IDÉN ATT MILJÖLARM ÄR onödiga drivs främst av dem som tycker att miljöproblemen inte är allvarliga eller tror att de kan lösas utan samhällsdebatt. Sådan kritik av larmen får inte fotfäste i dag.

Däremot diskuteras överdrivna miljölarm. Vid sidan av kvällspressen (vars rubriker ska ge försäljningssiffror, inte lösa miljöfrågor) går det förstås att finna debattinlagor som direkt eller efterklokt kan stämplas som överdrifter. På 80-talet påstod ett fåtal personer att försurande nedfall skulle leda till enorm skogsdöd i Sverige. Det var fel.

Vissa tar detta som intäkt för att hela frågan överdrevs. Men de flesta debattörer talade om effekter i hela skogsekosystemet, och om långsiktiga problem, allt givet att åtgärder inte vidtogs. Vi vet i dag att larmet inte var överdrivet. Skogen har onekligen tagit skada och det står klart att effekterna kunde ha accelererat. Men det skedde inte eftersom larmen gav effekt. Med debatten följde avtal och minskade utsläpp av svavel och kväve. Ännu krävs fler åtgärder, men tack vare larmen hanteras försurningsfrågan numera ganska rationellt.

SÅ ÄR DET MED MÅNGA miljölarm. När de träffar rätt, och så sker i regel, så kan de vara så effektiva att det larmet varnar för inte sker. Just det är syftet. Tyvärr visar forskning att samhället ofta reagerat långsamt. Det motsatta förhållandet, systematisk överreaktion, har inte kunnat påvisas.

Akrylamid i mat pekas ibland ut som ett överdrivet larm. Men det var bra att riskerna fick stor uppmärksamhet. Cancerframkallande ämnen i mat ska ge feta rubriker.

Vissa menar att larmet var överdrivet eftersom det inte byggde på studier på människor. Men bedömningar av kemikaliers cancerrisker sker sedan decennier utifrån djurstudier. Att tvingas påvisa människors död innan åtgärder sätts in vore direkt oetiskt.

Andra menar att det finns större risker med kosten. Javisst. Och rökning är ännu värre, för att inte tala om krig. Med en sådan kompass borde forskning, trafiksäkerhetsåtgärder, miljöarbete och sjukvård i Sverige minska rejält. I ett fattigt land skulle varje svensk krona ge större utväxling. Ungefär så argumenterar den komiske statistikern Björn Lomborg mot klimatpolitik i rika länder.

ÅTER ANDRA SÄGER att larm om miljörisker skrämmer till passivitet. Det finns inga studier som systematiskt visar det, särskilt inte om lösningar förs fram. Larmet om akrylamid medförde klart minskade halter av akrylamid i livsmedel.

På en långt större skala medförde larmet om ett ozonhål ökad kunskap och medvetenhet, vilket resulterade i en rad internationella avtal och en snabbt minskad påverkan på ozonskiktet. Exemplen på larmens goda effekter, direkt eller med tiden, kan mångfaldigas.

Ändå överdrivs, som sagt, vissa risker i media. Men forskningen visar också att risker lika ofta underdrivs i media. Det har historiskt sett gällt flertalet miljöproblem, när de första larmen kom. Vissa miljöproblem ges ännu i dag ett orimligt litet utrymme, exempelvis förlusten av biologisk mångfald i skog och hälsoskadorna av partiklar i luft, även om intresset sakta svänger uppåt.

När man reflekterar över miljölarm är det, till sist, viktigt att komma ihåg att det inte går att förutse framtiden. Därför kan utvecklingen av risker lätt bli en annan än vad prognoser visar, inte minst då larm som sådana påverkar vad som sker. Detta gäller förstås inte bara dystopier, utan i minst lika hög grad utopier. Historien är full med påståenden och mål om miljöförbättringar som tyvärr är långt ifrån realiserade.

Slutsatsen är klar. Sakligt grundade miljölarm är bra, särskilt om lösningar samtidigt förs fram. Naturskyddsföreningen gör bådadera, i dag och ännu mer i morgon.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.