Debatten om varför biologisk mångfald bör bevaras undan förstörelse är årsbarn med budskapet om att problemet över huvud taget finns. En av de första svenska böckerna om utrotningskrisen, skriven av polarforskaren Alfred Nathorst och utgiven 1907, antydde redan i sin lätt retoriska titel ”Hafva djuren rättighet att lefva” att naturskydd och bevarande av hotade arter både var en självklarhet och något som krävde bärande motivering, och på den vägen är det. Listan över våra motiv för att hejda utarmningen av flora och fauna är vid det här laget mycket lång och nådde häromåret en minnesvärd höjdpunkt då man i en statlig utredning slog fast att utrotning av arter bör undvikas för att bibehålla möjligheten att producera naturfilmer. Det finns ingen anledning att förlänga listan ytterligare. Vi ska inte heller oreserverat ansluta till de delvis olyckliga resonemang som gör gällande att mänsklighetens överlevnad står på spel, som om detta vore en logisk följd av den pågående utarmningen. Snarare vill vi påminna om att just denna process, som kan och ofta bör kallas skövling, i många fall har varit en direkt orsak till många människors överlevnad, lycka och välfärd. Inte minst vår egen, sedan generationer så nogsamt genomförda, exploatering av Sveriges jordar, skogar och våtmarker, är ett gott exempel på att man visst kan skövla naturen utan att de materiella nackdelarna för områdets befolkning ens tillnärmelsevis blir så stora som fördelarna. Däremot vill vi belysa hur motiven för vårt handlande hela tiden förändras, hur nya kunskaper om ekosystemens funktioner och arternas egenskaper påverkar våra prioriteringar, samt hur välfärden i sig styr vår syn på naturens vård och bevarande.

Låt oss börja med det senare genom att i all enkelhet berätta om två flugor, två arter som hos den svenska artdatabanken finns förtecknade i hotkategori O, vilket innebär att de är utrotade, visserligen inte globalt, men väl från Sverige. Den första är stora oxstynget (Hypoderma bovis), en praktfull fluga, stor som en humla, som lägger sina ägg på benen och buken på nötkreatur. De nykläckta larverna tränger in genom huden och börjar äta sig feta samtidigt som de vandrar uppåt, genom kroppen, mot ryggen. Dit når de efter ett halvår och bildar då en blåsa under rygghuden där de växer till sig ytterligare. Till sist, efter tio månader, är larverna tre centimeter långa och tjocka som ett lillfinger. Då tränger de sig ut genom huden, hoppar av och förpuppar sig i marken. När flugorna sedan kläcks flyger de efter parningen raka spåret till ett nytt värddjur. Korna blir som alldeles hysteriska bara de hör surret. Vem skulle inte bli det. Lilla oxstynget (Hypoderma lineatum) är något listigare. Den flugan promenerar nämligen sista biten fram till kon. Annars bedriver de bägge arterna en ganska likartad verksamhet. Men om lilla oxstynget vet man också att dess larver inte bryr sig nämnvärt när korna kommer åt att slicka bort dem innan de hunnit borra sig in genom huden. Då hamnar de i kons mun i stället, och äter sig in genom matstrupen. Till ryggen hittar de ändå, om de så måste ta vägen om ryggmärgskanalen.

Flertalet styngflugor är värdspecifika, det vill säga de angriper bara en art. De olyckliga kan vara kor eller får, hästar eller renar, men tro nu inte att människan varit alldeles förskonad. Det händer att flugorna tar miste. I Entomologisk Tidskrift, årgång 1901, kunde man således läsa om Ebba Johansson, en femårig flicka från Forserum i Småland, som hela vintern hade klagat över smärtor i ena ögat. Ingen förstod varför. Mysteriet fick emellertid sin lösning när en läkare i Jönköping lyckades operera fram en liten Hypoderma-larv som bodde i flickans öga, närmare bestämt mellan hornhinnan och iris. Men som sagt, vi kan lugna alla vid det här laget måttligt roade läsare med att dessa arter nu är utrotade från Sverige. Dödsstöten sattes in under andra världskriget, då veterinärmyndigheterna genomförde en skickligt organiserad utrotningskampanj. Har vi tur kommer flugorna inte tillbaka. Frid över deras minne. Vem sörjer styngen? Ingen, förstås. Om vi så gav oss i kast med att förpassa alla svenska representanter för familjen styngflugor till hotkategori O, kan man föreställa sig att den saken nog ändå inte skulle föranleda uppkomsten av aktionsgruppen Styngflugornas Vänner. Den sortens insekter är kort och gott oönskade. Och naturen själv, den önskar ingenting. Styngflugor eller inte kan kvitta, eller vargar.

