VID SNÄCKSTAVIK I BOTKYRKA söder om Stockholm har Sportfiskarna åter­upplivat en gammal utdikad våtmark och grävt nya vandringsvägar för fiskarna. Projektet är pilot för en planerad storsatsning längs ostkusten.

Vattenspegeln mellan tuvorna bryts då och då av ringar: gäddor som slår. Isen gick först dagen innan och det är minst ett par veckor kvar till den första leken i det nygamla kärret.

För projektledaren Tobias Fränstam är det en spännande tid: hur många gäddor ska hitta vägen upp från viken via öppningen i vallen runt våtmarken? Kommer tillräckligt många yngel att klara sig, ta sig ut i havet och starta en ny generation som sedan söker sig tillbaka hit för lek?

En indikation finns i ryssjan vi vittjar i bäcken.

– Redan fem gäddor. Det är bara tolv timmar sedan jag la ut den, konstaterar han nöjt.

Fyra av dem är inte så stora, hanar på ett par tre år. Men den femte är en präktig gäddmadam som kan ge ett gott tillskott till leken. En enda hona kan bära på flera hundra tusen ägg.

Tobias lyfter försiktigt, i gällocket och under magen, och placerar henne på en gäddmatta.

– De klarar sig ganska bra i luften en liten stund, men gillar det så klart inte. Det gäller att hålla dem fuktiga.

Slemskiktet är känsligt, särskilt sommartid. Grepp med torra händer kan bli som brännskador.

Gäddan visar sig vara 106 centimeter lång och väger 8,1 kilo.

– Sju, åtta år skulle jag tro. Hon verkar ha mycket rom i sig, säger Tobias och bär bjässen över vallen till vattnet. Ett grönt blänk slingrar blixtsnabbt i väg.

I sitt rätta element märker man vilket kraftpaket gäddan är: en försåtjägare med vass acceleration, skrämmande precision och hundratals sylvassa tänder i den breda käften.

Men även en stor och tuff fisk som gäddan är liten och svag i början. För leken behövs grunda skyddade miljöer där vattnet snabbt värms upp på våren. Där ska också finnas gott om grässtrån att fästa rom på och för små yngel att hänga upp sig i så länge de lever på gulesäcken de bär med sig från start. När ynglen är stora nog att börja jaga gömmer de sig i vegetationen för att inte bli uppätna (inte minst av artfränder).

STUDIER HAR VISAT ATT nästan hälften av gäddorna i Östersjön kommer från sötvattenmiljöer som översvämmade gräsmarker. Men våtmarker och grunda strandzoner har blivit en bristvara. De senaste 200 åren har 50-90 procent av de lämpliga återväxtmiljöerna längs vattendrag som mynnar ut vid kusten försvunnit. Fram till 50-talet var utdikning för jordbruk den viktigaste orsaken.

– Sedan dess har exploateringen av strandmiljöer för sommarställen och båthamnar förstört ytterligare. Ingen vill ha »vattensjuk« mark, men det är där fisken vill leka, säger Erik Hoffman som hjälper Tobias med dagens grävarbeten.

I Snäckstavik jobbar han ideellt, men till vardags forskar han på Zoologiska institutionen vid Stockholms universitet. Bland annat om storspigg, en fisk som ökat kraftigt i takt med att gädda och abborre minskat och ekosystemen hamnat i obalans.

Teorierna om rovfiskarnas tillbakagång har varit många, bland annat att det hårda fisket på torsk gynnat småfisk som skarpsill. Därmed skulle konkurrensen om föda ha ökat och lett till svält för gäddans yngel. Den teorin ifrågasätts ofta i dag.

Men bristen på lek- och uppväxtområden är en realitet som åtminstone kan vara en delförklaring. Yngelbristen uppmärksammades först i Kalmarsund på 1990-talet. Sedan upptäcktes problem på kuststräckor mellan södra Småland och norra Uppland, den senaste tiden ända upp till Hälsinge­kusten.

Sedan 2006 har Fiskeriverkets kustlaboratorium och Linné­universitetet utvärderat effekterna av restaurering av våtmarker vid vattendrag som mynnar ut i Kalmarsund. Det har både handlat om att skapa översvämningar med fördämningar och att öppna vandringsvägar till befintliga våt­marker.

Resultaten gav mersmak. Fördämningar ger snabbast resultat. Redan första året efter restaureringen vandrade

65 000 knappt decimeterlånga gäddungar ut från våtmarken vid Oknö i Kalmarsund. Innan åtgärden var siffran bara ett par tusen, några år senare uppskattade forskarna utvandringen till hundratusentals gäddungar.

Om yngelproduktionen även ger effekt på de vuxna be­stånden vågar forskarna inte uttala sig om än, men lokala sportfiskare menar att fisket i kustområdet blivit mycket bättre.

Tobias Fränstam hoppas på en liknande effekt för gäddfabriken vid Snäckstavik om några år. Området hade vallats in i samband med ett misslyckat gösodlingsprojekt i början på 90-talet. Under 2010 restaurerade Sportfiskarna (med hjälp av bidrag från lokala vattenvårdsprojekt, Lova, och Europeiska fiskerifonden) vallarna och grävde ett så kallat omlöp för att fisk­en skulle kunna vandra in.

– Förhållandena är inte perfekta än, de nygrävda kanterna är kala, men nästa år blir det mycket gräs, säger Tobias.

Målet är att efterlikna en naturlig våtmark, bland annat genom att vattenståndet ska sänkas på försommaren och gäddynglen pressas ut i havet.

– Gäddan är ju en stor kannibal. Tappar man inte av vatten är risken stor att de inte fortsätter ut i havet utan står kvar och äter upp varann.

Med hjälp av pengar från stiftelsen Baltic Sea 2020 planerar Sportfiskarna också att identifiera och starta ett tjugotal stora restaureringsprojekt längs hela ostkusten. Förhoppningen är att få ut miljontals nya gäddor varje år.

Projektet siktar också på abborrfabriker. Men där har man inte hittat bra modeller än. Abborren »klättrar« sämre än gädda förbi hinder i vattendrag och dess yngel vill ha större djup än gäddans.

ATT ÅTERSKAPA VÅTMARKER har många positiva effekter på miljön, påpekar Tobias. Närsalter fångas upp så att övergödningen minskar. Att få ut fler rovfiskar i ekosystemen bidrar till minskad övergödning.

Våtmarkerna ger också ökad biologisk mångfald både över och under vattenytan. Kärret vid Snäckstavik har snabbt fått fler bevingade besökare. På ett par timmar kan vi räkna in trana, sångsvan, knölsvan, häger, gräsand och flera olika vadarfåglar. Och så kronan på verket: en havsörn som svävar högt upp, kanske med sikte på gäddorna i det grunda vattnet?

– Ofta handlar projekt antingen om fågel eller fisk, men jag tyckte det var roligt med både och, säger Tobias och pekar ut fågelöar som anlagts bland tuvorna.

Det ser ut som ett medvetet regidrag när en stor grön buss parkerar uppe vid vägen några hundra meter bort, men varken Tobias eller Erik vet vilka det är. Ett gäng ungdomar med kikare strömmar ut och ställer sig att titta åt vårt håll.

Det visar sig vara Botkyrka naturskola som ordnat exkursion för en gymnasieklass. Ett gäng med minimal vildmarks­vana får smaka på lite naturupplevelse – och grillad korv.

– Här finns mycket rastande fågel och vår vision är att öka tillgängligheten för skådare med skyltar och kanske ett fågeltorn, säger Tobias som också funderar på gäddvandringar nästa vår.

– Eller varför inte kombinerade gädd- och fågelexkursioner.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.