Svedjenävans frö sover i jorden och drömmer om eld. När det har sovit i hundra år är det äntligen dags. Elden sveper genom skogen och hettan tränger ner genom mullen, centimeter för centimeter, till det sovande fröet. När temperaturen i den omgivande jorden stigit till femtio grader vaknar fröet.En kyss av eld, så kan livet börja.Det kallas pyrofili. Att älska eld. Svedjenävan är en pyrofil art, en av ungefär 80 i det här landet som inte, eller bara med största svårighet, kan leva utan skogsbränder. Dessa arter är ett av naturens vackraste exempel på att överlevnad inte nödvändigtvis handlar om att vara stor och stark – utan om att hitta en ledig roll i naturens skådespel och att lära sig spela denna roll väl.En skogsbrand är en katastrof för många av skogens invånare. Men den skapar också möjligheter. Där branden härjat uppstår ett tomrum. Där det nyss rådde en mördande trängsel finns nu en ledig plats – en roll att spela – för den som klarar att växa på nybrunnen mark. Svedjenävan har under hela sin arts historia övat för just detta. Så den struntar i att slåss om skogens huvudroller. Den ligger innanför sitt hårda, skyddande fröskal och väntar på att eldens hetta ska bryta förseglingen så att den än en gång får spela sin lilla biroll i det stora skådespelet.Svedjenävans tålamod har dock en gräns. Om fröet tvingas vänta alltför länge dör det. Tyvärr är den risken ganska stor i dag. Vi har blivit så duktiga på att bekämpa skogsbränder att det kan dröja långt mer än hundra år mellan brandtillfällena på en given plats. Därmed har vi gjort livet svårt för svedjenävor och likasinnade. Av landets 80 pyrofila arter räknas 20 i dag som hotade.

Att vi har ett finger med i svedjenävans liv är inget nytt. I tusentals år har människor på våra breddgrader gynnat den genom att använda elden som ett sätt att bryta ny mark och svedja små tegar där exempelvis råg, potatis och bovete såddes. Att elden, människan och resten av naturen samspelar är i själva verket en sanning lika gammal som människan själv. Det går inte att berätta om eldens historia på jorden utan att berätta om människan. Men det omvända kan också sägas: Det går inte att berätta människans historia utan att berätta om elden. Precis som svedjenävan och den sotsvarta praktbaggen är vi sedan vår arts födelse sammanlänkade med elden. Vi kan inte leva utan den.Bland jordens alla arter finns det ingen som älskar elden som vi.Berättelserna om hur det började är många och finns över hela världen. Hos kayapofolket i Brasilien stals elden från jaguaren, på Gilbertöarna i Stilla havet snarar hjälten Bue solen och för elden till människorna. På Nordamerikas stillahavskust är det korpen som upptäcker elden, hos cherokeeindianerna hämtar den kvinnliga Vattenspindeln elden från gudarnas gömställe i ett sykomorträd. I Grekland berättades om hur Prometheus trotsade gudarnas herre Zeus, stal en låga från smedguden Hefaistos och smugglade den till människorna i en fänkålsstjälk.Myterna är ett annat sätt att uttrycka det som forskarna finner vid utgrävningar världen över. Det var när vi slog oss samman med elden som det började gå bra för oss. Det finns forskare som tror att vår skalle och hjärna började växa på allvar först när elden befriade huvudet från bördan att bära kraftiga käkmuskler för att krossa olagad mat. Mindre omtvistat är att elden innebar en revolution för vårt sociala liv. Plötsligt fick människorna något att samlas kring. Lägerelden. Den första lilla samhällskroppen fick ett hjärta.Nu ändrades också en gång för alla styrkeförhållandet i naturen. Det kan avläsas med dramatisk tydlighet i lagren av sand och fossila ben i en grotta i Swartkrans i Sydafrika. I de lägsta skikten finns massor av ben från stora rovdjurs måltider, rovdjur som använt grottan som bostad. Bland bytesdjuren finns ben från så kallade hominider. Förmänniskor.Så händer något. Ett nytt skikt kan avläsas i lagerföljden. Träkol. Spår av eld, alltså. Ovanför detta träkolslager finns fler ben, från senare invånares måltider. Men det är inte riktigt samma ben som avlagras längre. Bland bytesdjuren saknas hominider. Våra förfäder hade med eldens hjälp tagit makten i grottan, drivit ut rovdjuren och placerat sig själva i deras plats. Från den dagen är det vi som regerar. Vi har spridit oss från Afrika ut över världen och placerat avtrycken efter våra lägereldar på allt fler och avlägsnare ställen. Med elden i våra händer har vi gjort hela världen till vår grotta.

