Vi befinner oss 65 meter ned i en stor grop. Runt om reser sig gigantiska, vita platåer. De ser nästan ut som hårt vispade äggvitor, porösa och mjuka men samtidigt stelnade och hårda. För 50 år sedan hade vi inte kunnat stå där vi står denna varma majdag. Då yrde dammet, skopor grävde och det vita stoftet snöade över arbetarna när de bröt kalk för att producera cement. Bara ett par kilometer från den folktäta stadskärnan ligger det, som enligt ekolog Mats Wirén, förr kallades ”hullet”. Hullet, eller hålet, är i dag ingen plats där arbetare svettas och maskiner hackar. Här är tyst och övergivet. I alla fall om man tittar på ytan.

EN ORMVRÅK seglar nästan obemärkt förbi. Samtidigt vankar en grågåsfamilj runt vid stenkanten och ett rådjur med majestätiska horn hoppar ut genom buskarna. Befinner vi oss verkligen i Sverige? Platsen är så långt ifrån den släta mark man ofta tänker på som Skåne.

– Vid en guidning kom en kvinna fram till mig och var nästintill gråtfärdig. Hon var så känslosam för att kalkbrottet påminde så mycket om hennes hemland Sudan, säger Mats.

Nedanför de vita, dammiga stenväggarna ligger kalkbrottets botten, som är cirka 65 miljoner år gammal. Här breder stäppen ut sig med små, burriga buskar och brungrå vass i en mosaik av grunda vatten. Man kan nästan höra vinden spela vilda västernklassiker ur Clint Eastwoods filmer. Kanske anar man hans siluett till häst borta vid en av sjöarna?

TROTS ATT Limhamns kalkbrott sedan länge är nedlagt finns här fortfarande ett myller. Dock består det inte längre av kalksmutsiga karlar utan av många olika djur- och växtarter. Eftersom flera av dessa arter är mycket ovanliga, många även hotade och rödlistade, blev kalkbrottet år 2011 äntligen ett naturreservat.  På grund av den speciella naturen kan arter som annars har svårt att klara sig hitta ett nytt hem här och leva ostört. Två av dessa är den akut utrotningshotade grönfläckiga paddan och kalkkrassingen. För tolv år sedan flyttade det även in ett pilgrimsfalkpar i brottet och för två år sedan en berguv. Berguven brukar sitta i ett av de utstickande betongrören och hoa ensligt. Den är nog lite ensam tror Mats, eftersom den brukar flyga efter honom överallt när han är här och inventerar. Det finns också arter som tagit sig in som kan utgöra ett hot mot de mer känsliga arterna. Förutom en del ”trädgårdsrymlingar” är bland annat havtorn en växt som gärna sprider sig aggressivt. Mycket resurser har därför lagts på att försöka rensa bort arter som riskerar att minska den biologiska mångfalden. Men enligt Mats är det hela tiden svåra avväganden. När en rävfamilj flyttade in diskuterades skyddsjakt, eftersom räven åt upp ägg och fågelungar. Det beslutades att räven får jaga vidare de år den besöker brottet, som en naturlig del i ekosystemet.

Skymningen breder ut sig över kalkbrottets kala kant. Trots att det börjar bli kyligt är det fortfarande varmt nere på botten. De ljud som hördes under dagen har nu helt bytts ut och blivit fler. En ny period har startats i brottet, nattens aktivitet har påbörjats. I stället  för vinande, visslande och surrande är det nu kväkande, kraxande, skrattande, jollrande, gnisslande och skorrande. Så många olika djurläten på en och samma gång! Det är ett skådespel utan dess like, och ändå kan vi inte se ett enda djur. Mörkrets inbrott har väckt liv som inte ens kunde anas under dagens ljus.

Vi är på jakt efter en glimt av den grönfläckiga paddan som vi redan har hört spela. Det låter ungefär som ett glatt kurrande. Vi vet att den finns här, men var gömmer den sig?

Snart är det mörkt. Belysningen uppe vid vägen hjälper oss inte och det lilla ljus som finns kommer från fotografen Johans pannlampa. Ögonen söker intensivt efter ljudens ursprung, och när de till slut börjat vänja sig kan vi se två varelser hoppa från den steniga kanten vid ett kärr. Ett märkligt lyckorus susar genom kroppen. Vi strövar försiktigt runt kärrets kant, försiktigt så att vi inte råkar trampa fel eller störa någon. Pannlampans sken lyser upp det klara, grunda vattnet. Det kurrande ljudet hörs allt mer tydligt. Nu är de nära! Plötsligt faller ljuset på inte bara en, utan tre små grönfläckiga figurer i vattenbrynet. Det är en rivalitetsmatch på gång. Två av de grönfläckiga paddorna är i full gång med en parningsakt samtidigt som den tredje sakta smyger sig på och ser ut att vilja ge sig in i striden. Den sätter sig plötsligt upp, spänner ut hakan som blir en stor blåsa och kurrar ännu mer intensivt.

