Med jojken som vapen
KULTUR * Samiska musikern och skådespelaren Maxida Märak är inte rädd för att provocera. Via klubbscenen når hon en ny, ung publik med budskap om gruvor, kolonialism och naturskövling.
I hiphopkretsar är hon redan ett känt namn och förmodligen ensam om att mixa rap och jojk. Men nu är Maxida Märak på väg mot ett bredare genombrott.
Det är hon som står för den suggestiva jojken i Mando Diaos officiella låt för skid-VM i Falun som börjar om ett par veckor, hennes första skiva är på väg ut och hon samarbetar med kanadensiska urfolksgruppen A Tribe Called Red. Dessutom skådespelar hon och står för musik i filmen Glada hälsningar från Missångerträsk som kommer senare i år.
Radiopjäsen Dagbok från Gallók, som hon gjorde tillsammans med sin syster Mimie Märak, blev en lyssnarsuccé i fjolårets P1 och på hemmaplan i Jokkmokk är det just motståndet mot gruvplanerna hon är mest känd för.
– Jag har blivit något av en frontfigur, jag är ju väldigt öppen med vad jag tycker och inte rädd för att säga ifrån och göra aktioner.
Bland annat organiserade hon sorgetåget Svarta rajden under Jokkmokks marknad, en sorts motpol till romantiseringen av samer och lokal natur där renarna drog ackjor med kol och renskelett och deltagarna bar koltar i svarta plastsäckar.
– Många var arga och tyckte att vi förstörde marknaden. Men samtidigt började folk som inte visste något om gruvprojekten att prata om dem och det var det vi ville.
Med sin musik når hon också ut till unga som annars inte är politiskt intresserade. Eller inte tror att de är det.
– För mig är det naturligt att utnyttja den makt det innebär att stå på scenen till att skapa uppmärksamhet. Att an-vända mig själv som vapen. Men den musikaliska kvalitén måste vara hög, konserterna ska vara feta!
Maxida Märak bryter mot tystnadsnormen i det lilla samhället och möter ofta rasistiska tillmälen och personliga påhopp.
– På ett sätt är det ett kvitto på att det jag gör är effektivt. Samtidigt känns det konstigt att ses som politisk extremist för att jag står upp för mina åsikter och mänskliga rättigheter.
Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.