VI MÄNNISKOR ÄR verkligen okänsliga. Men det är tur. Skulle vi uppfatta alla signaler som pilska medvarelser skickade ut skulle vi snabbt bli yra i huvudet. Världen genomkorsas av miljoner inviter, som vi inte har en chans att uppfatta ens om vi försökte.

Vår näsa märker inte ett dyft av en trånande liten påfågelspinnare, ens om hon sitter alldeles i närheten. En hane av samma art kan däremot känna hennes doft på ett par kilometers håll. Med hjälp av sina fjäderlika antenner finkammar han luften på just hennes kärleksmolekyler. I en mjuk sicksack flyger han mot vinden i hennes lockande doftplym.

På samma sätt kan spermierna från en sjöborre känna smaken av mogna ägg från sin egen art och styra simtagen ditåt, liksom en hanhund nosar andäktigt i den kissfläck en löpande tik lämnat efter sig.

Men det här är bara första steget i den svåra konsten att finna »den rätte«. Det avgörande igenkänningsprovet kommer när spermier och ägg väl möts. Om proteinerna på spermiens framända inte kan binda vid proteinerna på äggets yta, blir det inget.

Här kokar själva artbegreppet ner på molekylnivå. En liten avvikelse i de långa kedjorna av aminosyror och ägget förblir slutet. Spermien släpps inte in; det blir ingen befruktning och inga bebisar.

Kärleksmötet mellan en hane och en hona kan vara allt ifrån en snabbt avklarad affär, till flera dagar långa parningslekar, med sång och dans, gnissel och bröl, rivalstrider, frierimatning och annat fjäsk och bjäfs.

Näbbmushanen för sin del sniffar upp en brunstig näbbmushona, biter sig fast i nackpälsen och bestiger henne utan något som helst förspel. Sedan försvinner han lika snabbt som han kom.

Igelkottar gör sig lite mer besvär. En hane kan cirkla kring en hona i flera timmar. När hon väl givit sitt medgivande klättrar han – försiktigt, för sin egen skull – upp på hennes rygg medan hon fäller ner taggarna så gott det går.

Fåglar är i allmänhet för en ordentlig uppvaktning. En sexlysten stare sjunger som bekant alla upptänkliga melodier, burrar upp sig och vevar upphetsat med vingarna. När en hona närmar sig, visar han upp det bo han har att erbjuda i form av trädhål eller holk, med inredning av noggrant utvalda, färska blad. Medan han kvittrar om sin egen förträfflighet granskar hon allt innan hon bestämmer sig.

Skorpionsländan, som också kallas allmän näbbslända, har sitt namn efter hanens frappanta sexleksak: en tång att gripa tag om honan med under kärleksakten, och som liknar bakändan på en skorpion. Han närmar sig en potentiell partner genom att vibrera med vingarna. Om hon vibrerar likadant är kärleken besvarad och han går vidare genom att bjuda på hemlagade salivkarameller och kanske något han snott ur ett spindelnät. Ömhetsbetygelserna kan pågå en hel dag innan han slutligen får användning för tången.

Andra raggar med hjälp av ljus. Lysmaskar är inget annat än kåta skalbaggshonor som försöker få flygande hanar att tända på deras självlysande bakar.

Här i Sverige lyser de med kontinuerligt sken. Men i områden där det finns många olika arter skickar honorna ut ljussignaler med artspecifika intervall, ungefär som fyrarna i skärgården. Där finns lysmaskhonor som på lömskaste vis flörtar med andra arters hanar, genom att härma deras blinkmönster. När en hane landar vid den signalerande honan och som bäst kraftsamlar inför den uppgift han har framför sig, kastar hon sig prompt över honom. Men inte för att älska, utan för att äta upp honom.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.