Elden skapade människan, men människan skapade inte elden. Den kan leva utan oss. Däremot kunde elden inte existera förrän det fanns liv på jorden.För att det ska brinna måste tre förutsättningar uppfyllas. Det måste finnas bränsle, det måste finnas syre och det måste finnas något som kan tända elden. I vår planets barndom fanns bara det sistnämnda. Åskväder dundrade och vulkanutbrott vräkte gnistregn och lavafloder över jorden. Men det fanns inget som kunde antändas, och i atmosfären fanns inget syre som kunde hålla en låga vid liv. Först för 2,3 miljarder år sedan uppstod blågröna alger, de första organismer som ”andades ut” syre. Till en början togs all syre upp av marken. Järn, svavel och kol slet åt sig varje åtkomlig syremolekyl i sin längtan efter att oxideras. Men till slut mättnade jordens aptit på syre. Atmosfären började fyllas istället. Och livet visade prov på sin fantastiska förmåga att anpassa sig. Syre hade fram tills nu varit ett gift för alla levande varelser, men för 600 miljoner år sedan uppstod livsformer som andades syre. Hotet hade förvandlats till en möjlighet och giftet till en biologisk nödvändighet.Nu fanns alltså två av tre förutsättningar för eld. Men inte förrän livet erövrade land för 400-450 miljoner år sedan föll alla bitar på plats. Torra och döda landväxter blev det bränsle elden behövde. Från att ha varit omöjlig blev elden nu oundviklig. Men den fortsatte att vara slumpmässig och oförutsägbar – ända tills vi dök upp.

Någon blåste på lågorna och flammorna började sprida sig. Så började vårt gemensamma segertåg över världen. Vi lärde oss inte bara att hålla elden hårt kopplad på våra boplatser där den värmde oss, höll rovdjur borta och kokade vår mat. Vi lärde oss också att under kontrollerade former släppa den fri i landskapet.När de första europeerna kom till Nordamerika fann de naturtyper som väckte deras förundran: vidsträckta prärier och öppna parkliknande skogar. Stora delar av dem var (i dubbel bemärkelse) anlagda landskap. Både gräslandskap och skogar brändes av de nordamerikanska indianerna för att inte förbuskas och växa igen. De öppnare landskapen var både lättare att färdas i och lättare att försvara mot fiender. Irokeserna kunde röja mer än femtio hektar runt sina boplatser för att försämra fiendernas möjligheter att smyga sig på dem.De öppnare skogarna var också lättare att jaga i. ”Numera kan jag bara höra hur hjorten springer genom snårskogen på ställen där vi förr brukade skjuta många hjortar” berättade en Klamath-indian i södra Oregon för en intervjuande forskare: ”När snårskogen blev så tät som den är nu brukade vi bränna den”.På prärien samma sak. I upptäckarparet Lewis och Clarks dagböcker finns ideliga anteckningar om hur röken låg tät över gräshavet. Indianerna brände prärien för att styra sitt viktigaste villebråd. Elden fungerade som en piska som drev bort bisonhjordarna från ett område, det friska gröna bete som spirade ur askan på tidigare brända marker fungerade som en morot som lockade dem till sig.På detta sätt drevs bisonhjordarna dit det passade människorna bäst. Exempelvis kunde de mest avlägsna jaktmarkerna brännas inför vintern, för att hjordarna skulle flytta sig bort därifrån till betesmarker närmare indianernas vinterboplatser. På så vis blev det lättare att jaga på vintern. När våren kom brändes hemmamarkerna för att driva hjordarna till de avlägsna markerna som under tiden hade klätts i frisk grönska. Och så vidare, i ett välplanerat kretslopp som gränsar till boskapsskötsel.Argentina, Sydafrika, Nya Zeeland, Ceylon, Söderhavet, Sydostasien – överallt finns vittnesmål om liknande sätt att skapa bete för villebråd på platser där det passade de jagande människorna. Även innan hon blev jordbrukare kunde människan alltså forma naturen efter sina önskemål och behov. Men utan eldens hjälp hade det varit omöjligt.Rökmolnet var flaggan som vajade över den värld vi förklarade som vår.

