Laponia utnämndes till världsarv 1996 av Unesco, men hur området skulle förvaltas var länge en öppen fråga på grund av meningsskiljaktigheter. 2006 påbörjades en förnyad process i samverkan mellan samebyarnas intresseförening Mijá ednam, Jokkmokk och Gällivare kommuner, Länsstyrelsen Norrbotten och Naturvårdsverket.

– Vi har strävat efter konsensus och fortsätter lära oss. En ny anda har vuxit fram och en modell för hur man kan samsas i en förvaltning och samtidigt garantera urfolkens rättigheter, säger Michael Teilus som är ordförande i Laponiatjuottjudus, den nybildade gemensamma och lokalt förankrade förvaltningsorganisationen, som bildades i augusti i år. (Han sitter också i Naturskyddsföreningens styrelse.)

Laponiatjuottjudus tar över skötsel och drift av världsarvet från länsstyrelsen och kommer att ansvara för natur- och kulturmiljövården samt leder och anläggningar. Man ska också arbeta med samråd, rådslag och att skapa arenor för möten och lärande.

I botten för förvaltningen ligger en gemensam värdegrund där man bland annat skriver: ”Laponia, är en helhet i vilken det viktiga förhållandet mellan människan och hennes omgivning betonas. Denna helhet är ett omistligt arv som ska överlämnas till kommande generationer. Den samiska kulturen fortlever och rennäringen brukar landskapet samtidigt som nya samiska näringar bedrivs i samklang med de natur- och kulturvärden som legat till grund för världsarvsutnämningen.”

– Över 80 procent av Sveriges nationalparksyta är nu under lokal kontroll.

Föreningen och processen fick i oktober WWFs naturvårdspris, Jihdepriset, för ”framgångsrikt och innovativt arbete för att utveckla formerna för en gemensam, deltagande förvaltning av skyddade områden som ligger i den absoluta frontlinjen såväl i ett svenskt som europeiskt naturvårdsperspektiv”.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.