Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket, lär den gamle socialministern Gustav Möller ha sagt. Och det går ju inte att bestrida. Skattemedel ska användas så klokt som möjligt för att göra så mycket nytta som möjligt. 

Stöld och slöseri är dock ord vars sprängkraft är för stark för dagens politiska språkbruk. Hellre väljer man det mer blodfattiga uttrycket kostnadseffektivitet. Det är ett lite finare sätt att säga att man inte ska slösa med pengarna. 

Därför handlar dagens miljöpolitik sällan om huruvida problem bör eller kan lösas. Det är för övrigt ofta både enklare, smartare och billigare än man tror. Kunskaper, teknik och resurser är sällan begränsande. Nej, nu är frågan hur man kan göra det så billigt som möjligt. Hur man skapar bäst kostnadseffektivitet.

I grund och botten är detta förstås bra. Gustav Möller skulle vara nöjd. I förlängningen är risken stor att jakten på den bästa kostnadseffektiviteten leder till dåliga beslut. Vi förlitar oss på siffror, prognoser och modeller så till den milda grad att vi slutar att tänka efter om de motsvarar verkligheten.

När Trafikverket gissar att biltrafiken år 2030 kommer att vara 34 procent större än den var år 2010 är detta beräknat med all den noggrannhet man kan önska. Lite förenklat bygger prognosen på att vi blir fler och på att vi får stadigt ökande reallöner – och på att vi då väljer att lägga de nya pengarna på att köra mer bil. 

Men stämmer det med verkligheten? Vill vi tillbringa allt fler timmar bakom ratten? Det verkar faktiskt inte så. Över hela västvärlden har bilkörningen i stället minskat i snart tio år på raken – oberoende av reallöner och bränslepriser. Tittar man samtidigt på att kafébranschen i Sverige växer med över åtta procent per år verkar det ju som att vi hellre går och fikar än sitter bakom ratten.

Prognoserna utgår också från att varenda ekonomiskt beslut är rationellt och grundat på noggranna analyser av – just det – kostnadseffektiviteten. Problemet är att det sällan går till så. Stora investerare såväl som enkla vardagskonsumenter är mer irrationella, vanestyrda och känslomässiga än man kan tro. Det är ju därför reklamen är reklam och inte köpinformation.

Eftersom konsumenternas reaktioner är svåra att förutspå är det också svårt att veta hur kostnadseffektiv en punktskatt eller en pant eller en subvention kan vara. Ibland får den stor verkan, ibland inte. Strikt ekonomiskt är det förmodligen bättre att lönearbeta än att panta burkar – men den lilla slant vi får ur pantmaskinen är ändå en bekräftelse på att vi handlat rätt och det sporrar oss. Med punktskatter är det ofta tvärtom. Vi gnäller över höjda priser ett tag, men går ofta tillbaka till ungefär samma konsumtion som tidigare.

Helt oväntade är ändå inte reaktionerna. Beteendevetarna vet att vi hellre reagerar på ”belöningar” än på ”straff”, ungefär som hundar hellre reagerar på hundgodis än på fy-rop. Men beteendevetarna får dessvärre sällan vara med och forma miljöpolitiken. 

Och vad är slutsatsen av detta? Jo, att man måste våga lita på att de allra flesta medborgare vill göra ”rätt”, men att de också vill bli bekräftade. Redan små belöningar kan ge strålande resultat. Och bättre än att tveka om styrmedlens storlek kan vara att helt enkelt prova och se.

Det är dags för mer hundgodis i miljöpolitiken. Utan att ha räknat närmare på saken är jag övertygad om att det är kostnadseffektivt. 

Fredrik Holm, lärare och skribent, en av författarna bakom den framgångsrika konsumentguiden, ”Handla Miljövänligt”.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.