INNAN JAG FICK BARN brukade jag gena hem från natt­tunnelbanan över en grässlänt i Bromsten. Varje gång tänkte jag:

– Konstigt att ingen har byggt ett hus här.

Tio år senare tänker jag tacksamt:

– Gud vilken tur att ingen nånsin kom på tanken att bygga ett hus just här!

För det som tidigare tett sig som en plätt som liksom bara blivit över mellan husen, blev under några småbarns­mammeår en vardagsandningslunga.

Själva plätten är inte märkvärdig. En hårt spårad stig har nött bort gräset på diagonalen och i maj översållas den av maskrosor. Men i ena hörnet skjuter en bergknalle upp och på den greppar en storvuxen tall med rötter som örnens klor.

Där blev vi stannandes nästan varje dag på väg hem från dagis. I början hade jag en liten son i vagnen och en större som sprang in i snåren, slängde sig i lianerna och utmanade djävulsklyftan. Senare var det två som hittade buskarnas perfekta gömställen och dessutom pinnar, som lillsonen tog till vana att plocka med sig hem och samla. En för varje dag. Till slut hade vi som en majbrasa utanför ytterdörren.

Att få leka fritt i naturen betyder mycket för barn. Språket utvecklas, liksom självkänslan. Forskningen hyllar uteleken. Ändå krymper barns vilda lek i hisnande fart. Många av våra nya stadsdelar har lockande utsikt över vatten. Balkongerna är som gjorda för härliga vuxenkvällsmiddagar och visst har barnen organiserade lekparker. Men den fria leken, tänker jag, var får den plats, när kajerna stupar rätt ner? Vem vågar släppa en tvååring på upptäcksfärd där?

Så åker jag till Freiburg i södra Tyskland. Staden är känd för att på 70-talet ha lyckats stoppa ett planerat kärnkraftsverk med hjälp av en påläst studentmiljörörelse och starka lokala odlare. I dag är många av 70-talsstudenterna stadens mest inflytelserika. De driver solcellsfabriker. De guidar kunskapsturister. De planerar staden.

Freiburg ligger i en dal mellan berg och Schwarzwaldskog och redan på 1800-talet lockade man med skönhet och det goda lugna livet. Men så kom kriget och Freiburg bombades till grunden. Invånarna beslöt att bygga upp den gamla staden precis om den sett ut.

Ännu in på 90-talet fanns här franska militärområden och när de till slut drog sig tillbaka öppnades plötsligt nya inner­områden att bebygga för den växande staden. Planerarna bestämde sig tidigt för några viktiga principer. Bygg energi­smart. Gör det lätt att åka spårvagn. Ge barn platser för fri lek.

När vi vandrar runt i de klimatsmarta stadsdelarna Rielselfeld och Vauban där lågenergihusen toppas av solceller blir jag imponerad av hur lätt dessa principer vävs in i varandra. Eftersom spårvagnen går ofta och nära har få behov av egen bil. Därför behövs heller inte stora parkeringsplatser. I stället har de höga gamla träden fått stå kvar i de grönskande gårdar vi nu ser barnen leka i, för att skugga heta sommardagar som annars hade blivit olidliga. Om igen. En satsning på det goda livet.

Man måste tänka smart från början. Man måste tänka barns lek från början. Forskning visar att om det är längre än 300 meter till natur, då går barn inte ut för att leka. Inte heller föräldrar. Att jag själv har kunnat ge mina barn flera hundra timmars fri naturlek beror inte på att jag varit natur­ambitiös. Tvärtom. Jag är bekväm, precis som alla andra. Barnen har kunnat rusa runt nån halvtimme medan jag fått en stund med tidningen. Sen har vi fortsatt hemåt. Alla tre naturuppfyllda och en med en pinne som minne.

Nej, inte hade vi gått en omväg inte.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.