Det kommer flöjtande koltrastlåt ur datorns högtalare, och skärmen visar en ljudbild av sången och sångarens namn.

”Färdig”, står det.

– Det är min hemmakoltrast, säger Görgen med ett generat leende. Han har hållit till i vår trädgård i sju år, och jag har spelat in honom regelbundet för att se om hans sång förändras. Men han har i stort sett samma gamla repertoar.

– Men varför ”Färdig”?

– Jo, när jag brukade stå och gräva i trädgårdslandet tyckte jag han sjöng ”Är du inte färdig snart?”

Vi lyssnar på Görgens hemmatrast, och mycket riktigt, det är lätt att känna igen den lite retsamma melodin i orden ”färdig snart?”

Detta säger något om såväl Görgen Göransson som om koltrastar.

– Det finns inte två koltrastar som låter lika, berättar Görgen. Men varje koltrast har en egen liten signatur som återkommer.

Görgen Göransson tog med sig den kunskapen in i dataåldern och blev koltrastfreak på allvar. Nu bygger han upp en egen koltrastljudbank. Med hjälp av den ska han kunna svara på frågor som:

Sjunger koltrastar som bor grannar mer likt varann än andra?

Kan man använda ”signaturen” för att känna igen olika koltrastar ute i fält?

Hur likt sin pappa sjunger unga koltrasthanar?

Blir en koltrast skickligare med åren på att variera melodin?

Först lyssnar Görgen på varje koltrast för sig, gång på gång. Han försöker plocka isär stroferna, som stavelserna i ett ord. Sedan kodar han de olika stavelserna. Målet är att låta datorn jämföra stroferna och hitta likheter och skillnader i hur de kombineras.

För att kunna hantera sin ljudbank översätter Görgen fågelsångens stavelser till ljudhärmande ord. Det har blivit ett hundratal hittills.

– Jag misstänker att det kommer att bli uppåt tusen innan jag är klar, säger Görgen tålmodigt.

Han kunde ha gjort det lättare för sig genom att studera bofinkar, som har högst sex strofer. Koltrastar har mellan 22 och 48. Å andra sidan kunde det ha varit värre. En sångekvilibrist som taltrasten rör sig med mellan 138 och 219 olika sångstrofer, och en riktig hejare till näktergal kan ha 300 strofer att variera med.

Trots koltrastens begränsade repertoar är det inte lätt att få bokstäverna att räcka till. I Jörgens dator har stroferna fått namn som tjullu 1, tjullu 2 (två snarlika), tjulut, tjurhut, tjurri 1, tjurri 2, tjutt, tjululu…

Och ungefär sådär låter väl fågelsång i våra öron. Hur den uppfattas av fåglarna själva är en helt annan fråga.

– Hanarnas sång har flera betydelser, säger Görgen Göransson. En är att ”sjunga in” sitt revir, sitt hemområde. Oftast försvaras de bästa reviren av de mest välmående hanarna. De har också störst variation i sin sång. Det gäller inte bara koltrastar, utan alla sjungande fåglar.

Men hur kan sången säga något om hanens kvalitet som pappa?

– Det gäller ju för honan att välja en hane med goda egenskaper som kan föras vidare till ungarna, säger Görgen. Vare sig det handlar om en praktfull fjäderdräkt, en variationsrik sång eller, som hos fasaner, en lång sporre, så berättar det något om hanens kondition.

Om en fågel är sjuk och svag när fjädrarna anläggs, blir fjädrarnas färger inte lika klara, de får sämre kvalitet och blir slitna fortare. På samma sätt kanske det är med sångförmågan – om hanen är i god kondition blir han förmodligen en bättre sångare.

Varför fåglarna sjunger mest i gryningen har intresserat många forskare. Teorierna är att morgonsången kan tydas på följande sätt:

• God morgon grabbar, här har ni en som har överlevt natten!

•Upp och hoppa gumman så ska du få ett litet morgonnyp.

•Välkomna hit alla nyanlända brudar!

•Å vilken underbar morgonluft!

Första tolkningen hör ihop med att kalla vårnätter är kritiska för fåglarna. De som dör efterlämnar ett tomt revir, och hanens första morgonsång kan vara en signal till andra hanar om att hans område fortfarande är bemannat.

Andra betydelsen gäller åtminstone talgoxar, men även starar. Hanarna vaknar i gryningen och börjar sjunga. Under tiden vaknar honan och lägger ett ägg. När hon hoppar ut ur bohålet, kommer hanen och parar sig med henne. Detta är nämligen den tid på dygnet då honan är som mest fertil. Hanen vill hålla andra hanar borta just då, samtidigt som sången kan locka ut honan.

Tredje varianten grundar sig på att många fågelarter flyttar om natten. Hanar som inte hittat någon partner (eller de som kan tänka sig flera) slåss om de nyanlända genom att sjunga så mycket de orkar.

Och en kall, klar vårmorgon bärs ljudet av fågelsången långt. Somliga beteendeforskare är även inne på linjen att fåglarnas sång är ett tecken på välbefinnande, som när vi går omkring och visslar…

En mer prosaisk förklaring är att fåglarna resten av dagen behöver äta mer än sjunga. I gryningen sitter nattkyliga flugor och kryp stilla. Innan de värms av solen och börjar röra sig är det ingen idé för fåglarna att börja leta mat.

Andra forskare försöker ta reda på vad det är för vits med att ha olika strofer att variera med. Deras huvudtes går ut på att fågeln i själva verket försöker lura andra hanar att han är flera stycken. Men eftersom fåglar lätt kan avgöra en annan fågels läge via ljudet, borde fågelhanen inte bara variera sin sång, utan också ideligen byta gren när han sjunger. Hittills har man inte lyckats bevisa den teorin i några fältförsök.

Att sången är mycket viktig för fåglarna finns det däremot klara bevis för.

– Fågelhjärnan har ett särskilt sångcentrum, och det är större om våren, när fågeln sjunger som mest, berättar Görgen. Fågeln får faktiskt nya hjärnceller i sångcentrat varje år. Så vitt man vet är det inga andra ryggradsdjur som får nya hjärnceller. Vi människor får det definitivt inte. Våra hjärnceller blir bara färre för varje år, säger Görgen Göransson aningen dystert.

Det är säkert sant och vetenskapligt bevisat. Fast visst är det något i själen som växer lite när våren kommer, inte bara hos fåglarna?

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.