KERSTIN EKMANS Herrarna i skogen, Albert Bonniers förlag, är en utomordentligt rik bok. Den kräver dock en del av läsaren som bör ha såväl tid som ett stort intresse för skog, idéhistoria, språk, mytologi och botanik. Den 550 sidor långa essän om skogen utmynnar till viss del i en språkkritik där Naturskyddsföreningen får en och annan känga, bland annat för att föreningen använder begreppen ”Natur och miljö”. Varför två ord?

”Det blev till slut en stor ordproduktion” och ”orden förmår inte bära dess doft med sig” skriver Ekman när hon sammanfattar skogsdebatten. Det är lite förvånande att Ekman lovordar mossans vänner och floraväktare som exempel på naturvårdare som verkligen gör något till skillnad från den ”politiska miljörörelsens enorma ordproduktion”. Hon verkar inte ha märkt att det bland Naturskyddsföreningens 170 000 medlemmar ryms många eldsjälar som både vaktar mossor och pratar med politiker på politikers vis. Det är föreningens hjärta!

Ekman blir själv bäst när hon lämnar de ledsagande historiska herrarna därhän och litar på den egna närvaron och upplevelsen. Då bär orden med sig skogens doft!

När Ekman spinner sin mångfasetterade berättelse runt skogen spinner Källakademin sina ord runt källornas geologi, natur, musik och litteratur samlade i Källor i Sverige, utgiven av Källakademin och Svensk byggtjänst (www.byggtjanst.se). Källakademins arbete med att sprida kunskap om de svenska källorna är folkbildning som också Ekman måste gilla. Boken är snygg och luftig med mängder av kunskap som inspirerar till att både söka upp och söka efter källor!

GÖRAN BERGENGREN spinner på ett imponerande sätt kring en försynt och för många anonym fågel i den vackra boken Pilfink, Carlssons förlag, med följsamma illustrationer av Gebbe Björk¬man. Bergengren berättar om fågeln genom sina egna upplevelser och med ett poetiskt språk fjärran en gängse artmonografi. Han beskriver också hur pilfinksskrivandet förändras under arbetet och blir en berättelse om allt det viktiga i livet. Några gånger skulle jag vilja hejda texten, stryka de avrundande och förklarande meningarna. Pilfinks¬undret når fram ändå.

Om förmågan att se det fantastiska i den vardagliga handlar också Jessika Berglunds Alva och hösten, Eriksson & Lindgren, en nätt högläsningsbok med fina svartvita teckningar av författaren. Låt den här boken, tillsammans med boken om pilfinken, inspirera till uppmärksamhet och närvaro i den vardagliga närnaturen.

Som hjälp på promenaden finns nu ännu en Fältnyckel i Nationalnyckelns serie. Mångfotingar är ett lätt och smidigt häfte som ryms i ryggsäcken. För den som vill fortsätta att förvånas över mångfalden finns bara inom mångfotingarnas värld oanade möjligheter att vidga vyerna. Det finns såväl enkel- som dubbelfotingar att upptäcka. Kerstin Ekman mötte få levande människor i skogen, umgicks mest med de dödas skogsberättelser. Hon har, liksom jag, kvar upplevelsen att möta en skogs¬kejsarfoting. På baksidan av fältnyckeln ropar Nationalnyckelns producenter glatt att Linnés arbete går vidare. Jag måste nu hädiskt pipa till. Jag är trött på Linné. Många hundra är de böcker som producerats med anledning av och hänvisning till Linné.

Ändå kan jag tänka mig att på min nästa Gotlandsresa ta med Tord Porsnes och Bengt Roséns förnämliga bok Upplev Gotland med Linné, Krilon förlag – trots titeln! Naturen väntar, Linné och andra herrar må visa oss goda vägar, men att vimsa omkring på egen hand och se vad som händer är roligast.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.