FEMTIOFEM FÖRVÄNTANSFULLA människor, allt från barn till personer i övre medelåldern, har tagit plats i den glänsande aluminiumbåten. Atmosfären är uppsluppen och passagerarna lutar sig spänt framåt för bästa möjliga utsikt.

– Vet ni varför vi har så obekväma ryggstöd? frågar Jan Olsson, före detta yrkesofficer som valt en ny yrkesinriktning som landskapsvetare och naturguide.

– För att ni ska hålla er vakna, skämtar han.

Deltagarna fnissar och pontonbåten, vilken enklast kan beskrivas som en lyxig flotte med staket, puttrar långsamt iväg på Helge ås blanka vatten. I bakgrunden tronar fästningsstaden Kristianstad upp sig och över våra huvuden dyker svalorna.

Det är dags för malsafari – ett samarbetsprojekt mellan Kristianstad Vattenrike som genomför provfiske av mal varje år och en arrangör av ekoturism. Syftet är att uppmärksamma och sprida kunskap om en av Sveriges största och mest sårbara fiskarter.

Helge å är med sina drygt 20 mil Skånes längsta vattendrag, trots att det egentligen börjar redan uppe i Småland. Med sina fler än 35 fiskarter är det även ett av de mest artrika vattendragen i Sverige.

Här bor malen, en av världens största sötvattenfiskar. Det största svenska exemplaret fångades i sjön Båven på 1800-talet och mätte 3,6 meter i längd och vägde 180 kilo. Turligt nog är malens tanduppsättning inte lika imponerande som dess storlek och den livnär sig främst på andra fiskar, till exempel mört och björkna.

Malen var tidigare vanlig i Sverige men på grund av vattenregleringar och biotopförstörelse förklarades den fridlyst under 1980-talet. I Helge å försvann de flesta malarna 1962 efter det att pappersbruket i Broby släppt ut miljögifter i vattendraget. Det skulle dröja ända till sommaren 1999 innan malen återintroducerades i Vattenriket. Då släpptes tolv fiskar och det är från dem som en stor del av dagens bestånd härstammar.

För fyra år sedan skedde den första inventeringen och det var i samband med den som idén om en malsafari föddes. Under de två veckor i augusti som provfisket pågår anordnar Jan Olsson två safariresor och succén har inte låtit vänta på sig.

– Det är ju lite spektakulärt eller hur? Att kunna se dessa speciella fiskar livs levande mitt ute i naturen där de lever, säger Jan Olsson.

DET TÄTA BUSKAGET av sälg tunnas ut och blir till vidöppna strandängar. Längs strandkanten betar kossor och en bit bort laddar gässen för sin vinterflytt. Landskapet är platt som en pannkaka och det känns nästan som att vattnets ytspänning är en droppe från att brytas och översvämma hela området. Det skulle i och för sig inte vara så ovanligt. Eftersom Kristianstad ligger under havsnivån svämmar strandängarna över varje vinter för att sedan ligga under vatten långt in på våren. När vattnet drar sig tillbaka från strandängarna i mars kommer vadarfåglarna till ett närmast uppdukat bord av yngel i det varma grunda vattnet.

Ån smalnar av och strandängarna övergår återigen i täta buskage. Det känns som att puttra fram genom Okavangodeltat i Botswana i stället för en stad i södra Sverige, minus flodhästarna då. 

Strax före Araslövssjöns mynning skymtar två män i en plastbåt. Det är Jonas Dahl och Håkan Östberg, biologer på Kristianstad Vattenrike och ansvariga för malinventeringen.De är i full färd med att dra upp gårdagens ryssjor. Varje år hinner de med tio lokaler och förutom att räkna antalet malar vägs och mäts fiskarna. De tar även fenprover för att undersöka malarnas genetiska släktskap. För något år sedan visade det sig att den utplanterade malen fått konkurrens av en senare invandrare.

– I Bergkvara 2006 simmade det in en stor mal som sedan flyttades till Helge å. Han visade sig vara pappa till drygt en fjärdedel av alla malar här, säger Jonas Dahl som arbetat i Kristianstad Vattenrike i fem år.

Arbetet resulterar sedan i en rapport som beskriver läget för malen i Helge å.

