VI FAR I GULT OCH JORDVÄNT, i tisteldun och kreaturs blickar, hem genom dalen. Aldrig upprepningens leda. Alltid något man vill ha med sig. Och när hustrun ber mig att åtminstone köra på rätt sida är det helt följdriktigt. Hösten är inget undantag, bara lite mer färg; stora gester och detaljernas myller.

Nu måste jag faktiskt stanna för där på en bal av blank vetehalm sitter en stenfalk. En ungfågel med längsstrimmigt bröst. Falköga med koll på omgivningen, hukande vaksamhet, mest hunger. Bytet som får fjädrarna bortsorterade är en gulsparv.

Runtom oss finns resan. Höstens släntrande mot söder, fjärran vårens hormonfyllda. Naturen äter sig mot vintern, lagrar, förbereder rutinerat.

Inte minst förflyttar sig.

Få märker stenfalkarnas färd, ett väl utspritt undanglidande. Det svenska beståndet är tiotusen fåglar. Ett par hundra ses vid Falsterbo, snabba utresor, oftast inräknade på låg höjd när det är motvind.

Den fågeln var nog inget bra objekt för den finlandssvenske ornitologen Ivar Hortling (han med klassikern Svenska fågelnamn) när han 1921 med hjälp av marknadsballonger försöker lista ut fåglarnas flyghöjd.

Samtidigt som han såg flyttfåglar dra förbi där i den finländska skärgården steg hans hjälpmedel med uträknade en meter per sekund och försvann på kalkylerad höjd. Och han konstaterar i sina slutsatser: ”att en falk får höja sig 600 meter för att försvinna mot den blå etern”.

Är det någon som undrar varför vi inte ser trettio centimeters stenfalkar flyga mot söder?

Hortling sammanfattar ödmjukt sin något haltande vetenskap med att: ”Livet är en gåta. Och lika gåtfullt som vårt eget liv, lika outgrundligt ter sig fåglarnas liv i många stycken. Men mycket ligger inom räckvidden för vår fattningsgåva.

Det är med detta vi skola sysselsätta oss, ej med det som ofattbart är.”

Fågelflyttningen är människans evighetspussel.

Jag minns en sanddyn i Kara-Kumöknen i Turkmenistan med ett gäng ryska forskare som räknade höghöjdsresenärer. Med tubkikarna i vertikalläge summerade de jungfrutranor och ryssvråkar; onåbara för blotta ögat. Några for minst en halvmil upp. Himlen var inte olik dagens.

Här välver den ett milslångt brädspel av rundbalar och en liten rovfågels snart avslutade måltid. En fågel med blick för balhöjd i öppet landskap; en bra utkik, ändå marknära.

Titta efter dem där.

EN NOVEMBERDAG FÖR DRYGT trettio år sedan kolliderade ett plan med en Rüppels gam (fjäderrester i motorn) på ofattbara elvatusen meters höjd över Elfenbenskusten. Till och med Himalaya korsas regelbundet av sträck, ofta gåsflockar. Det är kallt och syrefattigt. Men fåglarna har en annan lungfunktion än vi däggdjur, en annan genomströmningsprincip. De behöver inte ens vänja sig.

Precis när jag svänger iväg hör vi tranorna.

Och eftersom falken just glidit bort över stubben går vi ut. I dikets sista höstfibblor nås vi av det som Linné kallade

”gåvan av fåglar”: inglidande tranor, ett femtiotal, ur en fullständigt ren kupol. Efter en kort fallskärmsmanöver fäller de på motsatta dalsidan.

Jag tror de känner som vi; höst, moget, färdigt.

En mjuklandning där tiden är ett pulsslag, inte mer. En idé i en värld där bara en djurart har almanacka, pensionsförsäkring och oroar sig för döden. För tranan gäller rummet: dalens trygget, rastplats Rügen, slutmål Extremadura, spillsäd, bra termik.

Men lyckligtvis också människors ansikten som alltid kommer att vändas mot gåtan.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.