Nere i källarplanet på villan, bland hundratals dockor i folkdräkter från hela världen, står en udda pryl: en modell av den röda Jaguar E-type som Sture och Britt Traneving en gång ägde.
– Precis en sån var det.
Sture vann den i en fototävling 1967 med en bild som innehöll hans favoritmotiv: tranor. Men vägverksbyråkraten Sture och lärarinnan Britt tyckte i längden inte att Jaguar var en bil för dem och efter sju år sålde de den. Pengarna gick, naturligtvis, till resor i tranornas spår. För om sportbilen var en tillfällig förälskelse så har tranorna varit en livslång passion.

Det började 1960 när Sture och Britt Karlsson (som de hette då) var några och tjugo, nyinflyttade i Mariestad och för första gången besökte Hornborgasjön. Sture, som gillade att fotografera, började häcka vid sjön på vårarna, byggde ett gömsle och kom de rastande tranorna nära. Efter några år vaknade även Britts intresse: var kom de där stora, vackra fåglarna ifrån egentligen?

1974 kunde de själva besvara frågan i boken ?Den stora tranresan?.

Men det finns ju fjorton tranarter till på jorden. Så det blev fler resor. Allt skulle ses.

– Sudan var tufft, säger Britt. Det fanns inga vägar, ingen att fråga om råd, första gången vi var där kunde vi inte ens hyra en Land Rover. Vi fick lifta på lastbilsflak, håret blev som gräs. Vi kunde ha blivit ihjälslagna utan att någon märkt det.

– Kommer du ihåg råttan i den där gräshyddan, säger hon till Sture. Du sprutade myggspray på den, men jag tyckte om den, och gav den mat.

I Stures arkivskåp finns resultatet av detta envisa resande: jungfrutranor vid Blå Nilen, snötranor i Kina, paradistranor i Natal, munktranor i Japan, sandhilltranor vid Platte River i USA, tranor, tranor, tranor. Hundratusentals bilder.

– Det påstås att Mattias Klum är den ende svensk som publicerats i National Geographic. Det retar mig lite, säger Sture, som flera gånger publicerat tranbilder i världens finaste tidskrift.

Idag är paret Traneving 67 år och pensionärer. Förra året utkom deras tredje tranbok, ”Vårens budbärare tranan”. Efter det skulle det vara slut, hade de sagt.
– Men så länge jag vet att det går att få bättre bilder går det inte att låta bli. Inte för att jag vet vad jag ska ha dem till, men man måste väl ha nåt att se fram emot, säger Sture.

Och Britt tänker göra en barnbok om tranor. Men i morgon, när de ska ha gäster, tänker de slå både sig själva och vännerna med häpnad.

– Jag har bestämt att vi inte ska prata tranor på hela kvällen. Vi blir så tjatiga. Det får du komma ihåg, säger Sture och puffar Britt i sidan.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.