Nordlig långbensgroda

Har vid flera tillfällen sett denna sorts groda(se bild th), som jag tycker liknar långbensgroda (Rana Dalmatina) utanför Katrineholm i Södermanland. Kan det stämma? Enligt boken Sveriges grodor ska den endast finnas på Öland, i Blekinge och Skåne.

Annika Udd, Linköping

Grodor är minsann inte enkla att artbestämma, i synnerhet inte innan de är fullvuxna, och för att avgöra vilken art det rör sig om på fotona tog jag hjälp av professor Claes Andrén, vetenskaplig ledare på Naturens Ark och en av våra främsta specialister på grod- och kräldjur. Nej, skriver Claes, grodan på bilderna är inte en långbensgroda (Rana dalmatina) utan en vanlig groda (Rana temporaria). Det framgår av trumhinnans storlek och placering. Hos långbensgrodan är trumhinnan ungefär lika stor som ögat, medan den är mindre (och placerad längre från ögat) hos såväl vanlig groda som åkergroda (Rana arvalis). Att det i detta fall rör sig om vanlig groda och inte åker­groda framgår av färgmönstret och nosens lutning.

SU

Pest eller kolera

I en film i Dokument utifrån kunde vi se att plasten vi samlar in i Sverige sänds till Indien. Vad som händer där tycker jag inte framkom särskilt tydligt. Risken är att stora mängder hamnar i havet. Om vi eldar upp plasten med hushållssoporna sprids giftiga gaser. Det är som att välja mellan pest och kolera. Hur ska vi som är miljömedvetna veta vilket ben vi skall stå på?

Mats Jadeborg

Förpacknings- och Tidningsinsamlingen har hand om insamling av plast i Sverige. All plast som samlas in i Sverige skickas till Värnamo eller Tyskland, där det görs flingor eller pellets som sedan går vidare till plastproducenter som gör förpackningar och andra produkter. Sverige exporterar ingen insamlad plast till Indien. Plast är ett material med en del problem. Råvaran är ofta råolja, som inte är förnyelsebar. Dessutom kan plasten innehålla tillsatser som inte är bra, till exempel bisfenol-A som kan försämra fortplantningsförmågan. Som filmen i Dokument utifrån visar återvinns inte all plast och den kan då hamna i naturen. Tänk på att inte använda och slänga plast i onödan, ta till exempel med en egen kasse till affären. I Sverige är det helt klart bäst att återvinna plasten. Då ställer den inte till med skada i naturen och kan användas igen.

EE

Värmeljus och återvinning

Vad är det som gör att värmeljus inte är bra? Det enda som jag kan tänka mig är metallhylsan men är det något mera?

Joe i Göteborg

Själva koppen till värmeljusen är av aluminium och går att återvinna. Dock måste man ta bort den metallbit som veken sitter fast i och sortera för sig, eftersom den är av stål. Annars blir det fel i sorteringen och koppen blir sorterad som stål och då brinner aluminiumet upp. Man ska alltså lägga både koppen och vekhållaren i metallåtervinningen, men separerade. De flesta värmeljus är av paraffin, som inte är förnyelsebart. Stearinljus är bättre, de framställs ur animaliskt och vegetabiliskt fett, som är förnyelsebart.

EE

Hösthackare

Vårvintern 2007 satte vi upp fem fågelholkar. Alla blev bebodda den första sommaren i flera omgångar. Våren 2009 såg jag att hackspetten/ar hade hackat upp hålet på en av holkarna så att det inte fanns något trä kvar ovanför ingångshålet. Vi klädde då in hålen med plåt och sommaren gick med två eller tre omgångar hyresgäster i holkarna. I september satt en hackspett och hackade som besatt på plåten. Dagen efter såg holken ut som på bilden. Någon dag senare var ytterligare två holkar upphackade på samma sätt. Varför gör hackspetten så och vad ska jag göra med nya holkar?

Åsa Hanses

Det är inte ovanligt att hackspettar (större hackspett och spillkråka) hackar på små­fågelholkar. Om det sker på våren när hackspettar trummar in sina revir kan skälet vara att holken ger bra resonans och sprider ljudet långt. Under häckningstid handlar det säkert om att komma åt fågel­ungar som finns inne i holken. Att hackspetten återkommer i september tyder snarare på att den använder holken som övernattningslägenhet. Pröva med att sätta upp en starholk eller pärluggleholk som en alternativ övernattningsplats så kanske små­fågelholkarna får vara ifred. Mer om holkar finns att läsa i Naturskyddsföreningens Bygga bo-handbok.

