BÖCKER * Det är dags för politiken att ta till sig de nya rönen om människans natur, menar Göran Greider i nya tankeboken Den solidariska genen.

Titeln är medvetet vald i polemik mot Richard Dawkins bok och metafor Den själviska genen, storsäljaren från 70-talet som gjorde evolutionsbiologi till ett slagträ inom det politiska tänkandet på högerkanten.

I dag måste vi vända på perspektiven, menar Greider. Det var inte ohämmad egoism som gjorde människan till överlevare, utan samarbetet, solidariteten. Men empatin förutsätter att vi ser varann. Spegelneuronerna aktiveras först när vi ser levande handlande personer, en förklaring till varför fjärran naturkatastrofer eller klimatförändring har svårt att engagera.

Greider har inspirerats av Lasse Bergs Kalahariböcker, av forskare som Frans de Waal, Joachim Bauer och Elinor Ostrom, men också genom nyläsning av Darwin och socialistiska klassiker som Marx Parismanuskript och Krapotkins Inbördes hjälp.

Peter Krapotkin var tongivande socialist och anarkist kring förra sekelskiftet, men också en framgångsrik naturvetare som forskade om djurlivet i Sibirien. Inbördes hjälp skrevs som en reaktion på ensidig socialdarwinism och beskriver samarbete som överlevnadsfaktor, både inom djur- och människosamhällen.

”Numera är det långt fler evolutionsbiologer än vänsterintellektuella som åberopar Krapotkin”, skriver Greider som vill bota den politiska pessimismen med sin bok. Ingen tokig tanke ett supervalår.

Mats Hellmark

KULTUR * I det moderna ljudlandskapet rationaliserar talgoxar bort pip i sången för att höras bättre och valar simmar vilse på grund av oljeborrtornens övertoner. En ny bok inspirerar till intensivare lyssnande efter den undflyende tystnaden.

Vad är tystnad, egentligen? En hägrande oas. Något pinsamt. Små, små ljud.

Alla har vi olika föreställningar om vad tystnad är och det intresserar kompositören och musikern Peter Bryngelsson. I boken Tystnader (Gidlunds förlag) driver han en tes som på sätt och vis är självklar men sällan diskuteras i samband med vår iver att mytologisera tystnaden. 

I stället för att följa tystnadsromantikerns behov och argument, vill Bryngelsson diskutera tystnadsparadoxen. Nämligen att behovet av tystnad tycks öka ju mer det tillfredsställs. Ta exemplet med mobil- och barnfria tågvagnar som glider fram på spår utan fogskarvar. Tystnaden gör oss mer uppmärksamma på omgivande ljud. Klagomålen ökar. Samma sak med lägenheter isolerade efter senaste byggnorm. Idag får Störjouren in fler anmälningar från störda grannar. 

Bryngelssons paradox mynnar ut i ett Ljudmanifest i 20 punkter. Ett manifest som i hela sin bredd, från ljud i rymden till ljud i människans egen kropp, skapar ett delvis nytt diskussionsunderlag för hur vi kan hantera t-y-s-t-n-a-d-e-n.

SAMTIDIGT ÄR någonting på gång därute i ljudsoppan. I ett trafikerat område har några talgoxar rationaliserat bort ett pip för att höras bättre. Valar simmar vilse på väg till sina barndomsvatten eftersom oljeborrtorn skapar övertoner som förvirrar. Senast gick två kaskeloter på grund vid Henne strand i Danmark. Råbocken ändrar melodilinjen i sin brunstsång för att höras bättre. Och så vidare.

Ljud är ett besvärligt fenomen. Ungefär som ljus. Det är påtagligt och undflyende på samma gång. Tystnad och mörker är varsitt drömtillstånd, utanför människans räckvidd.

Bäst blir Bryngelssons resonemang när han närmar sig naturen från sitt tak i småländska Älmeboda, där han bryter takpannor och lyssnar till den strimmiga trädgnagaren. ”Det uppenbara för mig är att det inte finns någon tystnad i naturen”, skriver han. Nu är han ju ingen ornitolog, utan musiker, och hör i naturen ett sammelsurium av melodier, rytmer, ackord, från minsta tjirptjirp till effektfullt buller. Men låt gå. ”Fågelsång är ett maktspråk”. ”Andra fågelarter kraxar hest eller tycks hånfullt skräna.”

Verklig tystnad upplever han först i pausen. ”I ekosystemets plötsliga inandning i bävan inför ett dramatiskt väderomslag. Schhh … Vindarna avstannar för ett ögonblick. Temperaturen faller. Luftfuktigheten förtätas.”

Men snart ska vi alla hamna i den kända återvändsgränden: Jaget. Livet. Slutet. På väg mot döden är vi beredda att betala för tystnad och mörker i form av eremitkojor och lyxiga retreats. Rädslan gör att vi flyr från ljudlandskapet in mot oss själva med hjälp av ännu mera ljud: musik.

Först i döden tystnar vi. ”Dödstyst är det ord som betecknar största möjliga tystnad, en förlamande intighet.” (Bryngelsson)

En annan förunderlig sak med ljud och tystnader, som jag tycker boken missar, är att varje komponerande och spelande av ett musikstycke är ett sätt att lämna tillbaka tystnaderna som vi har lånat av naturen.

Lite högtidligt kan man säga att ljuden och tystnaderna behöver återbördas. Frågan är: Till vad då? Det stora bak-grundsbruset som susar inom oss? Det som vissa fysiker hävdar är ett eko från det kraftigaste ljudet någonsin: Big Bang! 

Mikael Strömberg (Musiker och ljudletare.)

ORDET: Vissa rum är kan verka otillgängliga och låsta. Vi kan inte ta oss in eftersom vi saknar den nyckel eller kod som krävs. En nyckelbiotop öppnar dörren till en skogs innersta och mest lockande rum.  Det kan vara överdådigt prunkande eller estetiskt renskalat. Betrakta en skog som ett herresäte, med många rum. Varje rum är en biotop med egen karaktär. Inredningen har skapats av tidens slow-styling och mejslats av isar, vindar, vatten, bränder och värmeböljor. För identitetsskapande detaljer står växt- och djurlivets ömsesidiga kreativitet. I nyckelbiotopen ska det finnas arter ovanliga och sköra som efterlängtade loppisfynd. En nyckelbiotop ska låsas omsorgsfullt. Inte för att hejda tiden i en retromiljö, utan för att speed-make-over kan hota runt knuten.

Eva-Lena Neiman