Steget från jägare och samlare till bonde brukar beskrivas som den kanske största förändringen någonsin i människans historia. Det var också ett stort steg framåt för elden.Jordbruk handlar om att bereda väg för de växter som människan, inte naturen, vill ska växa på en viss plats. För att ge dessa egentligen underlägsna nykomlingar en chans måste man sätta stopp för de arter som egentligen hör hemma på växtplatsen. Man måste sätta en käpp i hjulet för naturen.Lämpligtvis en käpp doppad i eld – en fackla. Elden hjälpte de första bönderna att byta ut den oönskade naturliga växtligheten mot den önskade onaturliga. Elden gödde också jorden genom att frigöra de näringsämnen som fanns bundna i träden, buskarna och örterna som fälldes och brändes.Det var egentligen bara på de årligen översvämmade flodslätterna runt till exempel Nilen, Eufrat och Tigris och Yangtze Kiang som det inte behövdes. Där gjorde floden jobbet: höll landskapet öppet och gödde jorden med slam. I resten av världen krävdes det eld för att bryta och bruka mark.Vad människan lärde sig göra när hon blev jordbrukare var att ta den tama elden till hjälp för att göra ungefär samma sak som den vilda elden redan gjorde. En naturlig skogsbrand uppstår där det dels finns bränsle i form av torr skog, dels en tändande gnista. Det kan till exempel handla om att blixten slår ner bland en massa stormfällda, döda träd. Efter branden växer grönskan som pånyttfödd upp ur den svedda marken.Stormens del av jobbet klarade människan genom att ringbarka och fälla skog och buskar. Blixten ersattes med en fackla. Till sist strödde hon sina favoritfrön i askan.Människan hade blivit svedjebrukare. Så erövrades till sist även de nordliga utmarker som i dag kallas Sverige. Människan gjorde med yxans hjälp bränsle av den täta, skuggiga och svårbrunna skogen. Elden gjorde gödning av bränslet och skapade en tillfällig åker. Det gick att så och skörda i några säsonger på platsen, sedan var jorden utsugen och samtidigt hade den naturliga växtligheten på platsen börjat hämta sig efter chocken och återta sin förlorade terräng. Med andra ord: ogräset vällde in över svedjebrännan.Så människorna drog vidare och röjde nya plättar i skogen medan den nyss använda brännan växte igen med lövsly. Bit för bit rörde sig de ännu ganska fåtaliga människorna genom landskapet. Och bit för bit förvandlades det till en mosaik av orörd skog och svedjebrännor i olika stadier: röjda, brända, nysådda, skördade, igenväxande, röjda och än en gång brända.Ur askan efter den ursprungliga skogen steg det första jordbrukslandskapet fram; embryot till det som idag är våra öppna landskap.Någon gång i skiftet mellan bronsålder och järnålder började bönderna ställa sina boskap i fähus över vintern. Ängar anlades och hö därifrån blev vinterfoder i fähusen. Som en bonus fick de gödning som på våren kunde spridas över åkerplättarna. Nu blev det inte nödvändigt att ständigt dra vidare till nya marker, man kunde stanna och bli en mer bofast lantbrukare. Under de följande årtusendena utarbetades allt bättre metoder för att hålla åkermarken bördig år efter år. Det betydde inte att elden försvann från den jordbrukande människans verktygslåda. Kontrollerade bränder användes fortfarande för att föryngra och städa upp i jordbrukslandskapet. Och i Småland och de nordliga landskapen levde svedjebruket kvar ända in på 1900-talet.Men elden blev mindre och mindre synlig i takt med att jordbruksmetoderna moderniserades. Och när det moderna industrijordbruket slog igenom försvann elden till sist helt och hållet från åkrar och hagar.

Fast gjorde den verkligen det?För vad är det som driver böndernas traktorer (och i stort sett alla andra fordon på planeten) om inte eld – eld som förbränner olja från skogar som en gång i tiden växte för fuktigt för att kunna brinna och istället trycktes samman och mineraliserades i jordskorpan.Det som nu sker världen över är att de forntida skogarna skördas – retroaktivt. De pumpas upp till jordens syrerika atmosfär, upp till den tändande gnistan i bilmotorer, oljebrännare, kolkraftverk och så vidare.Förmodligen brinner det i dag mer än det har gjort någonsin förut på jorden. Men det brinner där vi inte ser det. Kanske är det därför vi inte inser vidden av vår förbränning, och kanske är det därför det är så svårt att ta till sig konsekvenserna. Den framtida klimatförändringen är allt att döma inte framtida längre, den tycks redan ha börjat. All den kol i olika kemiska föreningar som vi hämtar från jordens förflutna för att elda i nuet är på väg att förändra jordens framtid.Fast det är en annan historia.Eller rättare sagt, ett nytt kapitel i samma långa berättelse.Det vi kallar mänsklighet tog form kring en lägereld. I hundratusentals år har elden knutit våra sociala band; de som delade samma härd hörde samman.I dag är lägerelden försvunnen från vårt dagliga liv, men när vi någon gång samlas några stycken kring en öppen eld känns kraften fortfarande. Det är inte så konstigt. Vi ser vårt eget ursprung i lågorna. Berättelsen om oss är också berättelsen om elden, vårt kraftfullaste verktyg och vårt käraste husdjur. Livgivande så länge det är tamt. Men dödsbringande när det sliter sig och härjar utom vår kontroll.Denna berättelse, som började skrivas med träkol i afrikanska grottor, skrivs nu med koldioxid i jordens atmosfär.Berättelsen om människan, den mest pyrofila av alla arter.

Text: Mats Ottosson

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.