PÅ BASSHOLMEN möts betespräglad bohusnatur och gammal kulturhistoria. Flacka betade saltängar omges av fro-diga lövlundar. Höga granitklippor ramar in gammal tallskog. Ön ligger omfluten av smala sund mellan Skaftö och Flatön i närheten av Lysekil och är ett kommunalt naturreservat.

– Bassholmen är som ett Bohuslän i miniatyr, säger Gerhard Olofsson, ordförande i Uddevalla Naturskyddsförening och vår guide vid Sveriges Naturs besök på ön.

Markerna på ön har betats åtminstone sedan mitten av 1700-talet och betet har påverkat hela öns natur. Grova flerstammiga träd med vida kronor bär vittnesmål om något fårs tanklösa mumsande på späda toppskott för några hundra år sedan. Buskarna längs skogsbrynen är hårt betade nedtill och har ett karaktäristiskt överhäng.

– Fram till 2012 betades ön av hästar och får i kombination, säger Gerhard Olofsson. Fåren gick dock alltför hårt åt öns hag-marksflora. Nu har de ersatts av kor i stället och den forna blomsterprakten börjar återvända så smått. Kor betar inte lika hårt som får. De äter även lövsly och trampar upp blottor där frön som finns i marken kan väckas till liv och börja gro. 

Naturen på Bassholmen är ett gammalt kulturlandskap som måste brukas för att naturvärdena ska finnas kvar, anser Gerhard Olofsson.

Det finns egentligen bara en gård på ön. Men genom historien har andra verksamheter också vuxit fram. När sillen gick till i mitten på 1700-talet uppförde öns ägare ett sillsalteri och trankokeri på ön. När sillens storhetstid var över i mitten på 1800-talet byggdes sillkokeriet om till båtvarv. Huset är i dag vandrarhem, men tar numera bara emot gruppbokningar. 

Vid 1900-talets början gick sillen till igen på Västkusten. Då startades en guanofabrik på varvsområdet. Där pressades fisken till olja och mjöl. På 1920-talet tog Bolinders mekaniska verkstad över båtvarvet för att montera in sina tändkulemotorer i västkustens fiskebåtar. Som mest var över 30 personer anställda. Men på ön fanns inga arbetarbostäder, så de fick ro till jobbet i ur och skur.

1937 köptes ön av direktören Philip Lindstedt från Göteborg, han trappade gradvis ner industriverksamheten och tillbringade de sista tjugo åren av sitt liv ensam i torpet Sandvik på ön.

De djur som nu betar på ön, i Västkuststiftelsens regi, är Herefordkor. De är köttdjur som strövar fritt i hagarna. Det är en flock med kor, tjurar och kalvar tillsammans. Korna råmar på sina kalvar som skuttar runt på upptäcksfärd. Tjurarna gör närmanden och håller koll på oss inkräktare, allt under det att flocken betar sin väg över ön.

ETT LÄTT SOMMARREGN drar in och vi söker skydd vid bergskanten under en gammal och delvis bruten sälg. Den bär spår av forna tiders hamling, när man skar av kvistar till vinterfoder. De rötade stammarna är fulla med hackspettshack. På några särskilt multnande ställen har flygrönnar slagit rot. Ändå lever trädet och drar sannolikt till sig fullt med humlor under vårblomningen.

Nere på strandängen landar en flock med kanadagäss. Tillsammans med ett gäng skarvar på skäret utanför och en ensam häger och en duvhök som svischar förbi är det vad vi får se av fågellivet på ön. Vår och höst är saltängarna desto mer välbesökta, en viktig rastplats för vadare som storspov, kärrsnäppa och strand-

pipare. Vattnen runt ön fylls då också av rastande simänder. Även vintertid samlas sjöfågeln i de strömma och isfria vattnen runt ön. Totalt har ett 80-tal fågelarter observerats på Bassholmen, enligt Artportalen.

– Jag blev smått förälskad i ön redan första gången jag kom dit, säger Gerhard Olofsson. Det är fascinerande med så många olika växlande miljöer. Här finns kanske inte de allra högsta naturvärdena, men det är ett bra ställe att bara vara.

Naturskyddsföreningen i Uddevalla arrenderar ett torp på ön, Sandvik, som hyrs ut främst veckovis under sommaren samt helger under vår- och höst. Stugan har el, men i övrigt enkel standard.

– Många som har tillbringat en tid i torpet här ute har vittnat om hur lugna de blir efter en tid här, säger Gerhard Olsson. Torpet fungerar som ett slags naturretreat. Här är man ensam med naturen och havet.

mitten av 70-talet övertog Uddevalla kommun hela ön och gjorde den till naturreservat. Husen renoverades. Naturskyddsföreningen började arrendera Sandvikstorpet och föreningen Allmogebåtar flyttade in i det gamla båtvarvet. Där är nu ett levande båtmuseum och en livlig aktivitet med att restaurera och underhålla de gamla träbåtarna.

– Här är det verksamhet året runt, men mest intensivt på sommaren så klart, säger Laban Andersson, som håller ihop föreningens arbete på ön. Museet är öppet från midsommar till mitten av augusti. Resten av året hålls regelbundna arbetsdagar för medlemmarna.

Medlemmarna i föreningen Allmogebåtar turas om att hålla museet öppet och verksamheten i gång. De bor då i de tre boningshus som hör till varvet. När vi står vid bryggan och pratar med Laban Andersson kommer en rad träbåtar in med svällande segel efter en kappsegling runt ön. Glada danska röster hörs. Det är ett gäng allmogebåtsintresserade från Danmark som sköter om båtarna denna vecka.

I den lilla hamnbassängen ligger 17 museibåtar av olika typer i sjön. Inne i museet finns många fler. Här visas också gamla tändkulemotorer och annat.

– Vi har samlat allmogebåtar sedan början av 70-talet, här ligger bland annat makrillgarnbåten Blixten som byggdes åt föreningen 1990 och fiskekuttern Norden som håller på att restaureras.

En hel fauna av olika slags småbåtar ligger vid bryggan; ekor, jullar, dorisar och snipor. En del är hundraåriga, men välhållna, andra relativt nybyggda. 

– Den äldsta båten i sjön är ekan här från 1865, säger Laban Andersson. Det är mycket underhåll, mycket som ska tjäras, oljas eller fernissas. 

Föreningen Allmogebåtar har i dag arbetslag på femton orter i landet och totalt över 3 000 medlemmar. Men Bass-holmen förblir föreningens hemmahamn och högkvarter. Ett filialmuseum finns dock på Fjäderholmarna i Stockholm.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.