Men vänta nu. Var kom vargarna ifrån? Var det inte snaskiga parasiter vi talade om? Blev Ebba Johansson i Forserum anfallen av en varg kanske? Nej, det blev hon ju inte. Det fanns över huvud taget inga vargar i Jönköpings län i början av 1900-talet, de var utrotade från hela Sydsverige. Men bara några tiotal år tidigare hade de funnits ända nere i norra Skåne. I Småland var de en plåga för både människor och boskap och om möjligt ännu mer oönskade än de besvärliga styngflugorna. Så man slog ihjäl dem, sköt dem, förgiftade dem och gjorde allt vad man kunde för att bli av med dem. Nödåren vid mitten av 1800-talet, då halva socknar drevs i landsflykt, var illa nog. Att ovanpå det ha varg inpå knutarna var bara för mycket. Sak samma med björnar och lodjur. De skulle bort, och i de sydligare landskapen lyckades man med den detaljen redan under förra seklet. Alla var nöjda och glada, naturen förändrades visserligen en del när de stora rovdjuren försvann, men egentligen bara till det bättre, tyckte man då. Och naturen själv tyckte som sagt ingenting. Den finner sig alltid på ett eller annat sätt.

Faktum är att vi kan utrota ganska många arter, lokalt, regionalt eller globalt, utan att naturen för den skull skadas i någon mer avgörande, ekologisk mening. Den förändras bara. Till det bättre eller till det sämre, det avgör faktiskt vi själva. Man kan säga att vi väljer den natur vi vill ha, men dessa våra val är långt ifrån alltid så självklara. Man kan anse det både begripligt och fullt logiskt att utrota såväl styngflugor som vargar, samtidigt som man menar att vargarna nu bör tillåtas komma tillbaka, åtminstone här och var. Sådana ståndpunkter vilar inte i första hand på expertkunskaper, bara på värderingen att vargar är trevligare, eller värdefullare, än styngflugor, helst sådär lite på håll. Kalla det gärna godtycke. Egentligen är det en sorts välfärdspolitik. Finns det då inga grundläggande riktlinjer för hur man bör förhålla sig till den utarmning som bevisligen pågår? Vi tycker ju alla att många förändringar är till det sämre, vare sig denna bedömning bygger på etiska, estetiska, vetenskapliga, ekonomiska eller andra bevekelsegrunder. Och om det nu är så att vissa arter är mindre värda än andra, hur ska man då välja? Resurserna är alltid begränsade och prioriteringar nödvändiga. Inte kan man väl bara sitta och känna efter vad man tycker är trevligt? Nog har vi väl också ett ansvar gentemot kommande generationer, om vilkas intressen och smakriktningar vi ännu ingenting vet? Visst har vi det, och visst finns det riktlinjer vi kan luta oss mot i vår villrådighet. Till exempel är det lätt att utan djupare eftertanke vara överens om att samtliga på jorden förekommande arter åtminstone någonstans bör bevaras i livskraftiga populationer, möjligen med undantag för malariaparasiter och andra direkt sjukdomsframkallande kräk. Lokal eller regional utrotning är förvisso sällan försvarbar, men den kan vara det, och utarmning av det slaget är hur som helst sällan helt oåterkallelig. Detta betyder inte att man från ett land utan vidare kan utrota arter som också finns i andra länder. En sådan politik skulle, om den tillämpades generellt, snabbt leda till en absurd situation. Lokal eller regional utrotning är som sagt sällan försvarbar. Poängen är att den kan vara det. Styngflugorna är ett exempel på det. För att nu krångla till det hela ytterligare ska vi ropa in Birger Mörner för ett framträdande som föredragshållare på Svenska Föreläsningsföreningen i Paris, där han hade bosatt sig efter en sejour som generalkonsul i Sydney. Året är 1911 och greve Mörner lägger ut texten under rubriken ”Från det Australien som dör”, varvid han plötsligt kommer in på den europeiska gråsparvens utbredning över världen: ”I sentimental dårskap hafva kolonisterna infört gråsparfven, denna underklassiga, pockande, sånglösa, okultiverade kommunard /…/ Och för denna framtidens hvardagsgråa, jämnstrukna demokrat hafva de gamla ädla, förfinade och mindre motståndskraftiga fågelracerna fått draga sig tillbaka …” Det var värst vad han tog i. Fast egentligen är svavelhalten i framställningen