Inför en hög med praktfulla och tunga böcker undrar jag vad det är för drivkraft bakom alla dessa ambitiösa och kostsamma projekt? Vad vill alla dessa män som energiskt fotograferande banar sig genom skogar och över fjällvidder, på jakt på något som jag kanske inte till fullo begriper. Det är lättast att förstå det storslagna bokformatet för bildernas skull. Däremot är texterna inte så tillgängliga för lässtunder på resor eller i sängen. Visst är uppdragen angelägna, som att skildra våra hotade rovdjur och den relation mellan folk och djur som teamet Elander-Widstrand-Lewenhaupt gör i Rovdjur, bokförlaget Max Ström. De lättlästa reportagen utan pekpinnar är förnuftigt resonerande. Här finns inga representanter för hysteriska övertoner och hatiska utfall, som ibland kommer till uttryck när diskussionen om vargars och björnars utbredning kolliderar med jägarintressen och omsorg om boskap, hundar och barn. Hyggliga människor funderar till vackra bilder av de magiska, stora och svåråtkomliga rovdjuren.

Göran Ekstrand ger i sin bok I lappugglans skog, bokförlaget Max Ström, också ett bidrag till förståelsen för rovdjuren och magin i ögonblicken när järven dyker upp och björnen lättjefullt och nymornad rullar sig i snö. Alla bilderna är tagna på vilda djur i frihet och texten litar utan krumbukter på läsarens delade och äkta intresse. Storslagenhet berättas ofta bäst med små gester, liksom detaljbilder ibland krävs för att vidga seendet.

Den åttonde dagen, Scandinature publishing förlag, avstår oftast från detaljer i bilderna. Med storslagna och ibland nästan overkliga landskap söker Hans Strand med kameran fånga något mer än realism. Trots titelns syftning på skapelsen, tar författaren Bo Landin avstånd från ett religiöst perspektiv. Han rör sig över kontinenter och drar sig inte för att diskutera de riktigt stora problemen, som vad som kan hända om Golfströmmen påverkas av klimatförändringarna. På sätt och vis känns titelns band till religionen onödig. Att känna den nåd som tillträdet till ett landskaps skönhet och frid måste förbli en personlig känsla. Att lära känna en trakt som Rolf Lundqvists närhet till nationalparken Fulufjället måste vara en sådan upplevelse. Och förståelsen för skydd, nationalparker och reservat kräver nog både att vi delar med oss av upplevelser och stora böcker som syns i mängden, som Fulufjället, Nationalpark i dalafjällen, Naturvårdsverkets förlag.

För den som är övermättad av bilder och ord är det ändå lättare att ta till sig en tunnare bok som Gökmaffia och falska orkidéer, Atlantis, av Staffan Ulfstrand. Han berättar om växter och djur så att spännande fakta får liv. Ibland är också han typiskt manlig i sitt tonfall. Det är inte Magnus Lindh i den 80 gram tunga Kuriosa om fjällväxter, eget förlag, som är så behändig att den gav läslust bara genom sitt blygsamma format. Växtnamn på många språk, roliga och intressanta fakta, berättelser bakom namn och användningsområden gör den lilla boken innehållsmättad. Tyvärr finns det inga bilder, så en flora behövs som komplement i fjällpackningen.

Var finns alla naturskildrande kvinnor? Kanske har de inte samma behov som män att manifestera sitt naturintresse i stora bokvolymer? En Sara Lidman eller Kerstin Ekman är målande naturskildrare utan kamera.

I den vackra boken Ett växande vetande hittar jag några kvinnor representerade bland de skrivande forskarna. Bra populärvetenskap om aktuell växtforskning där gentekniken har en viktig roll. Alla forskare har inte samma förmåga att levandegöra sin forskning i ord, men det är lovvärt och intressant.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.