LEDARE * Medan klimatpolitiken gått i dvala och rovdjurspolitiken sågats av växer en annan gren på det miljöpolitiska trädet. Propositionen om en giftfri vardag, som nu behandlas i riksdagen, föreslår angelägna reformer. Siktet är med rätta inställt på eu:s kemikaliepolitik och även vissa lovvärda svenska åtgärder lyfts fram. Men en giftfri vardag kräver också en mer fundamental synvända.

Kemikalieproblemen är enorma. Tiotusentals ämnen finns på marknaden men miljö- och hälsoriskerna är bedömda för endast någon procent av dessa. Ännu mindre är känt om hur olika ämnen kan samverka och ge cocktaileffekter. Det saknas till och med basal kunskap om vissa vanliga typer av kemikalier, exempelvis de som är hormonstörande. Samtidigt används många välkänt riskabla ämnen i konsumentprodukter, även i olämpliga fall som på förskolor.

Bristen på kunskap och data betyder inte att en effektiv kemikaliepolitik är en omöjlighet. De svårigheter som finns beror främst på att politikerna lagt en hög bevisbörda för att begränsa farliga kemikalier. När beslut, ämne för ämne, måste invänta vetenskaplig samsyn och stora riskbedömningar, ofta baserade på djurförsök, tar det evinnerlig tid. Det vet vi sedan länge.

När eu på 1990-talet skulle ta sig an över 100 000 registrerade ämnen lyckades man på ett decennium inte ens riskbedöma 141 stycken. För att öka tempot kom EU:s Reach-förordning, som blivit en global förebild. Men trots Reach används fortfarande många av de ämnen som visade sig medföra oacceptabla risker, för att inte tala om alla andra farliga kemikalier som ännu inte hanterats. Reach driver fram mer data, men beviskraven för att begränsa ämnen är alltjämt orimliga.

Trots regelharmonisering blir effekten i eu därför ofta störst när enskilda länder tröttnar på handlingsförlamningen och tar egna initiativ. Bisfenol a (BPA) i nappflaskor förbjöds i hela eu först efter att Danmark, Frankrike och Belgien tagit nationella initiativ. Fler sådana behövs.

ÄVEN SVERIGE ARBETAR nu med BPA, men uppdelat på område efter område. Då missar man den samlade effekten när människor utsätts för BPA från flera håll samtidigt och när andra bisfenoler inte åtgärdas riskerar man byta ett problem mot ett annat. Inte ens den stora BPA-användningen i livsmedelsförpackningar tycks begränsas. Det är långt till vallöftet från 2010, då alla dåvarande riksdagspartier, utom fp, lovade att nationellt begränsa inte bara BPA, utan även dekaBDE, nonylfenoletoxilat, DEHP och PFOA som barn kommer i kontakt med.

Regeringen har fastnat i Reach-träsket med riskbedömning ämne för ämne, område för område. Med en sådan strategi mot de flera hundra ämnen i vardagen som myndigheter och forskare tydligt visat är farliga så tar det hundratals år att nå riksdagens mål om giftfri miljö.

Därför behövs en synvända som flyttar bevisbördan från samhället till den som vill använda ett misstänkt farligt ämne. Sådana ämnen behöver automatiskt begränsas, särskilt i varor som barn använder, såvida inte en tillverkare eller importör kan visa att riskerna är väl kontrollerade. Det är det enskilt viktigaste beslut som man borde fatta i riksdagen och genomföra i praktiken. Det om något skulle stimulera bättre beslut inom eu. I förlängningen väntar en avgiftad vardag.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.