Två långsträckta fågelsilhuetter sveper in från norr och passerar i höjd med öns gröna hätta. Båten har just lagt ut från fiskeläget Djupvik och det gungar rejält, men tillsynsman Måns Hjernquist är säker: vitnäbbad islom, en sällsynt gäst på sträck söderut.

Genom motordunket berättar han om fågellivet på ön. Ett femtiotal häckande arter, 50 000 fåglar under den intensivaste perioden. Då är Österberget, som reser sig mäktigt framför oss, fyllt av sillgrisslor och tordmular.

Nu är det mitten av september och de flesta alkor har flyttat. Men något höstlugn kan man inte tala om. Ett gråsvart skarvmoln lösgör sig plötsligt från bergssidan. Flaxande vingar, skrän. Fridstöraren svävar på uppvindarna högt ovanför: en pilgrimsfalk.

Så fäller den in vingarna och dyker genom lufthavet. En trut flyr för livet, förföljd av falken. De snurrar om varann som stridande jaktplan innan falken lyfter och försvinner in över heden på bergets topp.

– En årsunge, det är mest lek när den jagar så stora fåglar. Men äldre pilgrimsfalkar kan faktiskt slå så stora fåglar som häger, säger Måns.

Pilgrimsfalkar från Finland och Ryssland stannar ofta upp här på väg söderut, eftersom miljön och födotillgången är bra. Sedan ett tiotal år häckar också ett par i ett av fågelbergen. De har flyttat in naturligt och är omärkta, ingen vet varifrån de kommit.

Klippbranterna växer ur vågorna. Just där bergssidan övergår i svagt sluttande slätt ligger Naturskyddsföreningens små hus, nybyggda men med traditionell skiftesverksteknik. Båten lägger till vid den lilla bryggan och vi går upp över mjukt rundade strandstenar.

Björn Hjernquist, Naturskyddsföreningens förvaltare och Måns pappa, berättar om sina tankar med ön: att skydda miljön effektivt, men samtidigt öppna den för en naturupplevelse av hög kvalitet.

– Öns speciella karaktär ska bevaras. När man stiger i land nu ska det kännas som för femtio år sen. Ingen förändring, ingen kommers. Som mest tar vi ut tre grupper om trettio personer på en dag. Det är lagom många för att alla ska känna sig delaktiga.

Föreningen köpte Lilla Karlsö 1954 efter en landsomfattande insamling. Då fanns planer på sommarstugebebyggelse och det rika fågellivet på öarna hade bara delvis återhämtat sig efter hårdhänt jakt och äggplockning under hela 1800-talet och början av 1900-talet.

SNF tog initiativ till förstärkt skydd av ön, ett naturreservat som på 70-talet utvidgades till att gälla också vattenområdet runt ön. Skyddsföreskrifterna har ibland väckt irritation, men resultatet är tydligt. Alla kustfågelarter har ökat i antal. Till exempel har ejdern gått från 300 häckande par 1973 till 1 000 i dag. Vid strandkanten kunde besökarna i somras se sälar sola sig – för första gången sedan 1800-talet.

– Den biologiska mångfalden på ön har återställts och flera fågelarter som minskat på andra håll ökar här. Bland annat skrattmås, svärta och småskrake, säger Björn som noggrant inventerar djurliv och växter varje år tillsammans med tillsynsmän och guider.

Första besöket på ön var ett läger med Fältbiologerna på 60-talet. Björn blev biten och återkom gång på gång, sedan 1972 som förvaltare. Engagemanget omfattar hela familjen och både han och hustrun Anncatrin har skrivit examensarbeten i biologi om ön.

Vi går ut ur fårfållan närmast husen och upp på Suderslätt, grässlänten söder om klipporna. Amiraler vinglar färgsprakande genom luften, marken doftar kryddigt i solvärmen. Backtimjan, malört, stenmalört – i snitt kan man hitta 30-35 arter på en enda kvadratmeter. Bara bland kärlväxter finns över 350 olika arter på ön.

