Jag körde västerut mot finnmarken på jakt efter en gammal lönnmördare. När jag passerat Långvasselbron började vägen stiga över åsarna upp mot Skattlösberget. Granskogen stod allt högre och tätare tills den verkade sluta sig omkring mig. Temperaturen föll några grader. Nere i bygden var det full vår, men här uppe blänkte snöfläckarna ännu vita.- Lagen går till Långvasselbron, brukade man förr säga i Grangärde kyrkby. Efter bron upphörde samhället och den vidsträckta finnmarken tog vid. Mil efter mil av djupa skogar, svarta tjärnar, myrmarker och berg. Långt in på 1800-talet var det ett väglöst land, dessutom både laglöst och gudlöst.Jag stannade bilen och klev ur. Vägen låg tom och tyst. Allt jag hörde var vindens viskande i trädtopparna. Mina trygga Södergator kändes långt borta. Istället trängde sig alla finnmarkshistorier jag läst pirrande nära. Historier om stråtrövare, trollkarlar och alla mystiska väsen som slinker omkring.Kanske var det trollen som fick fatt i mig. Eller Råhanda, som skogsfrun kallas i de här trakterna. Jag blev i alla fall fast. Efter den där första resan har jag flera gånger kommit tillbaka. Som om något lockar på mig.Mördaren, vars historia jag ville skriva, hette Gardist-Kalle och hade varit traktens skräckfigur i början av 1900-talet. Han var från Skattlösberg, samma by som poeten Dan Andersson. Jag hade läst Dan Andersson hemma i Stockholm, men tyckt att ödemarksmystiken och den grå fattigdomens tungsinne verkat romantiserat på gränsen till pekoral.Att jag inte förstått vad jag läst, insåg jag först när jag stod uppe vid Finn-Pers backe på toppen av Skattlösberget. Bortom Luosa i öster rullade rad efter rad av blånade skogklädda höjder och mot den bleka himlen avtecknade sig den skarpa konturen av Låsberget – eller Himmelmora kam som det kallas i En spelmans jordafärd.Här uppe kändes Dan Anderssons texter plötsligt nära och verkliga. Jag förstod att han inte hittat på sina historier utan skrivit vad han sett och hört. Men för att orden skulle få mening måste jag se skogen breda ut sig, ge mig in i dunklet under granarna, vandra över myrarna, höra uvarna ropa i natten och vattnet porla i gamla Pajso. Skogen hjälpte mig förstå Dan Anderssons ord. Jag följde Pajsoån uppströms och kunde ana kolarkojor, män med sotiga bröst och brännvin till tröst bakom nästa krök. Något rasslade till i snåren på andra strandbrinken. En varg kanske? Eller rent av Hiisi, rovdjurens härskare i gamla sägner från Karelen? Ett röse av mossiga stenar på en liten kulle kunde vara en plats för bakhåll. Kanske var det här Gardist-Kalle låg med bössan och väntade på sin rival.En bit norr om Skattlösberg kom jag till ett stort flyttblock intill stigen. Om den stenen finns en historia från mitten av 1800-talet, när livet i finnmarken var hjärtskärande hårt.En man kommer vandrande. På ryggen bär han sin gamle far. Den gamle ska till fattighuset i Grangärde eftersom familjen inte längre har råd att föda honom. Vid flyttblocket stannar sonen för att vila. Då börjar gubben gråta.- Varför gråter ni far?- Jo, jag tänker på att just vid den här stenen stannade jag för att vila när jag bar min far till fattighuset, svarar den gamle.Sådana människor är svåra att föreställa sig i en modern stad. Men här i skogen känns deras närvaro ännu starkt. I varje fall om man spetsar med lite läsning från förr och har en smula fantasi. Men om det är naturen eller gångna tiders människor som anfaller, ja, det vete katten?
Text: Stig Linnell

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.