inte mycket högre än i ett vardagligt samtal 1998, om den i Sverige införda nordamerikanska minken, låt vara att de elitistiska undertonerna endast sällan är lika drastiska. Främmande arter är en styggelse, närmast en sorts föroreningar. Haken är att vi inte ens här kan vara riktigt konsekventa. Alla införda, kulturgynnade arter är nämligen inte skadliga, och de som är det i en tid behöver inte vara det i en annan. Några av dem som stod emot utrotningsförsöken blev med tiden riktigt omtyckta. Flera av de åkerogräs som våra förfäder så ihärdigt och på goda grunder försökte utplåna återfinns därför numera i artdatabankens nationella hotkategorier, och i stället för att orsaka hunger och emigration har de nu en benägenhet att förse markägaren med kontant jordbruksstöd för bevarande av biologisk mångfald. Om minken lyckas nå ända dithän är förstås osäkert, men chansen finns. Tiderna förändras, och möjligen gör vi bäst i att betrakta naturen som en trädgård, där vi med trädgårdsmästarens makt och myndighet bestämmer vad som får finnas, och var. Att sortera in all världens dryga 10 miljoner arter på en fallande värdeskala från elefanter till flatlöss är måhända teoretiskt möjligt, men knappast praktiskt genomförbart. Vi kan bara konstatera att vissa arter och naturtyper tilltalar oss mer än andra, och att smaken växlar från tid till annan. Vi kan också se att summan av alla enskilda länders insatser för att bevara biologisk mångfald inte automatiskt blir en optimal strategi för att rädda den mångfald som hotas globalt. Inom vissa områden, däribland Afrika, utrotas många arter för gott på grund av att pengarna inte räcker till naturvård, samtidigt som man inom andra, däribland EU, investerar stora summor för att bevara arter som aldrig någonsin kommer att utrotas från annat än i värsta fall enskilda nationer. Om detta kan man ha en hel rad åsikter, precis som man kan ha synpunkter på det faktum att vissa länder satsar miljoner på subventionerad fotvård samtidigt som befolkningen i andra länder dör av svält. För tillfället noterar vi bara att så är det.

I den tid vi nu lever är det framför allt etiska och estetiska motiv som vägleder våra önskningar för naturens räkning. En majoritet av befolkningen tycker, åtminstone i vår del av världen, att det är moraliskt oförsvarbart att utrota arter. Det är om inte annat ett brott mot våra efterkommande. Dessutom vill de flesta av oss ha möjligheten att då och då se och uppleva denna fascinerande och vackra mångfald i full frihet. Etik och estetik. Enligt FN-konventionen om biologisk mångfald, som antogs vid den stora miljökonferensen i Rio de Janeiro 1992, förbinder sig alla anslutna länder att inom sina respektive gränser skydda samtliga naturligt förekommande arter i livskraftiga populationer. Det kostar, och man kan tvista länge om hur kalaset ska betalas, eller vad som är naturligt, men inget är omöjligt. Framför allt inte i Sverige. Den vitryggiga hackspetten, guckuskon, järven, apollofjärilen, lövgrodan, ekoxen, havsörnen och alla andra svenska arter har blivit en omistlig del av vår välfärd. Att utrota dem från Sverige vore ingen katastrof i biologisk mening. Dock vore det sorgligt – ungefär som att sända riksarkivet till pappersåtervinning. Styngflugorna, fästingarna och flatlössen är trots allt undantag. Dessutom bör man minnas att bevarande av biologisk mångfald inte nödvändigtvis behöver vara en så särdeles kostsam affär. Ibland kan det vara riktigt lönsamt, om än oftast indirekt, på sikt och enligt ekvationer av den högre skolan. Vi bör inte göra oss några alltför vidlyftiga illusioner om att det redan i ett kortare perspektiv ska vara direkt ekonomiskt lönsamt att utnyttja och skydda naturen på ett sätt som stämmer överens med alla våra etiska och estetiska önskemål för mångfaldens räkning. Det kan vara det, som på sina ställen i Afrika där elefanterna numera bär sig ekonomiskt i egenskap av totemdjur för penningstinna turister, men om hörnet lurar ett förrädiskt önsketänkande. Alla har vi tagit del av spekulationer och förhoppningar om att man någonstans i den tropiska regnskogens bottenlösa myller ska