I OKTOBER HÅLLS ETT GLOBALT FN-möte i staden Nagoya i Japan, det tionde partsmötet inom FNs konvention för biologisk mångfald. Huvudfrågan är hur man kan ställa upp realistiska och mätbara mål för minskade mångfaldsförluster. En annan knäckfråga är hur man ska kunna fördela vinsterna från genetiska resurser rättvist. Livliga diskussioner förs också om att inrätta en internationell forskarpanel om hoten mot den biologiska mångfalden. Panelen ska, i likhet med FNs klimatpanel IPCC, ta fram underlag till de politiska besluten.

FNs generalförsamling inbjuder också världens ledare till ett högnivåmöte om mångfald i New York i september. Flera andra förberedande FN-möten planeras. I maj presenteras Global Biodiversity Outlook, med forskarnas senaste lägesrapporter för mångfalden. Den 22 maj firas den internationella dagen för biologisk mångfald runt om i världen.

Mer än en tredjedel av jordens alla kända arter är hotade och två tredjedelar av alla ekosystemtjänster, den nytta naturen ger oss, har försämrats under det senaste 50 åren. Förlust, fragmentisering och utarmning av biotoper är de största hoten. Drivkrafterna är främst ändrad markanvändning, överexploatering av naturresurser, överfiske, föroreningar och klimatförändringar.

EU har antagit ett eget mål om att hejda mångfaldsförlusterna inom unionen till i år. Det kommer inte att nås, tvärtom ökar hoten. Enligt EUs utvärdering har endast 17 procent av alla arter som finns med i habitatdirektivet en ”gynnsam bevarandestatus”.

EU-kommissionen har nu lagt ett förslag till nytt mål för 2020. Flera olika ambitionsnivåer diskuteras: att märkbart minska takten i förlusterna av biologisk mångfald och ekosystemtjänster, att helt stoppa förlusterna och dessutom börja restaurera natur. Den högsta ambitionsnivån inne­fattar också att EU ska bidra globalt till att minska mångfaldsförlusterna.

– Man bör absolut satsa på den högsta ambitionsnivån, säger Klas Hjelm, naturvårdsexpert på Naturskyddsföreningens kansli. Därtill bör EU anta ett antal konkreta och mätbara delmål till 2020, som att inga nya arter ska behöva rödlistas, att avskogningen inom EU ska upphöra och att minst hälften av alla arter och naturtyper i habitatdirektivet ska ha en gynnsam bevarandestatus. Alla medlemsländer måste också avsätta tillräckligt med pengar för att kunna förverkliga målen.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.