KOLLA PAPPA hon köper fulbananer”, utbrast den då sexåriga sonen indignerat och högljutt i mataffären. Pappa biologen hyschade generat och log ansträngt mot kvinnan vid fruktdisken. Nu är det mer än tio år sedan. Och innerst inne var jag rätt stolt. Jag trodde inte att han hade lyssnat så mycket på mitt ständiga tjat om miljön. Vet inte om den utpekade kvinnan i affären tyckte att han var ouppfostrad och beskäftig eller om hon fick sig en tankeställare. Kanske både och? 

Det där med ekobananerna är ett lätt val. Vi svenskar äter flest bananer av alla de länder som inte själva kan odla dem. Och trots vissa förbättringar är bananer bland de mest besprutade grödorna i världen. Gifterna läcker ut i grundvattnet, floder och havet. Plantagearbetare som ofta saknar skyddsutrustning riskerar att drabbas av cancer, hudproblem och sterilitet.

Annars har jag försökt skona mina barn från deppiga miljöfakta och med en dåres envishet berättat hur vi med enkla val kan bidra till positiv förändring. Tillsammans har vi jublat inför alltfler havsörnar och sälar i skärgården där vi tillbringar somrarna. En klok man sa en gång för länge sen att ”den mentala försurningen” – vår egen uppgivenhet inför problemen – är det värsta miljöhotet. Jag är böjd att hålla med.

När det gäller jordbruket i världen finns det annars en del besk eftersmak. En tredjedel av våra växthusgasutsläpp och 70 procent av allt färskvatten människan använder är två exempel. Men det finns alternativ. I mitt jobb har jag lärt känna brasilianska André Gonçalves, som forskar på bananer som odlas i så kallade trädjordbruk. I stället för att hugga ner regnskog odlas bananer tillsammans med andra grödor, buskar och träd. Resultatet blir större mångfald av både odlade och vilda arter samt tryggare inkomster för odlarna, som förutom bananer kan sälja till exempel orkidéer och timmer. Dessutom gynnas så kallade ekosystemtjänster som hjälper odlingarna att stå emot skadedjur och gödsla sig själva. Utan kemikalier. Ungefär som i ett naturligt ekosystem. På så sätt kan trädjordbruk ses som en form av biomimetik, det vill säga innovationer som inspirerats av naturen för att hitta mer hållbara lösningar.

För ett par år sedan var André och 400 andra experter med i världens hittills största tvärvetenskapliga utvärdering av jordbruket. Enligt den behöver vårt sätt att producera mat förändras i grunden om nio miljarder människor ska kunna äta sig mätta år 2050 utan att det går ut över klimat och miljö. Odlingssystemen måste bland annat bli mindre kemikalieintensiva och baseras mer på biologisk mångfald och ekosystemtjänster än på monokulturer och fossila bränslen. Precis som Andrés schyssta trädjordbruksbananer.

OM 20 ÅR har min son förhoppningsvis fått egna barn och är ute och handlar. Då har vi nog lärt oss läxan tänker jag och kämpar med min egen mentala försurning. Förståelsen för det här med ekosystemtjänster och biomimetik ökar ju i alla fall helt klart. Jag är själv med och bidrar till en utredning som regeringen tagit initiativ till för att synliggöra ekosystemtjänster i alla viktiga samhällsbeslut. Och årets Göteborgspris i hållbar utveckling går till biomimetikens moder, Janine Benyus. Dags att jobba med naturen i stället för mot! Hoppas innerligt att barnbarnen inte ska behöva go bananas i mataffären.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.