När forskarna hittade bläckfisken pappersbåts älskare tog de honom för parasit. En ny liten inälvsmask, konstaterade de, och gav honom till och med ett eget vetenskapligt namn. Tills de insåg att »masken« i själva verket var allt som återstod av bläckfiskens hane. Honom hade ingen sett till förut, och det var kanske inte så konstigt, med tanke på att han inte ens är en tiondel så stor som sin hona.

Medan hon driver runt i sitt vita, skimrande skal i de tropiska strömmarna, suger han sig sprattlande fast i hennes mantelhåla med sin specialgjorda kärlekstentakel.

Pappersbåten är inte det enda djur där hanen är mindre än honan. Likadant är det hos många andra av jordens kärleks­par, både med och utan ryggrad. Nyligen upptäckte ett par svenska forskare att det också är vanligt bland bladmossor. Där är hanarna bara ett litet utskott på honplantan.

Men det finns en uppenbar risk med att vara mindre än sin hona, åtminstone om man är djur – nämligen att bli tagen för ett mål mat. Hos vissa är det mer regel än undantag att honan tuggar i sig sin partner.

För kackerlackans släkting bönsyrsan är parningen en orgie i både mat och sex. Honan kalasar på hanen under själva föreningen och börjar klokt nog med huvudet, allt­medan han fortsätter att pumpa in sädesvätska.

Det är inte så illa för honom som det låter. Genom att tillföra den blivande modern lite extra näring maximerar han utbytet av sin egen ansträngning.

Många hanar ska ändå bara dö efter parningen.

Värre är det om man aldrig får komma till, utan bara agera kosttillskott. Spindelhanar har utvecklat olika tekniker för att undgå ett sådant öde. Hoppspindlar utför en insmickrande parningsdans, den allmänna krabbspindeln spinner ihop honans huvud och ben, kvadratspindeln söker upp honor redan innan de är fullvuxna, och håller sig i deras närhet. Så snart de ömsat skal en sista gång parar han sig med dem – snabbt som ögat innan deras käkar hårdnat.

Men hos en del duger inte hanarna ens till middag. Jungfrufödsel är sommartid ett dagligt mirakel hos såväl mask­rosor som bladlöss. Maskrosorna sprider frön, som aldrig har varit i närheten av något pollen, och bladlössen föder tjog­vis med faderlösa döttrar.

Är man så aptitretande, och samtidigt så klumpig och försvarslös som en bladlus, kan man bara överleva om man förökar sig snabbare än man blir uppäten. Då förslår inte normativt sex. Honorna tar saken i egna händer och föder levande kloner av sig själva. För att det ska bli riktigt effektivt är ungarna redan havande när de föds.

Men när dagarna blir kortare byter bladlössen taktik och föder både söner och döttrar. De parar sig med varandra och lägger en omgång ägg, som övervintrar och följande vår kläcks till idel döttrar. Så tar kloningen vid igen.

Vid några tillfällen har »helt asexuella« djur upptäckts och skapat evolutionär skandal. Men nästan alla har avslöjats som bluff.

Ett undantag är bdelloiderna, en grupp hjuldjur som håller till i vattenpölar och fuktig mossa. Dess medlemmar lär inte ha haft sex på tiotals miljoner år. I stället har de andra tricks för sig – som att sno DNA-sekvenser ur sin omgivning.

Men det handlar knappast om radikal feminism. Många djur är påtagligt avslappnade kring detta med könstillhörighet. Till och med ett könsbyte kan vara den naturligaste sak i världen.

I nästa nummer diskuterar vi hbt-frågor – ur en räkas perspektiv.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.