II

Rödlistad svamp i korgen

Jag fick igår min första tidning av Sveriges Natur (4/09). Jag blev mycket förvånad när min dotter Anna pekade på svampkorgen på sidan 56. Koralltaggsvampen har visserligen två stjärnor i svampböcker, men är en rödlistad svamp i Sverige eftersom den är bofast på döda lövträdstammar, som är en bristvara. Jag hoppas att ni skriver detta så att inte folk går ut och plockar den vackra och sällsynta svampen.

Theresa Weber-Qvarfort, Uppsala

Det var jag som tagit bilden, koralltaggsvampen i min svampkorg var på väg till en svamputställning och inte avsedd att ätas. Om vi använder bilden fler gånger så ska vi se till att det finns med en förklarande bildtext. Självfallet skall man inte plocka riktigt sällsynta svampar, även om deras mycel är långlivade. Anders Dahlberg, svampexpert på Ardatabanken, liknar de fruktkroppar vi ser, oavsett om det är marklevande eller som i detta fall ved­levande svampar, vid äpplena på ett äppelträd. Varje svampindivid (”äppelträd”) kan ge upphov till flera fruktkroppar (”äpplen”) under många år. Precis som vid äppelplockning påverkar inte svampplockning svampmycelet i veden/marken. Problemet är att död ved ofta städas bort i skogarna. Det största hotet mot rödlistade svampar är avverkning av de skogar där de växer.

II

Samarbete med storföretag

”Visste du att DN, H&M, Ikea, och Manpower är Naturskyddsföreningens jubileumspartners?” läser jag i Sveriges Natur. Hur kommer det sig att föreningen valt Ikea och H&M som partners? Det måste ju vara ett par av Sveriges största miljöbovar. Då syftar jag på deras affärsidé (att sälja produkter av så låg kvalitet att man ska tvingas köpa nytt så ofta som möjligt), och inte på eventuella miljöalibin typ ”Vi återvinner materialet i 63 procent av alla våra spånskivor”. Är det verkligen bra för miljön i längden att låta sådana företag köpa miljömedvetenhetsimage av Naturskyddsföreningen?

Joakim Lindengren, Göteborg

Vi har samarbetat med företag i form av egen miljömärkning i 20 år. Och att vi under jubileumsåret har några miljöstrategiska samarbeten är en utveckling av föreningens lösningsorienterade arbete med att påverka företag och marknadens produkter i väntan på tuffare generellare regler. De miljöstrategiska samarbetena handlar om avgränsade projekt i syfte att nå konsumenter och företagets ledning med vårt budskap och att få fler människor att vilja bli en del av vår folkrörelse. De företag som vi har haft strategiska samarbeten med, både historiskt och i dag, är inte utvalda för att de är ”miljöbäst” utan för vi hittat spännande gemensamma projekt och att företagen visar genuin vilja att blir bättre, att bli en del av lösningen istället för tvärtom. Vi är medvetna om att detta är en svår balansakt men har inte tålamodet att endast sitta på läktaren och kritisera företag utan vi vill också finna konstruktiva vägar för företag som vill göra mer för miljön utan att vi ger avkall på vår integritet och vårt förtroendekapital.

Svante Axelsson, generalsekreterare

Comeback för vildren?

Varför finns det inte vildren i Sverige i dag? Finns det engagemang/intresse av att ”återinföra” vildrenen?

Christel Adolfsson, Vikbolandet

De sista vildrenarna i Sverige sköts på 1880-talet (Härjedalen, Torne lappmark) men arten finns bland annat kvar i södra Norge, Finland, norra Sibirien och Nordamerika. Både den norska och finska förekomsten av vildrenar påträffas i områden där tamrenskötsel saknas. Den enda möjligheten för att återinföra vildren i Sverige vore om de renskötande samerna själva valde att hålla vildrenstammar som ett alternativ till traditionell renskötsel. Några sådana planer finns inte så vitt jag vet.

II

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.