Mycket är utblommat nu, men klargul solvända och lilaskimrande timjan lyser upp det gröna och silvergrå.

– Här utvecklas en enorm färgprakt, olika för varje årstid, säger Björn och sätter sig på huk i gräset.

Där sitter en ilsket röd liten insekt med svarta teckningar: eldlus. Nere på marknivån rör sig fler i psykedeliskt skiftande mönster.

Liksom eldlusen avskräcker riddarskinnbaggen hungriga fiender med rödsvarta täckvingar. Vi hittar en dinglande i ett spindelnät och Björn befriar den försiktigt. Stoppsignalen är inte bara båg: baggen suger i sig giftig växtsaft från huvudfödan tulkört.

Det är fårbetet som ger den speciella vegetationen; tramp och erosion förhindrar tät gräsväxt i rasbranterna och konkurrenssvaga arter kan frodas. Ett exempel är kransborren med sina skira vita blommor ytterst på taggiga bollar längs skaftet. Förr var den vanlig kring gårdarna, nu finns den bara på några få platser i landet.

I uppåt 6 000 år har människor låtit djur beta här ute, en obruten hävd som förmodligen är unik i landet.

– Så stor sammanhängande betesmark finns knappast någon annanstans heller, säger Björn.

Den stora arealen – 150 hektar – gynnar till exempel skärpiplärkorna: 80 häckande par av Gotlands totalt 180.

Nere i strandkanten rör sig gutefår som raggiga silhuetter mot vattenglittret. Höga över nacken, mjukt välvda horn. När solen ligger på syns färgskiftningarna: från gråvitt till svart med rödbruna inslag. Så här kan fåren ha sett ut redan på bronsåldern. Ullen är inte lika mjuk som hos nyare raser, men köttet har en biton av vilt och fåren är mycket härdiga.

– Här på ön vill de hålla avstånd. Men när vi hämtat in dem på vintern går det bra att ta i dem, berättar Björn som tog över ansvaret för besättningen då Naturskyddsföreningen ville göra sig av med den för ett par år sen.

Betestrycket har hindrat föryngring av gammelträden i södra rasbranten, därför sätter man upp burar kring småplantor. Här växer 140 jätteträd – mest ask, men också alm, ek och oxel – med en genomsnittsålder på 400-450 år. Många är mycket äldre.

– Det här är enda stället på Gotland där så gamla lövträd växer exponerat i en sydbrant. En perfekt miljö för många rödlistade arter, lavar och insekter. I håligheterna bor storskrakar, gräsänder, starar och skogsduvor. Och flera arter fladdermöss.

Nedfallna träd får ligga kvar och multna långsamt. Resterna av en ek som föll på 60-talet ligger framför våra fötter. Gråvit som klipporna, med en mörkare fet ton där fåren strukit emot. Överallt längs den blankpolerade stammen finns små runda eller avlånga fördjupningar: utflygningshål för skalbaggar och steklar.

Strax ovanför växer ett märkligt fenomen som redan Linné fastnade för vid sitt besök på ön. En oxel har slagit rot inuti en ask och det yngre trädet har tagit över så pass att askens stam är på väg att sprängas. Oxeln är provborrad och åldersbestämd till över 400 år.

Ljuset faller mjukt genom dubbelträdets krona, överallt snabba små rörelser – trädkrypare, kungsfåglar och sångare. På en gren sitter ljusgrått dun och fjädrar. Rester efter en sparvhöks måltid.

Småfågelkvittret blandas med vågornas frasande. Över den lilla myren ryttlar en tornfalk på jakt efter vårtbitare och andra insekter: proviant inför långresan söderut. Här och var syns spår av mänsklig aktivitet. Höga bronsåldersrösen, gamla inhägnader, båtgravar från järnåldern. Ön blir något av en bubbla där tiden stått still – inte bara fornminnen, utan ett helt landskap som det kan ha sett ut för tusentals år sen.