– Trenden är positiv. Vi hittar många små malar så föryngringen verkar fungera. Malen har återvänt, men är fortfarande känslig, säger Jonas Dahl.

MEDAN JONAS FORTSÄTTER att svara på frågor kliver hans kollega Håkan Östberg ombord och flyttar försiktigt över dagens fångst från motorbåtens spannar till båtens två akvarier.

– Hur många här vet hur en mal ser ut? frågar han.

Ingen svarar.

– En lake då?

Inget svar.

– Men ni vet hur en ål ser ut?

55 människor nickar och hummar förläget.

– En mal är som en ål fast kortare och med större huvud. På underkäken har den fyra korta känselspröt och på överkäken har den två längre så kallade skäggtömmar.

Ormlika och svarta slinker malarna sedan ner i det järn- och humusrika bruna vattnet i akvarierna, vackra i sin originalitet. De påminner om kinesiska drakar. Jonas Dahl lägger några signalkräftor i en plastbalja och skickar runt. En hågad herre plockar upp en av dem och visar sin förtjusta bordsdam det arg­sinta djuret. Efter en stund får även de, tillsammans med några ålar, abborrar och en dåsig gädda, göra malarna sällskap i akvariet.

Passagerarna reser sig och rör sig mot akvarierna för att inspektera dagens fångst.

– Inventeringen fungerar även som en övervakning av fiskebeståndet i dess helhet. Vi brukar få mellan femton och tjugo arter varje gång. Vanligast är björkna och ål, medan malen hamnar först på fjärde eller femte plats, säger Jonas Dahl.

Malarna i dag är mellan tio och sextio centimeter långa. Den tyngsta väger drygt två kilo. Otur. Dagen innan fångade Jonas och Håkan en mal på 1,3 meter som vägde 13 kilo. Med tanke på att en mal kan växa 20 centimeter på ett år och bli upp till 80 år gamla är det inte ett helt orimligt antagande att det rörde sig om en av de äldsta malarna i vattendraget.

Att malen verkar trivas och fortplanta sig är en indikation på att vattenkvaliteten är god i ån.

– Helge å blir långsamt bättre och bättre. Det var ett dött vattendrag på 60-talet, men nu är ån vid mycket bättre hälsa. 

Trots detta finns det fortfarande en del problem som behöver åtgärdas. Jonas Dahl berättar att det ibland inte går att se in i akvariet på grund av grumligheten, något han tror beror på intensivt skogsbruk och utdikning av myrar för att anlägga granplanteringar. 

– Myrar är som tvättsvampar, de suger upp vattnet. När de dikas ur rinner vattnet ut i vattendragen i stället, säger han.

Ett annat problem är vattenkraften. I Helgeåns huvudfåra finns tio vattenkraftverk och inget av dem har någon förbipassage för fisk. Kraftverken, samtliga anlagda mellan 1909 och 1950-talet, omfattas av en gammal vattenlag från 1918 då kunskapen om hur vattendragen påverkades var liten och miljöhänsynen obefintlig. Av den anledningen finns det i dag inga krav på kraftbolagen, till exempel Vattenfall, Eon och Fortum, att ordna med passager för fiskarna. Tack vare envist arbete av naturvårdsorganisationer som Naturskyddsföreningen arbetar riksdagen med att modernisera lagstiftningen och lyfta in den i miljöbalken, men vägen dit är ännu lång och osäker.

PÅ VÄG TILLBAKA berättar Jan Olsson om Kristianstads tidvis turbulenta historia, från Gustav II Adolfs härjningar på 1600-talet till restaurationen av Lillö borgruin på 1990-talet och det slutar med att turen blir lika mycket en kulturhistorisk upplevelse som en fiskesafari.

Ole Olsen från Själland verkar dock föga intresserad av både kultur- och fiske­historier och har under större delen av turen i stället stått och spanat upp i luften.

– Jag får väl erkänna att jag inte kom för malarna skull utan för fåglarna och naturen. Tyvärr blåser det alldeles för mycket så jag har knappt sett en enda fågel. Men fint är det.

Nåväl, ibland kanske ”fint” funkar bra det också. 

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.