DET GÅR INTE ATT få fattiga länder att minska sina utsläpp om inte vi i rika länder gör den stora omställningen hemma. Grundproblemet är att allt för många länder fortfarande tror att höga utsläpp är lika med hög BNP. Denna uppfattning måste brytas annars kommer inte USA och snabbt växande ekonomier som Indien, Kina och Brasilien att hänga på.

Det behövs länder som går före, som tar itu med den ekonomiska krisen och klimatkrisen samtidigt. Bara då kan det smitta av sig över världen.

Därför är ett litet land som Sverige så intressant. Det spelar ingen avgörande roll om vi skickar några miljarder till Indien och Kina för att det skulle vara billigare att minska utsläppen där. Ännu mer verkningsfullt är det om lilla Sverige tar hit kineser och indier för att se hur vi har lyckats. En världsutställning i omställning! Även om Sverige inte är världsbäst så sätter vår koldioxidskatt och en nästan fossilfri värmesektor avtryck. Exempelvis Växjö kommun har tagit emot horder av kineser för att lära. De får se att det fungerar i praktiken. Det i sin tur kan leda till gigantiska exportmöjligheter.

Men var är våra svenska politiska ledare? Reinfeldt och Löfven har gått och gömt sig. Allt medan svenska folket är kvar i chocken efter klimatforskarnas senaste rapporter tycks PR-konsulterna uppmana partiledarna att starta en egen tävling i klimatfrågan. TYSTA LEKEN. Strategin tycks vara att om klimatet blir en het politiskt fråga så blir inte socialdemokraterna och moderaterna vinnande partier. Bättre då att diskutera något annat som ger snabba fördelar.

Det är helt oacceptabelt att dessa partiledare lämnar väljarna helt i sticket. Vi får alla veta att de globala förhandlingarna misslyckades vilket på sikt kan innebära slutet för mänskligheten att leva ett gott liv. Men ledarna har inget att säga. Inga idéer. DE ÄR TYSTA. Därmed dödar de det viktigaste av allt. Framtidstron. När den skadas hamnar människorna på ett sluttande plan som öppnar för uppgivenhet och cynism. När de politiska ledarna inte beskriver den verklighet som vi med all önskvärd tydlighet får i nyhetsrapporteringarna odlas människors politikerförakt. Misstron ökar. Särskilt hos barn och unga.

Barack Obama har insett vikten av framtidstro. Hans installationstal om klimatet är en mycket hoppfull signal om stor förändring. Ledarnas uppgift är att ge oss en berättelse om hur vi skall ta oss från denna helt ohållbara situation till ett samhälle som utvecklas mot fossilfrihet. Man måste inte ha alla svaren, man kan ändå med full kraft köra igång en omställning, omgående. Och det är inte svårt. 

Om partiföreträdarna är rädda för att förlora röster av en klimatdebatt går det att presentera den som en jobbpolitik, om det känns bättre. För det är den andra sidan av myntet. Att införa en ny grön industriell revolution kommer att leda till många nya jobb.

De politiska ledarna har ett smashläge. Bordet är faktiskt dukat. Folket är engagerat och medvetet (Miljön är det som oroar svenska folket mest enligt SOM-institutet), många kommuner och företag vill gå mycket fortare fram med investeringar för jobb och minskade utsläpp.

Klimatpolitiken måste bli mer av  verkstad. Det konkreta klimatarbetet handlar till stor del om att bygga om bostadsområden, bygga solceller, järnväg och smarta kollektivtrafiklösningar i våra städer. Det är därför så glädjande att se Tyskland, där finns den tydligaste motbilden till låsta förhandlingar. Tyskland satsar enormt på förnybar energi, fasar ut kärnkraften och minskar utsläppen av växthusgaser med 40 procent till 2020. Tyskarnas satsning på solceller gör att vi alla (inklusive de fattiga länderna) kan köpa solceller som i dag är 50-70 procent billigare än för bara några år sedan.

Visst finns det problem i Tysklands omställning, men sannolikt kommer Tyskland klara denna stora utmaning, så som man också tog sig an sammanslagningen av Väst- och Östtyskland. Det fanns inga färdiga kalkyler på vad detta skulle kosta men Västtyskland hade i praktiken inget val.

Det har vi inte nu heller.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.