UPPE VID KALKBROTTETS KANT lyser det i fönstren i de nybyggda lägenhetskomplexen. Några fågelskådare lär ha flyttat in där, perfekt läge för balkongskådning. Men att fler lägenheter ska byggas är Mats inte så glad över.

– Så fort vi får ett fint naturområde sänker man kvaliteten genom att bygga bostäder precis intill. Visst, de får en fantastisk utsikt, men kalkbrottet är bland annat till för att upplevas inifrån, och den upplevelsen kan störas av att det byggs runtom.

Förutom lägenheter har en mängd förslag cirkulerat genom åren om vad man skulle kunna göra med brottet. En del vill ha en inomhusskidbacke, andra vill se en stor glaskupol över brottet så att det blir ett gigantiskt växthus. Vissa tycker att man ska anlägga en amfiteater som den i Dalhalla.  Ingen av önskningarna kommer dock att bli förverkligade, eftersom brottet är ett naturreservat, och delar är Natura 2000-område. Av naturvårds- och säkerhetsskäl är brottet stängt för allmänheten, men det kan i framtiden bli aktuellt att öppna vissa delar.

GRAFITTIN PÅ industriområdets väggar skvallrar om att folk tar sig in här ändå. Men det är mycket riskabelt att vandra runt här på egen hand. Kalkbrottets väggar och kanter är så pass porösa att de kan ge vika och rasa om man står för långt ut. Stora stenbumlingar kan helt plötsligt komma ned­rullandes utmed branterna.

Då kalkbrottets ovanliga natur och karaktär är eftertraktad anordnas guidningar. Under en höst- och en vårhelg arrangeras även de så kallade kalkbrottsdagarna där allmänheten erbjuds gratisbiljetter. Då är det först till kvarn som gäller och upp till 600 personer har chans att delta. Men även om kommunen gör mycket för att informera om brottet är det en del av befolkningen som aldrig kommer hit. Tidigare på dagen mötte vi två malmöbor vid utkiksplatsen, som för första gången tittade ned i ”hullet”.

– Jag har bott här i 60 år utan att ens kika ned. Det är ju bara ett stort hål. Jag har cyklat förbi här hundratals gånger, men varför har jag aldrig stannat och tittat? Det är ju alldeles fantastiskt! Får man gå ner, skrattade en av kvinnorna.

Intresset för guidningarna är stort, och kommunen har till och med planer på att utöka och anordna temavandringar som fågel- och växtguidningar. Kanske skulle det också vara intressant att ha en ”fossilhög” där besökare kan få agera paleontologer och leta efter egna fossiler. Att ta hit folk på vintern är också något Mats vill prova på igen. Förra året anordnades en vinterguidning när det var minus tio grader.

– Jag var orolig för att besökarna skulle tycka det var dött och tråkigt, eftersom det inte fanns någon växtlighet. Men det var mycket uppskattat och allt låg alldeles stilla. Det var en strålande dag. Stora istappar hängde längs väggarna och i snön kunde man se olika djurspår, säger Mats.

KYLAN KOMMER men inget tyder på att det tystnar än på ett tag. Berguven hoar sitt mystiska läte långt borta och den grå industribyggnaden tornar spöklikt upp sig vid en av väggarna. Ett par fladdermöss piper till och försvinner snabbt in i mörkret. Grindarna gnisslar sakta upp och vi lämnar kalkbrottet för den här gången. Men en magisk känsla hänger kvar och kommer troligen stanna länge. Vi blickar en sista gång ut över det stora, svarta gapet, och för en sekund tycker vi oss återigen se skuggan av Clint Eastwood.

Limhamns Kalkbrott

– Från 1866 till 1994 pågick brytning av kalk här.

– Brottet är 1 300 meter långt, 800 meter brett, 65 meter djupt och ungefär fyra kilometer i omkrets.

– Här finns mer än 1 400 djur- och växtarter, där mer än 450 av dessa är olika skalbaggsarter.

– Om inte vatten hela tiden pumpats ut från brottet, hade här nu legat en 55 meter djup sjö.

– Kalkbrottet är mest känt för sina fossila hajar, skånekrokodilen, de nu levande grönfläckiga paddorna och den sällsynta kalkkrassingen.

Källa: malmo.se

Tips till besökare

– Ha fotriktiga skor.

– Släntra inte iväg på egen hand.

– Håll en lågmäld ton och lyssna.

– Hundar eller andra husdjur får stanna hemma.

– Inget får tas med från brottet, eller lämnas kvar där.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.