UR FÄLTANTECKNINGARNA 22 december 2007:

Följde vargparets spår ner mot Våmån. Minus 15 grader. En flock hönsfåglar seglade in med Hykieberg som magnifik fond. Åtta tjädrar, hann se dem vackert i kikaren. Tuppar. Sedan tjärvedsbrasa, nyöppnat paket kokkaffe, ”kvällssol” 14.00. Livet …

50-ÅRSÅRET HAR JUST PASSERAT. Jag ser tillbaka på ett år med funderingar och summeringar. Ett år med nej till extraknäcken, ja till att klappa katterna, uteliv, trädgårds¬arbete, ingen stress och inga krav på prestation. Tankar om att återfinna livets hörnstolpar, de där som gav glädjen.

Starten i fältbiologerna för 34 år sedan gav mig inte bara glädje utan formade nog mitt liv. Under alla år med fältaktivitet, dag som natt, var jag ute så mycket att jag aldrig hann skaffa någon tv (gudskelov).

Jobbet har däremot inkräktat så starkt på utelivet att jag sedan flera år delat min heltid med en kamrat som nu också jobbar halvtid. Mindre pengar, mer tid.

Jag har samma tubkikare som på 70-talet, samma ryggsäck. Thoreau har lästs igen; allt som därefter skrivits om konsten att leva är bara upprepningar.

Precis som livet och personligheten förändrades när barnen kom, samma känsla av förändring dyker upp nu när de är på väg ut.

Vad är det jag strävat efter alla år? Jo, att få vara ute!

”Jag tror inte jag kan behålla min hälsa och själsliga kraft, om jag inte spenderar minst fyra timmar om dagen – och det är vanligen mer än så – strosande genom skogarna och över kullarna, absolut fri från alla världsliga förpliktelser”, skrev Thoreau i sin berömda text Walking.

Den tråkiga summeringen av mina skogsvandringar i Siljansbygden och norra Dalarna under dessa år är förstås att gammelskogen försvunnit. Och nu bygger vindkrafts¬exploatörerna vägar in i en del av de absolut sista resterna av höglänt gammelskog. Tragiskt. Dags att certifiera vindkraften?

Certifiering ja. Vad är det för skämt? WWF, Naturskyddsföreningen, Ornitologerna med fler har vurmat för miljömärkt skogsbruk (FSC) under lång tid. Snart är alla jordens skogar certifierade. Men jag kan bara konstatera att det ständigt avverkas nyckelbiotoper och skyddsvärd skog. År efter år samma visa. Skövling är ordet, trots att journalister i främst Stockholm alltför ofta skriver böcker och artiklar om att skogsbruket sadlat om och nu minsann är miljöanpassat. Jag mår så dåligt när jag läser den smörjan. Varför inte titta efter med egna ögon hur det ser ut. Markägarna har förstört nästan allt. Nu tar de det sista. Vi är grundlurade. Punkt.

Den roliga summeringen är rovdjurens återkomst. Senast i augusti såg jag här i Orsa tre björnungar med hona på två meters håll. Uttern är tillbaka på bred front, pilgrimsfalk i några berg, jaktfalk vid Njupeskär i Fulufjället, kungsörn (och ofta havsörn) på varje skogstur. Flera vargrevir. Härligt. Äntligen börjar ekosystemen få tillbaka några av sina nyckelarter, för att använda biologiskt fikonspråk.

Precis när jag nu skriver dessa rader ringer en vän och berättar om Solleröskogen i Mora – flera lodjur, sex vargar i Görsjöflocken denna vinter (ännu inte bortskjutna av tjuv¬jägare …) och en järv som kanske följer vargarna, och även håller till i det vargreviret Sången i Leksand. Kul.

50-årsåret med tid till eftertankar är över. Dags att gå vidare. En vårvinter i järvens spår och kaffe vid tjärvedsbrasor vore inte helt fel …

Bengt Oldhammer, Orsa,

journalist och författare bland annat till boken Dalarnas hotade lavar och mossor.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.