na-Oy som är sekreterare i de småskaliga gruvarbetarnas organisation.

Han har lärt ut kvicksilverfria tekniker, inte bara i Benguet utan både i Camarines Norte (i samarbete med Ban Toxics) och i Tanzania (genom projekt som stötts av Världsbanken och danska miljöorganisationen geos).

Na-Oy tar med oss till en anläggning som drivs av gruvarbetare i organisationen. Här praktiseras olika cyanidbaserade tekniker parallellt. »Carbon-in-leach« är en variant där också kalk och kol används. Den tar 72 timmar. »Carbon-in-pulp« använder bland annat zinkoxid och tar två veckor. Båda innebär att mer guld tillvaratas ur malmen än när kvicksilver används, men de kräver kunskap och, framför allt, tid (de flesta småskaliga guldletare vill ha pengar direkt).

Cyaniden är också giftig, men använd på rätt sätt är riskerna mindre. Giftet bryts ned och sprids inte vidare i näringskedjorna. Organisationen utbildar sina medlemmar för att öka säkerheten. Att tillsätta kemikalien borax är ett annat sätt att rena guldet som kan kombineras med olika metoder. En del guldletare arbetar också traditionellt, med enbart vaskning och ränna.

En teknik helt utan kemikalier kallas Cleangold Sluices. Med hjälp av ett magnetiskt skikt i botten på en aluminiumränna fångas guldpartiklar i räfflor. De kan sedan skrapas ned i en vaskpanna och renas vidare. Tekniken har provats av den svenske forskaren Lars Hylander och hans doktorander på Filippinerna med positiva resultat. I vissa fall har man uppnått upp till 90 procents tillvaratagande av guld ur malmen (med kvicksilvermetoden når man cirka 50).

Cleangold-tekniken har ändå inte slagit igenom här. Effektiviteten varierar beroende på malmens kvalitet, menar Leoncio Na-Oy. Den kräver också en engångsinvestering (som dock inte behöver motsvara mer än ett par månadsransoner kvicksilver).

PRECIS SOM I CAMARINES NORTE har myndigheterna i Benguet insett betydelsen av småskalig guldbrytning för befolkningens försörjning, men så länge flertalet står utanför lagen ger den små skatteintäkter. Diskussionen har varit hård om bristande säkerhet och fungerande regelsystem.

– Tidigare har lagarna ensidigt gynnat storskalig brytning. Alla tjänar på en bättre balans, säger Lomino Kaniteng som representerar de småskaliga gruvarbetarna i den gruvkommitté som startats av provinsens myndigheter.

Det finns konflikter, men diskussionen är konstruktiv, tycker Lomino Kaniteng som hoppas på ett regelverk som både säkrar den småskaliga guldutvinningen som inkomstkälla och styr den mot säkrare och miljövänligare metoder.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.