Stora raukar och mängder av fossil från öns tid som korallrev i det varma silurhavet förstärker intrycket av tidsbubbla. På ett ställe har ett stort klippblock fallit ned mot stranden. Skikten öppnar sig som bladen i en gigantisk stenbok, en berättelse om 400 miljoner år av förstening och vittring.

Grottan Suder Vagnhus bildar en väldig port mot havet och Stora Karlsö. Härifrån klättrar och vadar vi ned till Västerbergets fot och Gotlands högsta fria fall, 61 meter rätt ned i havet. Det är här som grissleungarna tar sina våghalsiga språng från klipphyllorna på försommaren. Ett hopp rätt in i vuxenlivet, nödtorftigt dämpat av en inbyggd airbag, fettkudden på magen.

– Här stod folk och sköt systematiskt vid sekelskiftet, berättar Måns.

Men det behövs inga gevär för att störa den känsliga häckningen. Närgången båttrafik räcker för att skapa panik på de trångbodda hyllorna. Då hjälper inte grissleäggens fiffigt päronformade konstruktion som får dem att snurra runt sin axel i stället för att rulla i väg. De faller och krossas mot strandstenarna.

– Hela strandzonen och vattnet närmast är fredat. Att grupper får gå förbi här är en kompromiss. Men klättringen ned ger fåglarna tid att upptäcka besökarna så störningen är inte så stor. Dessutom bor de flesta alkorna i Österberget, säger Björn.

Uppe på Norderslätt blir det stilla och varmt bakom klippväggen där grunda grottor bildar höga gotiska valv. I den djupaste grottan – Norder Vagnhus – går vi på tjock svart mylla. Kulturlager bildade under tusentals år som skyddsplats för djur och människor. Längst in i fuktsvalkan växer den mörkgröna ormbunken hjorttunga, en sällsynt kvarleva från varmare tider.

Två korpar ropar till varann högt uppe, men det tydligaste ljudet kommer nerifrån Österbergets sida. Ett rytmiskt klappande, vinande. Där Norderslätt går över i Österbergets fågelskyddsområde ser vi orsaken: skarvar.

Hundratals svarta urtidsfåglar har samlats på strandklipporna, deras utspända vingar rör sig taktfast. Det ser ut som en hemlighetsfull rit och beteendet kan vara ett signalsystem för lyckad fångst. Och ett sätt att torka vingarna.

Skarvar väcker starka reaktioner. Ofta negativa. De senaste åren har stammen ökat kraftigt och på Lilla Karlsö har de gått från noll till 2 400 häckande par: Östersjöns största koloni.

Men Måns är kritisk till mediebilden av skarven som enbart skadedjur. Mycket är mytbildning. Och även om skarven länge varit borta från Lilla Karlsö har den lång tradition i området.

– Arkeologerna har funnit skarvben i en stenåldersgrav strax innanför Karlsöarna. Om benen haft religiös innebörd eller om fåglarna använts som fiskeredskap på samma sätt som man gör i Asien i dag vet man inte, berättar han.

Vi klättrar upp på solvändaheden som sträcker sig över hela högplatån och vandrar tvärs över. Ett par träd och ett väldigt flyttblock bryter det enhetliga perspektivet.

På väg ned mot bodarna på en smal trätrappa ser vi några får balansera längs stupet högt ovanför. Plötsligt är den där igen, pilgrimsfalken. Strax intill fåren viner den ut över klippkanten.

Målet är en sparvhök, ljusare och betydligt mindre än sin utmanare. Rakt ovanför våra huvuden singlar de runt tills falken tröttnar på leken och med några nonchalanta vingslag försvinner ut över vattnet mot fastlandet.

En stund senare går fiskebåten ut från Djupvik för att hämta oss. Dieseldunket kommer närmare. Forntidsbubblan brister.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.