finna botemedel mot cancer och aids, och om så blir fallet, vilket inte kan uteslutas, skulle vinsterna bli enastående stora och alla åtgärder för att skydda fyndplatserna skulle löna sig många gånger om. Löna sig i efterhand, märk väl, vilket givetvis inte bekommer de skogsbruksbaroner och fattiga svedjebönder som röjer i djunglerna just nu. Hypotetisk, framtida avkastning av det slaget kan visserligen stimulera forskarnas fantasi och påskynda den systematiska kartläggningen av jordens biodiversitet, men det är tveksamt om den har någon större effekt på försöken att stävja den förstörelse som pågår i dag. På samma sätt förhåller det sig med de beräkningar som syftar till att uppskatta värdet av alla de så kallade ekosystemtjänster som kommer människan till del, alltså inte virke, mat, mediciner och andra produkter eller varor, utan mer indirekta tjänster i form av mullbildning, vattenrening, näringsomsättning, pollination, skydd mot ultraviolett strålning och allt möjligt annat som huvudsakligen är gratis men likafullt en förutsättning för denna varuproduktion och i vidare mening för människans välfärd. En av de många ekosystemtjänster som i framtiden väntas bli föremål för ekonomisk analys och för en annan planering än i dag är pollination av odlade grödor. Mellan 15 och 30 procent av all den mat som jordens befolkning äter kommer från grödor som pollineras av honungsbin, och redan denna iakttagelse antyder vidden av pollinatörernas bidrag till världsekonomin. I USA har man räknat ut att de av landets skördar som förutsätter pollination effektuerad av tama honungsbin årligen betingar ett värde av drygt 5 miljarder dollar. De vilda pollinatörernas bidrag till det amerikanska jordbrukets avkastning är av olika anledningar svårare att uppskatta, men att också det är mycket stort framgår av att sju grödor – cashewnötter, squash, mango, kardemumma, kakao, tranbär och blåbär – som huvudsakligen pollineras av vilda insekter, varje år inbringar sammanlagt mer än en miljard dollar. Om den sydsvenska biodlingen av någon anledning skar ihop skulle det ekonomiska bortfallet bli betydande av det enkla skälet att de vilda arter som kan utföra samma jobb som honungsbin nu är försvunna från stora områden. Enbart i Skåne förekommer omkring 200 arter vildbin, och alla är pollinatörer, men många av dem är i dag ovanliga; de har konkurrerats ut av tama bin och missgynnats av den hårda exploateringen. Denna utarmning av det blombesökande djurlivets mångfald har alltså ett pris. Att räkna ut det är inte lätt, men det går. I princip kan man även väga in detta pris i kalkyler över den långsiktiga lönsamheten i olika former av markutnyttjande, inte minst i tropiska områden, där långt fler grödor än här – och dessutom många ekonomiskt viktiga trädslag – pollineras av djur. Pollination av för människan värdefulla växter är alltså bara en bland många ekosystemtjänster som har dykt upp i diskussionen om hur man bäst ska bevara och utnyttja jordens biologiska mångfald. Men naturens potential som leverantör av nyttigheter omfattar som sagt mycket mer än tjänster eller processer som verkar på ekosystemnivå.

Det har alltid varit lätt att bli entusiastisk i överkant inför forskningsfält som befinner sig i snabb utveckling. I gångna tider var det till exempel många som trodde att kemisterna slutligen skulle lyckas besvara frågan om hur man kan framställa guld ur svavel och andra oädla ingredienser. Det gick ju inte. Och det lär det inte göra den här gången heller. Den biologiska mångfalden sitter inte inne med svaren på alla våra frågor, och de rent ekonomiska argumenten för bevarande av hotade arter biter bara alltför ofta bättre i teorin än i praktiken. Inom överskådlig framtid kommer bevarande av biologisk mångfald, oavsett hur denna definieras, att medföra betydligt större kostnader än vinster och besparingar – vilket dock inte bör hindra oss från att hysa gott hopp om att de kommande decennierna ska förvandla biologin till en ännu starkare motor i den tekniska utvecklingen än någonsin geovetenskaperna och den oorganiska kemin.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.